I Linköping gästades vi i oktober av ett band som jämförts med Pink Floyd! De har en basist med blodförgiftning och de hatar praoelever. Journalister pinkar i deras dusch och de har blivit kallade divor. New Kind of Kick har intervjuat gruppen som fick sitt genombrott i radion innan de släppt någon skiva.

I Stockholm 1986 bildades stommen till Soul Patrol. De repade i en källare och allting var så där oglamoröst som det ska vara när ett gäng grabbar börjar spela skitig rock. När de tog med Robert Schröder på bas i februari ’87 var sättningen komplett och det är nu deras karriär börjar på allvar. De spelade in en demotape som spelades i både Änubah och Bommen. Framför allt Lars Aldman nappade rejält på bandets musik och han pushade för dem genom att spela en mängd av deras demoalster i radion, och som pricken över i:et fixa en spelning på Hultsfredsfestivalen ’88. En spelning som blev ett litet genombrott för Soul Patrol. I samband med festivalen släppte de också sin första singel ”Stay On The Ground”/”Down They Sin” på egen etikett. Den är numera lite av ett samlarobjekt pga den begränsade upplagan.
Andréas erinrade sig den långa väntan i Hultsfred innan bandet äntrade scenen, och undrar vad det berodde på. ”Det var för att Robban skulle ta på sig läderbrallorna”, säger Christer Boberg och skrattar. Trummisen Urban Lehr fortsätter: ”Publiken stod och skrek divor! Det var våran polare som satte igång det. Alla skrek divor, och det var vi ju för Robban skulle ha på sig sina skinnbrallor”. ”Ola hade tagit på sig sina redan på morgonen”, ler Christer mot Ola som inte försvarar sig. Robban har inte ens hört vad som sagts. Han sitter vid bordet bredvid och tar det lugnt. Han har blodförgiftning får vi höra, och det syns verkligen.

Down They Sin

Vid tiden för Hultsfredsfestivalen och första singeln var Suzzie Heikman med i Soul Patrol. Dvs hon var med när de spelade live. Sjöng lite, spelade tamburin och sådär. Även om hon inte var en stöttepelare i Soul Patrol, så var hon det definitivt i låten ”Down They Sin” på singeln. Jag frågar bandet varför hon inte är med längre. ”Det funkade inte riktigt när vi repade. Hon smälte inte direkt in. Det var lättare när det bara var vi fyra grabbar”, förklarar Christer som är gitarrist i kvartetten. ”Du skulle alltså vilja höra en comebacksingel med Suzzie?”, undrar Christer och flinar emot mig. Och visst, inte mig emot. De lovar att framföra saken till Suzzie, som för övrigt är Ola Lundbergs flickvän.
Jag byter ämne och frågar vad de haft för förhållande till fanzines, nu och innan någon hade hört talas om dem. ”Det är väl bara Sound Affects”, svarar Ola. ”De var på oss jävligt mycket ’88 och var helt lyriska. Nu är det tvärtom. Sen har de bestämt sig för att vi inte är bra. De ska bara skriva om pop. Allt annat är skit”, säger Christer. ”Men det är det enda fanzine vi varit med i”, avslutar Ola, sångare och gitarrist i dessa manglare från Stockholm.

Kommersiellt?

Det tog ett bra tag för Soul Patrol att få tag på ett bolag som var villigt att ge ut deras skivor, så jag ber dem berätta hur det var innan CBR. ”Då var det bra”, säger Ola. ”Fina tider”, spär Christer på. Det är varken första eller sista gången svaren är korthuggna eller ironiska. Ofta ställer de dumma motfrågor för att göra livet lite jäkligare för oss som intervjuar. Vi klarade oss i alla fall hyfsat. Jag släpper inte ämnet. ”Ni försökte väl få kontrakt ett bra tag i alla fall?”, undrar jag. ”Näe, vi har faktiskt inte försökt direkt”, berättar Christer. ”Så ni skickade bara en kassett till Bommen och väntade på att någon skulle höra av sig?”, fortsätter jag. ”Det var bara Lasse Aldman som fick det att låta så. Det är han som har pushat”, säger Christer, som pratar mest. ”Han var jävligt schyst och hjälpte till. Han gillar ju oss”, säger Urban. ”Speciellt Ola”, skrattar Christer. ”Vi har inte direkt ansträngt oss för att få ett skivkontrakt”, förklarar Ola. ”Det är väl mest på gott. Vi hade nog kunnat få kontrakt med ett kommersiellt bolag, men sen är frågan vad man vill göra”, fortsätter han. ”Sen spelar vi inte direkt kommersiell musik. Vi har vår lilla publik och de gillar oss. Vi kommer aldrig att nå upp till några höjder så länge vi spelar så här”, konstaterar Urban.

Chickenbrain Records

CBR förknippas ofta med hardcore, trash, speedmetal osv. Hur är det att ligga på en sådan etikett? ”Ja, det står ju det i erat första nummer: ’Det vita lammet hos CBR'”, säger Urban utan att egentligen svara på frågan. ”Vi vet inte. Vi har ju ingenting att jämföra med. Vi har ju bara legat på CBR”, svarar Ola. ”Vad får ni för stöd därifrån?”, fortsätter jag för att få något vettigt sagt. ”Inte mycket”, tycker Urban. ”Han får ut annonser och han har en massa kontakter, även om de flesta inte är inom den här genren”, fortsätter han. ”Ändå tycker jag att ni nu börjar gå åt hardcorestuket”, säger Andréas. ”Vissa låtar i alla fall”. ”Det är möjligt. Vilka tänker du på?”, undrar Christer. ”Sick People”, tar Andréas som exempel. ”Den är ju långsam”, utbrister Urban. ”Det Fredda har gjort annars är ju, som det står i eran tidning, under mottot ’Ju snabbare desto bättre'”, anser han. ”Det är ju ingen av oss som lyssnar på sådant”, säger Ola.
De andra banden på CBR har Soul Patrol ingen kontakt med. De träffade Omnitron för första gången bara några dagar innan intervjun, och då diskuterade de mest pengar, ”Hur mycket får ni?”, osv. Om nyblivna bolagskompisarna In The Colonnades säger Christer: ”De är ju tunga. Tyngre än vad vi är. De har blivit bättre nu och Hultsfredsspelningen i år var jävligt bra. De är säkert Sveriges tyngsta band fysiskt också”.

Hultsfred och fritidsgårdar

Soul Patrol spelade förra året för andra gången på Hultsfredsfestivalen. De flesta låtarna hämtades från LP:n ”Use…” som kom för snart ett år sedan. Med Hultsfred i åtanke frågar jag var det bästa stället att spela på är. ”Vi har inte varit där än”, krånglar Ola som vanligt. ”Hultsfred”, tycker Urban. ”Hultsfred är kul för att det är så mycket folk och för att det är fest. Det är skillnad på att spela i Hultsfred och på en fritidsgård där man inte ens får dricka en pilsner. För vi tycker det är roligt att ta en pilsner innan vi spelar. Vi gör ju inte det här som ett jobb, utan för att det är roligt”, förklarar Christer.
Barowiak i Uppsala och nationerna i Lund och Göteborg nämner de också, men alla ställen dit det kommer mycket folk är roliga tycker de. ”Det tråkigaste som finns är när publiken står fem meter ifrån scenen. Det är roligare när det är stagediving och så”, tycker Christer.
Hur mycket spelar ni ute per år? ”Tjugo-tjugofem gånger”, räknar Christer ut. ”Man kan få hur mycket spelningar som helst, men man kan inte få betalt för alla”, säger Ola. ”Är det svårt att ge allt varje gång om man spelar så ofta?”, undrar Andréas. ”Näe, men folk tror att man spelar ideellt. Det går ju inte att åka till Linköping eller Sölvesborg bara för kaffepengar. Det håller inte i längden”, förklarar Ola, som börjat prata lite mer. ”Förra månaden spelade vi tre spelningar på en helg. Hur mycket fick vi över?”, undrar han. ”Sen kan man inte spela i Stockholm tio gånger per år. Det är inte en jävel som kommer och lyssnar då”, säger Christer. ”Nu kommer vi antagligen att ligga rätt lågt i vår för Ola ska bli farsa”, berättar Urban och Christer börjar nynna på bröllopsmarschen. ”Så vi kommer nog inte att lira så mycket ute, utan koncentrera oss på att göra låtar i stället”, fortsätter Urban. Eftersom det är ett av Stockholms mer framträdande band vi har framför oss frågar jag om inte Stockholms musikscen är överreklamerad. ”Till viss del”, medger Ola. ”Det finns inga bra ställen att spela på i Stockholm, men det finns många”, berättar Christer. ”Det är ju brist på ställen med rättigheter överhuvudtaget här i Sverige”, anser Ola med rätta.

Use…

Många hade väntat på att Soul Patrols debut-LP skulle komma och förväntningarna var högt ställda. Vad har ni fått för respons på LP:n? ”Bra faktiskt. Vi har inte fått någon dålig recension”, säger Ola. ”Det var väl Sound Affects som skrev lite konstigt”, tillägger Christer. ”Det var någon jävla pryoelev som satt och ’tota’ ihop någonting. Någon som inte ens gillade oss”, berättar Ola och vi vet. Pryoeleven heter nämligen Andréas Nyberg och är numera redaktör på en annan rockblaska. De skulle bara vetat vem som satt mitt emot dem vid bordet. För övrigt var Andréas recension inte alls negativ eller speciellt konstig, men det kanske är oväsentligt? Under intervjuns lopp har Soul Patrol delat ut rallarsvingar åt både höger och vänster. Bland annat berättar de om en journalist (inga namn) med långt hår, små fyrkantiga glasögon och prickig skjorta, som stod och pissade i deras dusch på Tre Backar i Stockholm! Inte speciellt nyktert gjort.
Sådant och liknande saker pratar de gärna om. När jag däremot skulle försöka diskutera texter med Ola blev det tvärstopp redan vid första frågan. ”Det är inget kul att kommentera texter”, förklarar han bestämt.

Looping

Det är inte så svårt att hitta spår från andra grupper i Soul Patrols musik. När jag börjar rabbla namn jag associerar till när jag hör framför allt LP:n, får jag medhåll på de flesta. Rythmsektionen Robban och Urban är gamla punkare och spelade punk tillsammans för tio år sedan. Ramones, Clash och de andra är givna hjältar. Ola och framförallt Christer lyssnade mest på 70-tals hårdrock. Led Zeppelin, Deep Purple, AC/DC och främst av dem alla Black Sabbath, på den tiden Ozzy sjöng. Motörhead är ett annat favoritband.
Lite överraskad blir jag när Ola bekräftar att The Cure finns med bland influenserna. ”De är bra. Jävligt bra. De tillhör mina riktigt stora idoler”, avslöjar han. ”Den nya singeln ’Never Enough’ är jävligt bra”, tycker Urban och Christer håller med.
Den grupp som oftast figurerat i Soul Patrol-recensioner är nog Loop. Men att de lyssnat speciellt mycket på dem förnekar de bestämt. ”Jag köpte deras två första plattor bara för att någon jämförde oss med dem”, berättar Christer. ”Jag fattade inte det riktigt. Det är ju fruktansvärt tungt alltså. Speciellt live”, fortsätter han. ”Vi var förband åt dem på Electric Garden. Det var så fruktansvärt högt, men ändå så jävla bra. Man lyssnade två låtar, sen var man tvungen att gå ut och vila liksom”, berättar Urban. ”Det skar. En fruktansvärd volym”, säger han och grimaserar. ”Man insåg att man är en tyngdklass lägre, eller ett par”, bekänner Christer. ”De har gjort en del bra. De är okej, men de två första albumen är inte bra”, tycker Ola och Christer håller med. ”Vi blev ju jävligt mycket jämförda med Loop. Det var därför vi gjorde en låt som heter Looping”. Christer berättar att många tyckte att de lät som Velvet Underground i början och Urban om en recensent som tyckte att de lät som Pink Floyd!

Inga Vänner

Hur kommer eran musikaliska inriktning att vara i framtiden? Kommer ni att mala på som ni gör nu eller hakar ni på Manchestertrenden? ”Den är ju slut redan”, anser Urban. ”Om vi lär oss spela någon gång kanske vi ändrar oss”, tror Christer. ”Vi är alldeles för tröga för sådana där trender”, säger Robban, som vänt sig mot oss. ”Vi kommer nog att mangla vidare”, tror Ola. ”Vi har aldrig haft någon inriktning”, anser han. ”Det är bara att banka och slå”, säger Urban. ”I början var det oftast så att någon kom med en färdig låt. ’Nu spelar vi det här’. Sista tiden har vi liksom bara kommit med ett riff och så manglar vi en timme”, förklarar Christer. ”Ja, i början var det ju så. Det fanns en refräng och en liten transportsträcka innan”, instämmer Urban. ”Det är ju skönt att mangla tills hjärnan trillar ut”, påstår Christer och man vet inte riktigt om han menar allvar eller inte.
En ny singel planeras i vår och kontakter för en mindre turné i Tyskland håller på att knytas. Om CBR får råd kommer det också en LP framåt hösten. Då lär vi få höra vad det blir av deras musik som hela tiden förändras. Sakta men säkert. Även om Soul Patrol är ett gäng tuffa och häftiga grabbar så har de distans till det de gör. När jag frågar om de vill hälsa New Kind of Kicks läsare någonting svarar Christer: ”Vi är för tunga för det”. Varpå Ola följer upp: ”Äh, vi känner ju ingen”.

Fotnot: Straxt efter att artikeln skrivits fick vi reda på att Robert Schröder hoppat av Soul Patrol. ”Jag har tröttnat”, berättar han när jag ringer upp. Han berättar också att ny basist redan är tillsatt. Robbans kompis, John Carrick, kommer nu att ta över den biten. Om detta påverkar Soul Patrols musik återstår att se.

Soul Patrol Diskografi

Stay On The Ground/DownThey Sin, 7″, SP, -88, 1
Blow Your Heart/Sympathy For The Devil, 7″, CBR, -90, CBR 114
USE…, LP, CBR, -90, CBR 118
USE… (Två bonuslåtar: ”Controller” och Psychic TV covern ”Unclean”), CD, CBR, -90, CBRCD 118

Samlingsplattor
BOMMEN BANDSTAND, Vol. 1 (”E-Major Monody”), LP, Public Road, -89, PR 388
NORDIC SOUNDS, Vol. 2 (”Heart of Gold, Soul of Ice”), CD, Joker, -89, JOKE 917
SWEDISH EXOTICA Vol. 2, (En låt)

En femlåtars video vid namn ”Your Friend For A Day” kopierades upp och såldes i endast 70 exemplar. Den utgavs på egna SP Records och innehåller ”Your Friend For A Day”, ”E-Major Monody”, ”Down They Sin”, ”Controller” och ”Stay On The Ground”.
Dessutom medverkar de med ”Slow Moving Revolution” på en 7″-flexi i Sound Affects #5, -89, SAE 006