Hultsfredsfestivalen -87. På scenen stod The Gathering, ett relativt okänt band från Hallsberg. Spelningen de bjöd på anses av många som legendarisk. Sedan dess har de hunnit spela in två singlar och lika många LP:s som All Steel Coaches men är enligt dem själva mer kända som The Gathering.

— Vår dröm är att få spela på en lyxkrog i Paris, där toplessbrudarna har massor med fjädrar och hoppar i takt till musiken. När vi gjort det, då ska vi lägga av. Det säger Nils Mikaelsson, gitarrist i All Steel Coaches.
— Nej, då har vi ju fått in en fot. Då måste vi fortsätta spela, tycker Ola Jeansson som sjunger i detta utmärkta band.
För ett decennium sedan åkte Nils och Ola skateboard tillsammans ”Det regnade vissa dagar och då hade man inget att göra. Vi bildade ett punkband”. Dagens sättning har bestått sedan -84. Förutom Nils och Ola återfinns Anders Drakenberg bakom trummorna och Anders Stålsby som basist. Under 86-87 började The Gathering uppmärksammas i bla radions Kultstripp och Bommen, men inte minst på Hultsfredsfestivalen -87. Trots att det bara var förmiddag på andra dagen och många bar sina tunga blykepsar skapade bandet ett förvånansvärt bra engagemang, och flertalet lade The Gathering på minnet. Men på grund av olyckliga omständigheter var de tvungna att byta sitt gruppnamn. ”Det var ett engelskt band som också hette The Gathering. De kunde påvisa att de hade haft namnet längre än oss och hotade med stämning”, berättar Nils.
Var det en stor uppoffring att byta namn?
— Nej, egentligen inte eftersom musiken bytte karaktär ganska ordentligt under den tidsperioden. Vi hittade ut ur eko-dimmorna. Men det var fin musik vi spelade på den tiden, tycker Drakenberg och ser nostalgisk ut.
— Men vi är nog mer kända som The Gathering, tror den andre Anders, ja, Stålsby alltså.
All Steel Coaches, vad är det för namn egentligen?
— Det kommer från en dikt, som är ganska gammal. Den handlar om en tågresenär som reste väldigt fint. Det var trävagnar på den tiden, men det fanns även helstålsvagnar. Eftersom vi är från Hallsberg som har ett stort tågnät och vår musik är lite tågande, tyckte vi att All Steel Coaches passade bra.
Det omtalade namnbytet skedde i en ganska känslig period när ASC skulle släppa sin debut-LP. De hade tryckt upp massor med affischer och skivomslaget skulle precis tryckas.
Möjligen en anledning till att ASC inte blivit så kända?
— Ja, det och många andra faktorer. Hallsberg är litet, så även vårt skivbolag. Vi har haft långt mellan spelningarna. Vår musik är smal och distributionsbolaget litet. Nu har vi försökt ändra på allt. Vår musik är bredare, lite kommersiell kanske. Vi har fått större uppbackning från skivbolaget och distributör är numera MD.
Skulle det inte underlätta om ni bodde i en större stad?
— Nej, det tror jag inte. Det hela beror på vilket skivbolag man har bakom sig. Men det är lättare med mediauppbackningen, för vem vill åka till Hallsberg för att intervjua ett band?
Medlemmarna i ASC är ense om att det viktigaste ändå är att vara ute och spela, och det har det kanske inte varit så mycket av.
— Scandinavian Music Service i Jönköping skulle ordna den biten åt oss. Det blev väl fyra spelningar på två år… Så här kan det inte fortsätta tänkte vi och började försöka ordna spelningar själva, men råkade göra en dubbelbokning med SMS så att de blev förbannade på oss, säger Mikaelsson.
1989 medverkade ASC på Europeiska Radio Unionens årliga gala, då den hölls i Jugoslavien. Promotionsingeln ”Wave of Fame/Bitches”, gjordes för att ha någonting att slänga ut till journalister och branschfolk. Här hemma muttrades det om att ”Wave of Fame”, skulle vara ett Sator-plagiat.
— Det är lite tråkigt att höra att vi skulle sno från något annat svenskt band. Det gör vi ju inte, utan det är väl snarare så att vi har gemensamma rötter i band som Ramones, klarlägger Ola.
För övrigt kan tilläggas att ”Wave of Fame” blev en bubblare på Trackslistan, bara en vecka men ändå.
— EBU-galan är ju inget som är känt här i Sverige. Jag hade aldrig hört talas om den förrän vi blev uttagna till den, och våra skivor finns ju inte att få tag på där nere, berättar Stålsby.
En recensent på en tidning med lite större upplaga än vår gick till ganska hårt angrepp mot ”Bitches” och påstod att den var sexistisk.
— Ja, det var kul he he… Vi var helt allvarliga när vi skrev texten, helt utan ironi. Den handlar om tre tjejer jag haft och kanske inte tyckt så mycket om efteråt. Men det är absolut inget mot resten av kvinnligheten. Det är samma sak med fotot på baksidan av nya LP:n där vi leker krig på en tanks. En del kommer att tro att vi är några jävla stridsidioter, förklarar Anders Stålsby.
Influenser?
— Det beror lite på vem i bandet man frågar. Vi har en punksektion och en hårdrocksektion. Jag och Ola hämtar inspiration från band som Ramones, Big Black, Dead Kennedys, men även Tom Waits och blues. Anders och Anders däremot kanske har sina rötter mer i band som Led Zeppelin, men även reggae, även om de inte släpps fram så mycket. Gemensamt för gruppen är att vi gillar dynamisk musik, som är ganska stramt hållen men som det händer mycket i — från max tystnad till max ös, förkunnar Nils.
— Det här med influenser är ganska intressant, säger Stålsby och fortsätter: ”Det säger egentligen mer om vad recensenten själv lyssnar på och hör i musiken, än varifrån vi hämtar vår inspiration”.

Förra LP:n?

”As the days grow cold again. Feel the pain and the fear. Harsh words are spread, the wind bites hard. The tension and strain, it’s bound to break”.

— Vi gjorde första LP:n i en klyvningsperiod, då vi hade massor med idéer om vad vi ville göra med vår musik. Svartrocksgenren höll vi på att lämna mitt under inspelningstiden och LP:n kanske blev lite väl grov mot vad vi hade tänkt. En sorts reaktion mot effekter och ekon. Man hade ångest redan under inspelningstiden, när vi stod i en kall dragig jävla studio utanför Stockholm med pressat tidsschema och en islänning med förhistorisk käft som driver på, men vi var nöjda då även om vi tröttnade ganska snabbt, berättar killarna och kan nu småle åt de taskiga förhållanden som var.
Debutplattan prånglades ut i 1100 exemplar och förstaupplagan lär enligt dem själva vara slut vid det här laget. Tyvärr har den inte släppts på CD, för folk som har sådana nymoderniteter. Och även om de inte är nöjda med förra LP:n själva tycker åtminstone jag och mina kollegor att den är klart värd en investering, om du får tag i ett ex.
Vad har ni att säga om senaste LP:n ”Switch”?
— Den har vi spelat in under mycket mer civiliserade former, utan islänning och en studio utanför Örebro. Denna gång var det mycket mer samarbete. Islänningen (Eddie Svavarsson) var bara med och mixade och då var han jäkligt bra, han sa inte ett dugg. Men han är bra på sitt sätt, säger Stålsby och flinar.
”Switch” innehåller betydligt mer ingredienser än dess föregångare, och kan kanske verka något mer lättlyssnad. Akustiska gitarrer, instrumentbyten, klarinettsolo på en Tom Waits liknande låt och trevliga tjejkörer. Detta alltså två år efter LP-debuten.
— En kompis hade med sig två tjejer som brukade köra. Just då höll vi på med ”Low For You” i studion, så de fick prova att köra till den. Och de var så himla duktiga att vi spelade in en låt till med dem. Klarinettsolot spelade en kompis farsa ”det här är grundtonerna sen får du spela hur du vill”. Solot lades på ”Bringing Down The Moon”, som jag har skrivit och det är ju en väldigt lugn låt i jämförelse med de övriga låtarna. Jag fungerar mycket som en motpol. Om jag märker att vi gjort väldigt många snabba låtar, försöker jag verkligen göra tvärtom, förklarar Nils och fortsätter: ”Det är bra med avbrott, så att det inte bara blir samma och samma”.
— Och så lägger ni den sist på skivan…
— Ja men nu blev låtarna så jäkla varierande ändå, mer som en avrundning, säger Nils samtidigt som han kommer på att han motsäger sig själv, och alla brister ut i skratt.
Hur görs låtarna?
— ”My Party” är samskriven. Anders började en trumtakt, sen kom jag och sa: ”Kan vi inte spela så här?”. Nu hade vi ett riff och en trumtakt, så hade vi en hel låt till slut. Men annars brukar det vara så att någon kommer med en grundidé, och att vi sen jobbar fram en färdig låt.
När vi frågar ASC om svenska band i samma genre svarar Ola att alltför många band inte har några riktiga låtar. ”Visst är en del band tunga och så där, men ta bara nya Lädernunnan som exempel. Det är ju inga låtar på skivan. Sjunger som en kratta gör han också. Dessutom är han felfödd”. (?)
Finns det inget som är bra?
— Nej, det är det som är fördelen med att bli intervjuad av en tidning som inte har så stor upplaga, att man kan säga vad man tycker utan att bli bannlyst, tror Mikaelsson.
Sator är ju bra, som sagt och Hollywood Indians, men dem är det ingen som känner till.
Till New Kind of Kicks stora glädje har ASC inte så mycket till övers för hip hop, men de förklarar: ”Nu kan man förstå de som var 25 när man själv var 15, hur främmande de var inför punken. Så främmande känner jag mig inför hip hopen. Man är väl för gammal helt enkelt”.
Hur är Hallsberg som musikstad?
— Inget att ha. Vi har heller ingen kontakt med några andra band för något musikaliskt utbyte. Egentligen är vi jävligt dåliga för att ha hållt på så länge som vi nu gjort. Det finns ju 10000 små trettonåriga Yngwie Malmsteen i Sverige, men det finns inget utrymme för dem, förklarar Ola Jeansson.
Killarna i All Steel Coaches har som sagt spelat i tio år och då måste man ju fråga vad de har gjort med alla sina pengar efter två LP:s och allt.
— Köpt en varm korv, att dela på.

Diskografi

ALL STEEL COACHES, LP, Joker, -88, JOKE 814
Wave Of Fame/Bitches, 7″, Joker, -89, JOKE 916
Low For You/Evil Woman, 7″, Joker, -90, JOKE 023
SWITCH!, LP, Joker, -90, JOKE 024
SWITCH! (Tre bonuslåtar: ”Scar Tissue” och ”Skin” från debut-LP:n samt outgivna ”Juggernaut”), CD, Joker, -90, JOKE CD 024
Samlingsplattor
Music For The Dead Zone (”Oblivion Days” som The Gathering), LP, Dead Mans Curve, -87, DMC DZ01
Nordic Sounds, volume 1 (”Scar Tissue” och ”Skin”), LP, Joker, -88, JOKE 815
Nordic Sounds, volume 2 (”Wave Of Fame”), CD, Joker, -89, JOKE 917
Sinderella, The Swedish Stand (”Volcano”), CD, Sinderella, -89, SIN 001
The Legacy, The Sabbath Continues (”Evil Woman”), CD, Frequent Frenzy, -90, FREQ CD 004