— Såg Du det där bandet från Norrland? — så jävla bra, utbrister en kompis efter en rockgala på kulturhuset i Jönköping.
— Du menar This Perfect Day?
— Ja, just det. Vilket underbart live-band. Man blir så himla glad…

Och vem blir inte glad över att få återse detta ljuvliga band när de på långfredagen intog scenen för att exaltera mig, min kompis och många fler. Två dagar tidigare hade jag fått äran att fråga dem vilka som egentligen döljer sig bakom det här perfekta bandet.
— Fem lappar och en nasare, skämtar Ove Markström, en av bandets två gitarrister.
Nasaren, Lotta, är violinist och kommer från Jönköping medan den manliga sektionen är från Skellefteå. Vi befinner oss på Södermalm i Stockholm, i den lägenhet där ena halvan av This Perfect Day bor. Förutom ovan nämnda Ove Markström återfinns trummisen Ralph Tjärnlund och gitarristen Rickard Johansson ur This Perfect Day på samma adress. Ove och Rickard sitter och tittar på när Mats “the rocker” Wilander uppträder i TV:s Kosmopol.
— Det där är en hård spark mot alla som håller på med musik i Sverige, muttrar Rickard och skakar sitt välansade långa hår.
TV:n stängs av så att vi kan fortsätta utan störande moment. Och som sig bör är det väl lämpligt att få veta lite bakgrundsfakta.
— Jag har spelat live sedan 74. Jag var med i lite olika band som mestadels spelade hårdrock typ Deep Purple, berättar Ove och sätter igång mina funderingar över hur gammal jag var då.
Sedan fortsätter han att berätta om punken som kom till Norrland runt 80-81, då den i princip var död på andra ställen.
— Ove, Raffe och Peter höll till på musikföreningen (den heter så) som är lite hårdrockinriktad. Musikfabriken där jag och Mats brukade vara definierades som lite skum. Folket som var där klädde sig kanske lite ovanligt och musiken hade sina rötter i punken, förklarar Rickard.
Han berättar dessutom en häpnadsväckande historia om hur rykten att det cirkulerade knark på Musikfabriken hade spridits och kommit till polisens kännedom, som var där och stormade direkt. De fick självfallet åka tomhänta därifrån. Så runt 1986 var det dags för This Perfect Day’s födelse. Då fanns inte violinisten Lotta Johansson eller gitarristen Ove med i bilden. Platsen innehavdes av Stefan Schönfeldt som dock hoppade av efter TPD’s suveräna singeldebut “Songs about love and affection”.
— Han tyckte att vi var för mesiga och började lira med Wannadies istället. På den tiden var de tyngre och tuffare än oss, berättar Rickard.
— Nu är det omvänt. Vi är mycket tyngre än dem, åtminstone live, tycker Ralph.
Wannadies violinist kan också åtnjutas som gästmusiker på TPD’s debutsjua.

Varför just Stockholm?

— Det var Peter Fahlgren, vår basists idé. Hans tjej pluggade i Stockholm och min dåvarande flickvän bodde här. Mats Eriksson (bandets exellente sångare) hade redan i maj flyttat hit, så vi tog och flyttade allihopa, utom Peter!!! Fast det var han som föreslagit det hela var det han som blev kvar, säger Rickard och skakar på huvudet.
— Det känns bra att bo i Stockholm, säger Ove och förklarar; Det blir framför allt mycket kortare sträckor om vi skall göra en spelning någonstans.
Och det kan man ju förstå, Norrland ligger ändå i Norrland… Eftersom jag råkar vara en av de som bidrar till urbaniseringen gör de mig lite besviken när de berättar att det är slutspelat i Stockholm, åtminstone på de mindre ställena. Men å andra sidan skall väl resten av landet ha sin del av den åtråvärda kakan.
A West Side Fabrication är ganska långt beläget från huvudstaden?!
— Vi har inte så mycket kontakt med dem, det blir mest per telefon. Vi planerar och de ger ut våra skivor, så enkelt är det.

Lotta Johansson

Den som känner till Elvira, lär knappast ha undgått deras karismatiska violinist Lotta Johansson. Ursprunglig Jönköpingstös som numera också bor i Stockholm och spelar med This Perfect Day. Ove berättar att de hade testat någon annan först, dock utan framgång, men att han hade sett en annons i en skivaffär och fått napp.
— Lotta kom med för cirka ett år sedan. Men det är lite svårt med tid för hennes del. Hon satsar mer på Elvira än på oss. De har nog större chans att lyckas eftersom de sjunger på svenska.
När jag frågar Rickard och Ove vad de tycker om Elviras musik börjar de skruva på sig som om de hade myror i ändan. Jaha, tänker jag, det här måste jag reda ut Men det visade sig bli svårt.
— Vi vill inte kommentera Elvira eftersom Lotta spelar med oss och dessutom är vår kompis…
Ove har inte speciellt mycket till övers för grupper som sjunger på vårt modersmål.
— All bra musik sjungs på engelska. Det släpps så mycket skit bara för att banden sjunger på svenska. Man tycker att det borde finnas en mättnad på grupper som Pontus & Amerikanerna.
— Docenterna och Jakob Hellman är dock bra, trots att de sjunger på svenska, inflikar Rickard.
Ove fingrar på sin oranga elektrikerhjälm och säger att han håller med om det till viss del. När han inte är elektrifierad på jobbet eller scen läser han Bukowski. Han ser gärna på film också, helst regisserat av David Lynch. Ralph däremot föredrar Peter Greenway.
— Har du sett “Dränkta i nummerordning”, det är en klar favorit, förkunnar trummisen och barnpedagogen.
De filmer Rickard helst ser på har en viss koppling till hans studier på läkarlinjen.
— Slaktarfilmer med mycket blod i, frossar han.
Huh då, jag som tyckte han verkade sympatisk! Mats arbetar på ett hem för förståndshandikappade. Peter är dataoperatör och Lotta säljer blommor på Hötorget.

Musik, sprit, kvinnor & TV

När vi ändå är inne på privata saker frågar jag givetvis om de är engagerade i någonting förutom musiken. Ralph tycker absolut att man skall bevara inlandsbanan, medan Rickard fördömer momsen. Ove tycker att alkoholpolitiken är åt helvete (vem tycker inte det?) och att det inte hjälper med alla förbud — “Se på oss!”.
— Vi skiljer oss ganska mycket från varandra börjar Ralph, men Rickard tar all luft och fylleri att det är musik, sprit, kvinnor och TV som håller dem samman.
Vi andra fnissar. De musikaliska influenserna hämtas från en mängd håll. Skivbackarna innehåller allt från Motörhead till Ride.
— Men om man skall jämföra oss med något annat band ligger Camper van Beethoven nära tillhands, Wannadies likaså.
Innan jag samtalar med grabbarna har de varit uppe i Norrland och spelat in material till sin kommande LP. Producent var en kille som heter Johan Nilsson. Enligt bandet mycket duktig och med många bra idéer. Dessutom är han en multimusiker.
— Han kan spela de instrument vi spelar, fast mycket bättre, förklarar Ove.
— LP:n kommer att bli betydligt bättre än det vi gjort tidigare. Rockigare och tyngre som vi är live, fortsätter han belåtet.
Men innan det är dags för det stora formatet kommer ett litet, antagligen i augusti.
— Men det är spelningarna som ger kickar. Det är mest därför vi gör LP:n — för att få mer spelningar, säger Ove.
— Dambuilders tyckte att vi skulle hänga med dem som förband på deras USA-turné. Det ville vi väldigt gärna men tyvärr rann det ut i sanden, säger Rickard besviket.
Hur är det då med olika spelställen, är det någon skillnad?
— Det är svårt att generalisera, men det sämsta var nog Lund.
Kanske beroende på att Sinners spelade på ett annat ställe samma kväll. Krogen Tre Backar i Stockholm tillhör inte heller till favoriterna, där banden inte vet åt vilket håll de skall vända sig för att scenen är placerad fel åt helvete. Däremot talar de varmt om Cityhallen och grämer sig över dess bortgång som bra spelställe. Utomlands har This Perfect Day bara spelat en gång, men då med mycket goda erfarenheter.
— Det var den bästa spelning vi någonsin gjort, i Köpenhamn. Enormt bra respons från publiken. Vi höll på i över två och en halv timme, berättar Rickard lyriskt.
Och lyrisk blir man av att se This Perfect Day live, eller som min kompis utbrast; “Man blir så himla glad!”.