Uppsalabandet LOST SOULS har spelat ihop i drygt två år nu. Sättningen har varit densamma hela tiden — tills helt nyligen då basisten Marre Martini av ”personliga skäl” slutade.
Hans ersättare heter Patrick Sporring och har ett förflutet i HIGH TECH JUNKIES och MIDAS TOUCH.

— I början var vi inte speciellt seriösa, berättar gitarristen Peter Hägglund. Den uppfattningen ändrades dock när demon spelades in.
Nu har Lost Souls en repetoar som består av bl a en spelning på Trash Bar i Stockholm, en sväng i Dalarna samt några vändor i hemstaden.
De betecknar sin musik som hårdrock åt thrash-hållet. Musiken skriver bandmedlemmarna tillsammans — någon kommer på ett riff och så bygger de vidare på det.
— Texterna är kanske mörka, men det är en mörk värld vi lever i.
Namnet Lost Souls tog de för att de tyckte att det passade dem, men Peter menar att det inte har något med religion att göra.
— Satanism; att välta gravstenar och bränna kyrkor, det är inget för oss.
De är heller inte så noga med image och dylikt.
— Det kanske är viktigt för andra band men inte för oss. Musiken går i första hand. Men om någon vill ha skinnbyxor och pannband får han ha det — men då får han stå bakom scen och lira! (ha ha)
Lever ni upp till rockmyten (sex, drugs and rock n’roll), då?
— Droger är inget för oss. Och rock vette fan, men sex gillar väl de flesta.

Slutligen hävdar Lost Souls att lite spelningar och bra betalt inte vore så tokigt. Men bli rockstjärnor? Nja…
— Vi vill bli ihågkomna som bandet som gjorde något de själva trodde på, inte för att den musiken var inne just då. Och för att vi är ett kanon live-band.