Om man tittar riktigt noga bland banden i den Östgötska rockfloran kan man mitt bland alla högblommande, stolta rosor hitta en spirande liten blomma som precis börjat få knoppar. På blommans fem blad hittar vi två medlemmar från gamla Danse Macabre, en gitarrist som började sin karriär i bandet med att spela kirurg-bas i utbyte mot en replokal, en sångerska som både ser ut och sjunger som en ängel samt en SA-medarbetare som lirar bas bättre än han diskar.

För länge, länge sedan — i tidernas begynnelse (närmare bestämt 1977) började två gossar i Motala, brödraparet Anders & Eric Håkansson, ta sina första stapplande steg som rockstjärnor med hjälp av en virveltrumma, en gitarr och en 10 watts förstärkare. Åren gick och i början av åttiotalet var Anders & Eric med och bildade gothbandet Danse Macabre.
“Jag var gitarrist från början”, berättar Bo Häggqvist. “Jag spelade i ett band tillsammans med basisten i Drug. Danse Macabre sökte en basist samtidigt som vi letade efter någonstans att repa. Så jag började spela bas med dem mot att vi fick använda deras replokal. Efter ett tag lades det andra bandet ner och jag fortsatte spela med Danse Macabre”.
1985 lämnar två medlemmar bandet och man börjar se sig om efter en ny sångerska.
“Det kom en desperat annons i Slitz som jag läste”, säger Åsa Tedebro. “Jag svarade på den. Det var jättepinsamt att komma ner och provsjunga men efteråt har jag fått höra att de var i så desperat behov av en sångerska att jag i princip klarat det i vilket fall som helst”.
“De flesta som provade hade hört gamla Danse Macabre och försökte bara sjunga som Marina, vår gamla sångerska”, fortsätter Anders. “På vår första spelning med nya sättningen kallade vi oss Danse Macabre. De två som lämnat bandet satte då in annonser typ Finns Danse Macabre i Motala? Nej! De finns i Göteborg i flera tidningar, så vi var tvungna att byta namn”.
Bandets nya namn blev Send No Flowers och med det namnet singeldebuterade man 1987 med “Untouchable”. Enligt bandet finns det ingen speciell betydelse i namnet, utan det är mest en nödlösning som hängt med av ren lathet. Sista byggstenen till bandet blev SA-skribenten Göran Gruber.
“Göran spelade tamburin på singeln Jesus is back in town“, berättar Anders. “Efter den singeln började jag köra mer akustiskt och blev då lite begränsad. Vi kände att vi skulle nå en större frihet om vi hade två gitarrer. Så vi frågade Göran på en fest om han ville spela bas med oss”.
“Vi ville ha någon som gillade mer röjig rock”, menar Bobo.
“Det har vi redan i Eric”, protesterar Anders. “Vi ville snarare ha någon som gillar mer finsmakarpop, någon Prefab Sprout-fantast”.
Av övriga bandets vilda bu-rop och protester drar jag slutsatsen att det inte var av den anledningen Göran kom med i bandet!

Aggressiva brev & konstiga recensioner

I början lät bandet väldigt mycket engelsk depprock. Enligt Anders var goth den enda gemensamma musikaliska nämnaren de hade när de startade. Dock visar det nya materialet upp ljusare sidor hos Send No Flowers och de hoppas kunna göra sig fria från depro-stämpeln snart. Hur vill de då placera sig själva musikaliskt?
“Ett band man inte vet riktigt var det står”, svarar Anders. “Ett band som hela tiden kan överraska”.
“Vi vill inte låta depro i alla fall”, fastslår Göran. “Vi lyssnar alla på så olika musikstilar att det är svårt att bara köra en enda typ av musik ihop”.
“Det är svårt att säga om det är en styrka eller en svaghet att ha många olika sorters låtar”, fortsätter Anders. “Det kan bli splittrat, folk tycker inte att man har någon riktig profil. Men det kan också vara spännande med ett brett band”.
“Men det är också en styrka att ha olika åsikter i ett band”, tycker Eric. “Alla har också olika favoritlåtar så alla får även ge sig när vi väljer låtar (till Er EP exempelvis)”.
Jag frågar hur responsen varit på bandets två singlar.
“Rätt bra kritik”, svarar Anders. “Men de har inte kommit ut i någon större omfattning. Pet Sounds distribuerade visserligen andra singeln, men distributionen kom inte igång förrän skivan spelats i radio så det blev lite fel tidsmässigt. De spelningar vi gjort utanför Östergötland har vi nog däremot fått tack vare singlarna”.
“Det är svårt att få ut något om man inte ligger på ett riktigt bolag”, menar Åsa. “Men demoinspelningarna från Maj i fjol har gett ett visst resultat på några bolag”.
“MNW och EMI var positiva”, fortsätter Anders. “MNW ville höra fler låtar för att se om vi var jämna nog. Men nu när de tagit över alla Radium-band är det väl risk au de inte har plats för oss. EMI ville givetvis att vi skulle börja sjunga på svenska. De tyckte inte det lät som om vi talade direkt till publiken utan lät kyligt på något sätt”.
“Ett finare sätt att tala om att vi inte riktigt platsade”, skrattar Åsa.
“Men det är sällan de skriver”, försvarar sig Anders. “Ofta svarar de inte alls eller skickar ett färdigskrivet standardbrev”.
“Vi fick i alla fall nobben via ett personligt brev”, flinar Göran, “det är ju alltid något”.
“Fick vi inte ett personligt brev som var jävligt negativt någon gång också?”, frågar Bobo.
“Jo, från Harpo fick vi ett!”, säger Anders. “Det var rätt roligt faktiskt. Han är talangscout på CBS och skrev ett mycket aggressivt brev tillbaka till oss”.
“Vi fick också en rolig recension på första singeln vid ett tillfälle”, berättar Åsa. “Den går på 33 rpm, men förmodligen hade recensenten spelat den på 45 rpm för han beskrev den som så otroligt experimentell så att den inte gick att lyssna på”. (Stort skratt i bandet).
“Han skrev också att det var en väldigt lång låt”, fortsätter Eric, “när det i själva verket var två låtar på den första sidan”. (Ännu större skratt!).
“Jönköpingsposten var det”, inflikar Anders. “De skrev ihop två låtar som en enda lång jättetitel. För Er som gillar extremt experimentell musik kan kanske detta vara något, men för oss övriga är det här helt obegripligt. Så de måste ha spelat den på fel hastighet för det är tre hyfsat traditionella låtar på den singeln. Den recensionen hade jag i plånboken ett tag för den var så dålig att den var rolig”.

Suddiga tjejbilder

Uppföljaren “Jesus is back in town” släpptes 1989 och hade ett omslag föreställande en flicka liggande i gröngräset, förvillande likt “You made me realise” med My Bloody Valentine.
“Vi hade aldrig sett den när vi släppte bår singel”, ursäktar sig Eric. “Jag vet inte ens om deras singel hade kommit ut när vi släppte vår. Vi tog en bild av Edward Steichen, tagen på 20-talet och föreställande hans dotter”.
“Vi tyckte helt enkelt att det var en vacker bild”, fortsätter Åsa. “Man letar lite efter fina bilder som kan fånga stämningen i musiken”.
“Vi har haft suddiga bilder på tjejer på alla våra skivomslag och affischer”, berättar Bobo.
“Bland annat fick jag en ilsken f.d. pojkvän på mig”, fortsätter Åsa. “Han var förbannad för att han trodde att jag var på nakenbilder över hela staden. I själva verket var det en bild på en helt okänd person — men vårt namn stod på affischerna. Så kan det gå när man har suddiga tjejbilder på sina affischer!”.
“Vi får ha pojkar i fortsättningen”, menar Anders. “En naken pojke som på Hand in glove med Smiths”.
Jag frågar om de haft många spelningar utanför Östergötland och hur responsen varit på dessa och bandet berättar att de gjort sina flesta spelningar utanför länet.
“Responsen har vant väldigt olika”, säger Anders. “Ungefär varannan spelning har vant bra. Köping var väldigt bra, Lidköping likaså. Arboga däremot var rent pinsamt. Bra spelning men inför en nästan tom lokal”.
Varför startar man då ett band undrar jag, vad hade de för ambitioner när de började?
“Vi spelade för att det var roligt”, svarar Anders. “Men när man var 13-14 ville man bli rockstjärna, som Kiss eller något liknande”.
“Så har väl alla börjat”, menar Göran.
“Nej, jag började bara för att det var kul”, protesterar Åsa. “Jag spelade synt i ett tjejband”.
“Bara Scorpions-ballader va?”, pikar Anders.
“Inte riktigt, vi körde Tush också”, skrattar Åsa. “Då var det jättekul. Men idag är väl målsättningen att få ett skivkontrakt och komma ut och spela lite oftare. Sedan att få göra en skiva lite då och då — en om året ungefär”.
“En lagom situation vore att ligga på ett bolag där man sålde 23000 av varje skiva så att man kunde göra en turné en månad på sommaren”, fortsätter Anders. “På något sätt ge ut skivor för sin egen skull, dokumentera bandet så att man kunde gå vidare sedan. Nu undrar man alltid om man skall spola vissa låtar för att de nya kanske är bättre. Har man däremot gjort en skiva kan man gå vidare på ett annat sätt”.
“Det blir förstås ett slags stagnationsläge när man har varit ute ett tag och gett ut några plattor, man vill nog att det skall hända någonting mer”, menar Bobo. “Samtidigt känns det som om bandet inte riktigt uppnått sin potential”.
“Anledningen till det är att vi har vissa repproblem”, säger Göran. “Vi kan inte repa så ofta som vi skulle vilja eftersom Anders bor i Stockholm, Bobo bor i Vadstena, Eric i Motala och Åsa & jag här i Linköping. Därför har vi inte utvecklats så mycket som vi skulle kunna”.
“Vi fick en ny kick när Gruber kom med”, tillägger Anders. “Då kunde vi börja göra lite annorlunda saker. Vi har fått lite mera tyngd. Tidigare fick Bobo spela mer melodier på basen, nu kan vi lägga lite mer tyngd i basen istället och samtidigt få fram lika mycket melodier i musiken när vi har två gitarrer”.

Poplåtar och Manchester-trummor

Bandet fortsätter berätta hur de gör låtar. De jammar sällan fram dem utan någon, oftast Anders, kommer med en idé som de sedan arrangerar tillsammans. Dessutom gör Åsa de flesta texterna och sångmelodierna.
“Den som skrivit grunden försöker först med sin variant av låten”, berättar Anders. “Funkar inte det får de andra komma med kommentarer. Say Say var så. Jag tyckte att jag hade gjort för lite rocklåtar (som är väldigt populära bland vissa här i bandet). Jag hade en idé som jag var halvnöjd med, men refrängen passade inte när vi spelade. Då tog jag en gammal refräng som jag från början tyckte var lite för standard. Men den visade sig passa bra till låten. Det är oftast de sånger man själv tror mest på som fungerar sämst, för då har man en rätt klar bild själv hur låten skall vara”.
“Som textskrivare är jag rätt slö”, erkänner Åsa. “Det kan ta två år att få en text klar. Oftast blir de klara först när det är dags att spela in”.
“Vi gjorde många låtar i replokalen ett tag”, fortsätter Anders. “Problemet var att det blev mest en massa verser, refränger hade vi svårare med. Till slut hade vi 10-12 enstaka verser som vi inte kunde para ihop med lämpliga refränger. Då kom vi på att det var lämpligast att sitta hemma och skriva och presentera låten för de andra när både vers och refräng är klara”.
“Kort och gott”, sammanfattar Åsa, “så är alla med och gör låtarna till slut”.
“Fast det står det inte på mastertejpen Ni fick”, påpekar Göran.
“Nej”, skrattar Anders, “där står det att jag gjort den”.
“Alla får välja sin favoritlåt och säga ‘jag har gjort den'”, ler Göran.
Vad tycker då Send No Flowers om dagens svenska rockscen?
“Det blev tyst härinne!”, fnittrar Åsa.
“Det är väl en trend att alla skall vara så hårda som möjligt”, säger Anders till slut. “Annars tycker jag Wannadies är mycket bra, bra melodier och bra sångare. All That Jazz gör bra låtar. Squareheads och DiLeva tycker jag också är mycket bra”.
“Easy och Cod Lovers är bra”, tycker Bobo.
“Jag tycker i och för sig att det finns många bra band”, fortsätter Göran. “Men jag är förbannat trött på alla jävla snäll-popband”.
“Sveriges sämsta band — Pontus & Amerikanerna!”, utbrister Anders. “Försöker förgäves att vara roliga. Äldre musiker som i en sista utväg sjunger på svenska och gör gulliga patetiska texter om månraketer och röda gitarrer”.
“Det har gått inflation i dessa band”, menar Göran. “Däremot måste man påpeka att William är väldigt bra, man kan inte jämföra dem med Bebop och Pontus & Amerikanerna. Tack och lov finns det en hel del rock i det här landet också”.
“Jag kom på ett annat band”, inflikar Anders, “Thirteen Moons. De är en bra motvikt till alla jättehårda band som In The Colonnades och Soul Patrol”.
“Det är väl inget fel på Soul Patrol!”, ropar Göran. “Ni ser att jag är rätt ensam i det här bandet”.
Vad tycker de då om att rocken blir allt mer dansorienterad?
“Ärligt talat… dessa Manchester-trummor!”, suckar Åsa. “Allt från dansband till hårdrocksband dyker upp med det. Jag kan bara inte med det”.
“Det har väl gått inflation i Manchester också”, menar Göran. “Samtidigt tycker jag att det finns en hel del guldkorn i den ursprungliga vågen”.
“Jag saknar svenska band som har hållbara melodier i sina låtar”, säger Åsa. “Det finns inte många band, även bland de utländska, där man kan ta en låt och spela på akustisk gitarr och ändå få den att låta bra”.
“Vadå melodier”, undrar Anders, “det är ju bara att ta Prefab Sprout…”.
Han avbryts genast av de övriga fyra femtedelarna som vrider sig och ser ut att ha fått sura uppstötningar allihop.

Vinylnarkomaner & CD-bögar

“Jag tror samtliga här i bandet är skivbögar”, säger Anders, “köper mycket skivor och lyssnar mycket på musik. Vi lyssnar på mycket olika musik och alla är väldigt musikintresserade. Det finns ju band som säger Jag lyssnar inte på andras musik, jag har bara 4 LP hemma“.
“Återigen skall vi poängtera att det är det som gör att man har så mycket olika idéer när man står och spelar”, menar Göran. “Jag förstår om vissa tycker vi låter splittrat som har så många olika sorters låtar”.
“Världens två bästa live-plattor”, utbrister Anders apropå ingenting. “Neil Young ‘Live rust’ och Kiss ‘Alive’. Beatles i all ära men Smiths är tidernas bästa popband”.
“Pixies får vi inte glömma!”, tillägger Göran. “Och Pixies skall man höra på CD”.
“Nej, jag tycker det är alldeles för mycket CD-bögar nu för tiden”, muttrar Anders. “Alla jag känner har köpt CD, nu får man stå ensam på skivbörsens LP-avdelning när alla andra står och dräglar på CD-avdelningen”.
“LP är bäst”, tycker Göran, “men man måste ha CD också”.
Jag påstår att världens bästa argument för CD är att man slipper vända på skivan när man diskar.
“Men”, protesterar Anders, “vem diskar längre än 20 minuter?”.
“Jag!”, svarar jag och Göran i kör. “Det går inte att diska på kortare tid än 45 minuter!”.
(Här råder det stor oenighet huruvida det är möjligt att diska på kortare tid än 45 minuter. Vi ber därför om Er hjälp, kära läsare, att lösa detta tvisteämne. Skriv era svar på en Wunderbaumgran och skicka den till Kristina Adolfsson, Expressen. Märk kuvertet “Intelligent dansmusik på CD — något för oss utan diskmaskin?”).
“En sak som är klassisk med LP är sida ett och sida två”, menar Anders. “På CD är det bara en enda lång rad låtar. Om Ni har en fest Ni inte vet kommer bli lyckad — lägg på Red Hot Chili Peppers oavbrutet. Det kan inte bli misslyckat”.
Till sist undrar jag vilken fråga jag borde ha ställt som jag inte gjorde.
“Ställ en fråga som inte har ett dugg med musik att göra”, tycker Anders.
OK, favoritmat?
“Mat äter Anders bara för att inte dö”, skrattar Åsa.
“Erics favoritmat — Oboy”, inflikar Bobo.
“Ramlösa har vi i bandet upptäckt nyligen”, menar Göran.
“Inte jag — jag hatar Ramlösa!”, avrundar Anders. “Däremot har jag upptäckt lättöl. Docenterna är också bra kom jag just på!”.
Ja, kommentarer är överflödiga. Skall man diskutera musik med det här bandet kan man hålla på till döddagar. Men varför diskutera musik när man kan lyssna istället. Ni läsare kan till exempel luta Er tillbaka och njuta av Send No Flowers EP-bidrag “Behind my window”. Detta är ett band vi med stor säkerhet kommer att få höra mer av.

Fotnot:Lagom till tryckningen får vi höra att Send No Flowers är klara för A West Side Fabrication, och kommer med en singel i höst. Vi gratulerar bandet till ett välförtjänt kontrakt, och skivbolaget till ett lyckat kap!