— Visst är det jävligt här ute i förorterna på många sätt, säger Reijo och kopplar in sin gitarr i förstärkaren. Han skruvar lite på knapparna. Drar några trevande ackord.
— Men det är ju ändå här man hör hemma. Jag kan inte tänka mig att bo någon annanstans.
Så bryter det lös. Hårda brutala toner. Musik som på sätt och vis avbildar samhället som omger Stratosphere. Ett av många rockband i Göteborgs förorter.

Stratosphere kommer från Lövgärdet. En förort som ser ut som dom flesta andra storstadsförorter. Husen är stora betongklumpar som ligger ihopträngda en bra bit utanför centrala stan. Här finns alla dom problem som många förknippar med storstadsförorter.
Betongen är hård och grå. Det ligger kanske nära till hands att tro att livet här också är det.
Men det finns något som gör att bilden av förorten som ett grått betonghelvete inte riktigt stämmer. Något som gör att man börjar tvivla på skandalartiklarna i Göteborgspressen.
Visst finns det stora problem. Drogmissbruk, ungdomsbrottslighet och framför allt: brist på arbete.
Men det finns också en kultur som håller på att växa fram i förorterna. En gnista av aktivitet som håller på att göra förorterna till något mer än förvaringsplatser av arbetskraft.
I förorterna bor arbetarklassen. Nästan uteslutande. Och det påverkar givetvis den kultur som håller på att växa fram mellan betongkolosserna.
För några veckor sedan ordnade Stora Teatern en operaföreställning ute i Göteborgsförorten Backa. Föreställningen föregicks av en intensiv annonsering och affischering. På premiären kom två personer…
Finkulturen har svårt att hävda sig i förorterna. Trots de stora anslagen den har i ryggen.
Men den kultur som skapas av människorna som bor i förorterna är däremot på frammarsch. Förortskulturen har blivit ett begrepp. Det är den kultur som betyder något för förortsinnevånarna själva.
— Det har aldrig funnits så många rockband i förorterna som nu, säger Reijo Sondell, gitarrist i Stratosphere. Det bildas nya grupper varje dag.

INTE BARA ROCKBAND

— Men det är inte bara rockband som finns i förorterna, säger Roland Stenström kulturarbetare i Bergsjön. Amatörteatern har fått ett starkt uppsving härute. Invandrarna har också betytt mycket för förortskulturen.
Förortskulturen växer. Trots att anslagen från kommunen aldrig tidigare varit så dåliga som nu. Trots att lokalbristen blivit alltmer akut i Bergsjön, Västra Frölunda, Hjällbo…
— Byråkraterna gör sitt bästa för att knäcka den spirande förortskulturen, säger Roland Stenström. Dom menar att förortskultur är lyx, som Göteborg inte har råd med.
— Tillgång till kultur är ju en förutsättning för ett människovärdigt liv!
Roland har jobbat några år ute i Göteborgs förorter. Först i Hjällbo och sedan snart två år tillbaka i Bergsjön. Han har startat teatergrupper, försökt fixa fram lokaler, anslag, material och kämpat mot motsträviga myndigheter.
I ett av 10-våningshusen på Teleskopgatan i Bergsjön har han sitt kontor. Kontor är kanske inte rätta ordet. Halvfärdiga skulpturer, affischer, teatermodeller och diverse annat bråte trängs i rummet. Det liknar mer en atelje än något annat.

EN STOR FRI VERKSTAD

— Jag vill medverka till att göra förortskulturen till en enda stor levande FRI verkstad för alla åldrar. En öppen teater med öppna människor, säger Roland och spänner blicken i mig.
Jag känner mig lätt skeptisk. Det är stora ord. Men hur realistiska är visionerna?
— Jag kan ge dig ett exempel, säger Roland och plockar fram en svart trälåda utan lock med en massa träklossar inuti.
— Det här är den teaterlokal vi hade ute vid Hjällbo fritidsgård för några år sedan. Här växte det fram något väldigt fint. Vi gjorde en öppen teater med alla åldrar. Ungdomar från gården, cafépersonalen, städpersonalen, ja vi fick till och med oss problemgänget från torget. Dom var inte särskilt intresserade av teater, men dom tände på att jobba med ljus och ljud.
— Vi hade en direkt antiauktoritär uppläggning, fortsätter Roland. Vi hade aldrig som målsättning att göra något färdigt program. Men så småningom växte det fram ändå.

EN ANNAN SORTS GÅRD

Från början var det mest ungdomar som lockades av den »öppna teatern» i Hjällbo. Men med tiden kom allt fler äldre. Ungdomsgården såg ut att bli något annat än en ungdomsgård…
Idag är den »öppna teatern» i Hjällbo ett minne blott.
Den officiella orsaken är: »Ekonomiska och administrativa förändringar».
— Projektet ströps, säger Roland Stenström. Så går det när byråkraterna går in med sina klumpfötter.
— Vi som jobbar med kulturen här ute måste få jobba ifred utan att byråkraterna ska lägga sig i och omstrukturera och omorganisera.
Men Roland menar att det som höll på att växa fram i Hjällbo trots allt kan sättas igång igen. I vilken som helst av Göteborgs förorter.
— Det finns en enorm aktivitetslusta ute i förorterna. Speciellt bland dom yngre, men även många av dom äldre börjar komma igång.
Det stora problemet för den gryende förortskulturen är, förutom brist på ledare, en enorm brist på lokaler.
— Förorterna är ju felplanerade från början, menar Roland. Det verkar inte som arkitekterna överhuvudtaget ägnade en tanke åt att invånarna i förorterna också behöver någonstans att vara på sin fritid. Någonstans att träffas. Någonstans att göra saker tillsammans.
Stratosphere har repeterat färdigt för i kväll. Dom strosar omkring lite håglöst vid Lövgärdets centrum. Reija och Robert bär på sina slitna gitarrfodral. Ett par trumpinnar sticker upp ur Thomas ena bakficka.
— Det gick rätt bra och lira ikväll, säger Reijo. Synd bara att det ska va så taskigt ljud i högtalarna.
Någon plockar upp ett paket cigaretter, som går laget runt. Alla stannar framför en affisch, som sitter uppsatt i spårvagnsterminalen. Det är Folkets Bio i Hammarkullen som satt upp affischen — den enda förortsbiografen som finns i Göteborg.
“Visningar i Hammarkullens matsal varje Söndag kl 18.30” står det på affischen.

KULTUR I MATSAL!

— Hur länge till ska kulturen i förorterna behöva vara hänvisad till skolmatsalar?
Frågan känns oundviklig.
Men det finns trots allt kulturaktivister i förorterna som har fixat lokalfrågan på annat sätt — exempelvis genom att låta bostadsbolagen stå för lokal.
— Vi tryckte på bostadsbolaget och fick dom att upplåta två lägenheter åt oss gratis, säger Lilian Nilsson en av 20-talet aktiva i föreningen Skapande Händer i Hammarkullen.
— Det var några av initiativtagarna som kom på att en viss del av den summa som vi betalar i hyra ska gå till fritidslokaler. Sen var det bara att trycka på.
På nedersta våningen i ett av jättehusen runt Hammarkulletorget ligger dom två lägenheterna. Fulla av material och verktyg. Här finns vävstolar, snickarverkstad, fotolab, stafflin, drejskiva, dockteaterscen…
När Skapande Händer kom hit möttes dom av två tomma, väldigt risiga lägenheter. Idag finns det en levande skaparverkstad i samma lägenheter.
— Allt som allt är vi ett 80-tal medlemmar i föreningen, berättar Lilian. Alla hinner inte komma hit så ofta, men är med ändå för att dom tycker att Skapande Händer är något som är värt att stödja.
— Dom som är aktivast har egna nycklar och kan komma hit när som helst på dygnet.
En stor del av dom invandrare som kommer till Göteborg hamnar i Hammarkullen. Det märks också hos Skapande Händer. Föreningen har medlemmar av 11 olika nationaliteter.
— Det brukar gå bra med språket, säger Lilian. Även om man inte kan prata med varandra så kan man oftast göra saker tillsammans.
Skapande Händers senaste tillskott är dockteaterverkstan. I ett av rummen står en praktiskt taget färdig scen. Över hela golvet ligger halvfärdiga dockor.
— Jag hade ju ingen aning om hur man gör sånt här när vi började bygga scenen. Men jag lärde mig. Trots att jag är pensionerad, lägger Lilian till med ett skratt.
Carlos Prieto är chilensk flykting och har bott i Hammarkullen i något mer än två år. Han är en av dom som håller till allra mest i verkstan.
— I Chile finns en gammal tradition att jobba i trä, berättar han. Det vill jag försöka bevara även här i Sverige.

— NU TRIVS JAG!

— Det dröjde nästan ett år innan jag fick reda på den här föreningen. Då kände jag mej isolerad. Men nu trivs jag här i Hammarkullen.
Leif, Kajsa, Åge och några till som är i verkstan nickar instämmande. Jovisst det finns fördelar med att bo i storstadsförort.
— Skriv att det inte alls är så dåligt att bo i förort som dom flesta tidningar påstår, säger en finsk trebarnsmor.
— Vi trivs härute.