För fyra år sedan blev det delade meningar i Nässjöbandet TYRANT, varför dåvarande sångaren Tobias Fischer slutade och bandet bytte namn till BACKYARD BABIES.
MUDDLE mötte killarna innan spelningen på Headbanger’s Bar i Stockholm.

TYRANT var ett band under utveckling som körde ”Metal”, och som ifrån början mer var en ploj. Killarna har spelat lika länge som de varit i bandet, för lite mer än fyra år sedan. När de fyra andra ville göra något nytt, och sångaren inte hade samma åsikt, fick han sluta och basisten Nicke ersatte Tobias vid micken.
Dagens uppsättning är densamme efter den incidenten och bandet består av Niklas Borg (sång, gitarr), Dregen (gitarr), Johan Blomqvist (bas) och Peder Carlsson (trummor).
Vem som bildade TYRANT eller BACKYARD BABIES är svårt att säga.
— Ingen hade spelat nånting innan, berättar Dregen. Det var bara på en fest och vi skulle spela instrument.

Många, inklusive undertecknad, har kallat deras musik för sleaze, men de vill inte hamna under den genren då de anser att den är alldeles för bred för att kunna definiera deras musik.
— Glamthrashrock’n’rollpunk eller nåt sånt kan man kalla det det för, säger Dregen. Det är väl rock’n’roll i grund och botten. Många säger att det är sleaze men den genren, det är ju så brett — det vill vi inte kalla oss för. Vi ligger väl mer åt Iggy Pop-hållet.
Influenserna är desamma som utsagades för två år sedan, d v s Faster Pussycat, Guns n’ Roses, Dogs D’amour och Hanoi Rocks, men om man ser tillbaka är det äldre band som har spelat en stor roll.
— Egentligen är väl Iron Maiden, Kiss och Dead Kennedys typ som man… Det är ju influenser för oss i och med att man började spela för att man tyckte de var bra då, förklarar Dregen. Det är väl mycket den här glamtrenden som kom med Hanoi Rocks och allting, det är väl mycket det som styr.
Vad killarna lyssnar på privat betyder också en del, och där råder en bred horisont.
— Iron Maiden, Kiss, säger Peder.
— Jag lyssnade på Cinderella förra veckan, inlägger Johan. Det var jävligt bra.
— Det är väldigt stort, förklarar Dregen. Vi kan ju ta vad vi lyssnade på i bussen upp hit idag. Då lyssnade vi alltså på Iggy Pop, Ice-T, Small Faces, Social Distortion, House Of Pain, Kiss — mycket Kiss — demon med Lebemäns.

Texterna, som i huvudsak skrivs av Nicke, handlar mest om kärlek i olika former. Killarna själva tycker att kärleken betyder en hel del.
— Kärlek är väl en stor del av livet egentligen, förkunnar Dregen. Vi skriver ju inte kärlekstexter på det sättet som kanske Bon Jovi skriver kärlekstexter. Kärlek är ju inte bara roligt. Allting är väl kärlek egentligen.
— Det är det nog fan! utbrister Peder.
Den relativt nya låten ”Fly Like A Little…” visar en utveckling både musikaliskt och textmässigt, och handlar istället om droger.
— Nu när vi har spelat lite ute så har man väl sett lite folk som håller på med droger och dess följder, berättar Dregen. De nya texterna blir lite mer genomtänkta.

Killarna har släppt tre demos och en EP, exklusive den mini-demo de gjorde under sin tid som TYRANT. Den första kom att kallas ”Lies” vilket gav dem en del publicitet.
Under första halvåret av ’91 spelades EP:n ”Something To Swallow” in och de kom bl a med på Hultsfredsfestivalen samma sommar, vilket skulle hjälpa dem en bra bit på väg.
— Vi spelade med Almighty, och se’n var de och kollade på vår spelning och tyckte det var jättebra, berättar Dregen. De undrade om vi inte hade fått nå’t skivkontrakt, så han (Ricky Warwick, reds. anm.) gav mig adressen till Vanessa. På den vägen har han tipsat henne om vårt band.
Och visst har vi sett följderna… Förra året visades en bild och en ljudslinga på Headbanger’s Ball och för en månad se’n visades deras video till ”Bad To The Bone” — videon som kostade BACKYARD BABIES ”bensinpengar, hotell och käk”.
Strax efter deltog de i en av Rock-SM’s deltävlingar i Nässjö — ett av 121 band som sållades ut från de 4 000 sökande. De kom inte till final, vilket de själva är glada för.
— Så’nt vi spelar är ju ingenting man ska tävla i, säger Dregen. Det var ju bra att vi kom med. Men man ska inte tävla i musik och dessutom inte mot så’n musik vi spelar. Det var ju bara pudlar och vi som spelade på Rock-SM. Jag menar, hur skulle det låta — bandet som vann Rock-SM! Nej, det vill vi inte vara med om.
De vill heller inte vara med i några fler tävlingar.
I december samma år spelades femlåtars-demon ”Bite & Chew” in och de fick lovord från bl a Aftonbladets skribent Annika Sundbaum-Melin.
Ett år senare producerades ”Diesel & Power”, som är det senaste att komma från smålänningarna — en åttalåtars-demo med välkomponerade låtar.

Förutom bandet är Johan den enda arbetande individen, och Dregen jobbar mest med bandet — utan lön. Killarna funderar på att flytta upp till Stockholm, medan Göteborg är mindre lockande för i Nässjö finns inte mycket att göra. Men det finns mycket dötid att göra något produktivt.
— Det finns inget uteliv, i alla fall inte för oss, förklarar Dregen, så vi går inte ut. Det är en rolig stad för det finns mycket roligt folk. Men när man bor i Nässjö har man mycket tid till och skriva bra musik, som vi gör…

Musikaliskt sett finns det inget svenskt band som BACKYARD BABIES känner anknytning till. Hanoi Rocks är det enda band som nämns, vilket är finskt-svenskt.
— Folk säger att de tycker vårt band låter som alla andra, men det gör det inte alls, tycker jag, förkunnar Dregen. Jag tycker vi låter säreget. Det finns inga svenska band som låter som vi gör. Däremot finns det mycket bra svensk musik, som vi lyssnar på.
Killarna har just återvänt ifrån en Finlandsturné på sju spelningar över hela Finland. Allt gick ”kalasbra” och vi svenskar ligger visst i lä mot den finska publiken.
— Vara svensk musiker i Sverige måste va det jävligaste man kan vi egentligen, utbrister Dregen, för man får absolut ingen uppskattning. Det är samma sak med arrangörer och allting, man får ju nästan be om att göra en soundcheck. Se’n är det mycket bredare publik — det är ju allt ifrån 18-årsgränsen till… när man la på en Hanoi Rocks-cover kom det även 45-åringar upp och lyssnade. Se’n är det alltid vildare publik — släpper loss mer och är inte rädda för att applådera.
Detta var andra gången de var i Finland och de visste vad som komma skulle. Senast var de där i maj tillsammans med finska Baltari, och denna gång åkte de med 69 Eyes.
— Finnarna gillar det, förklarar Dregen. Där finns det folk som tycker vi är bra, där drar vi t o m folk fast vi bara varit där två gånger. Vi säljer mycket postorder över till Finland också.

Pop I Sommarnatt-spelningen som recenserades i förra numret gick bra och killarna hade inte förväntat sig mer än så.
— Spelningen gick väl bra, men jag menar — Nässjö é ju Nässjö, säger Dregen.
Men publiken satt ju ner vilket förvånade mig när folk sagt att ni har stor support hemifrån?
— Javisst, men det gör de alltid i Nässjö, fortsätter Dregen. Men support har man ju — vi tog ju publikrekord. Det var ju i alla fall 1500 pers där uppe (och med detta ursäktar vi en viss persons dåliga omdömesförmåga, reds. anm.). Så mycket har det inte varit på 21 år innan. Men jag menar, alla såna här saker — Pinnen, fritidsgårdar, allt sånt där, Pop I Sommarnatt — det är bara skit egentligen. Det är kul, vi får bra recensioner för de tycker ju att det är bra. Vi visste redan att publiken sitter ner för det har de gjort i 21 år innan, så det skulle vara otroligt om de skulle resa på sig. Man får va glad om det kommer mycket folk.
Pop i Sommarnatts anfader Charlie Ceder sägs ha ett finger med i spelet och hjälper banden i Nässjö i allmänhet — men BACKYARD BABIES är favoriterna.
— Vi är väl hans idoler egentligen, förklarar Dregen. Han é ju rolig, fast han börjar bli lite till åren nu. Det é sjysst att han håller på.
— Utan honom hade det inte varit så många som spelade nu, tillägger Johan.
— I början e det ju jättesvårt att få tag på spelningar — då är det alltid han som lagt till.

I Close-Up nummer 7 attackerade redaktören Robert Becirovic BACKYARD BABIES angående make-up — och visst använder de smink, som många andra band.
— Make-up — det beror på vad man har för läggning, säger Dregen snabbt. Jag använder kajal. Det gör jag jämt för att jag tycker det ser fint ut. Det beror inte på att jag spelar i bandet, det hade jag väl såledesvis haft om jag inte spelat i bandet. Men om jag nu glömt min make-up till en spelning så börjar jag ju inte gråta för det.
Imagen betyder inte så mycket, tycker de, även om man ska ha nå’n slags stil över bandet. Men inget är förutbestämt och genomtänkt.
— Ta ett fjantband som Ugly Kid Joe som har slagit igenom. De slår igenom och säger att de inte har nå’n image, förklarar Dregen. De har väl den största imagen av alla band. De har ju den imagen att de inte ska ha nå’n image.
— Jag har grungeskägg! utbrister Peder ironiskt.
— Ja, det var ju nå’n som kläckte ur sig och sa att det där var ett grungeskägg, tillägger Dregen. Jag säger bara att jultomten var fan före!
Apropå grunge så tycker alla i bandet att det är O.K. — utom Peder. Vad tycker de om att många band sägs ta efter Seattle-vågen?
— Det är väl bara en musikstil, för grunge har också blivit så brett, förklarar Dregen. Men jämför band som Nirvana och Soundgarden — de säger att det är grunge, men jag vill hellre säga att det é mer 70-tal alltihop. Men det är väl bra. Seattle-vågen skulle aldrig slå igenom så, om det inte fanns nå’t bra. Stone Temple Pilots är ju himla bra.
— De är inte från Seattle, inlägger Peder.
— Nej, men det är grunge… säger de, fortsätter Dregen. Man tycker folk anklagar typ Mental Hippie Blood och allting, att det är grunge. Hade de gjort det för tre år se’n hade folk klagat och kallat det för Deep Purple. Förr i tiden, på 70-talet, kunde man göra hur man ville — det spelade ingen roll. Jag hörde t o m att de tyckte att Entombed hade blivit grunge, på deras nya platta, bara för att de har ändrat musikstil. Då vet de inte riktigt vad de spelar och då säger de bara för att folk ändrar till… Fast det är ju klart, vi é ju inget toppluveband direkt!

Killarna är nöjda med den PR de fått och tycker folk har varit intresserade, och de är trevliga mot människor som är trevliga mot dem.
— Annars e vi inte trevliga, finns ingen anledning att vá… säger Dregen.
Motgångarna har inte varit många heller och killarna har klättrat rakt uppåt se’n de startade bandet.
— Vi har haft så’n jävla tur egentligen, så vi ska bara vá glada, fastställer Dregen.
— Vi har aldrig haft några direkta motgångar, säger Peder, så jag vet inte hur det é.
— Interna motgångar, inlägger Nicke.
— Man kan ju inte ha kul jämt — då hade det inte varit kul. Du ska fan inte ha roligt när du spelar rock n’roll, förkunnar Dregen ironiskt.

Det var ett tag sedan grabbarna i BACKYARD BABIES hade rampfeber, men visst har de haft det.
— Rock-SM var det värsta, minns Johan. Fick ju fan vänta i en timme.
— Det var den första stora spelning vi gjorde — där var i alla fall 3 000 personer, berättar Dregen. Men annars är det lugnt. Nu känns det ingenting. Det är väl mer rutin. Man ska väl alltid vá lite pirrig, annars é det inte roligt längre.
Första spelningen någonsin som gjordes har killarna kvar på video och visst var det en viss skillnad på spelningen då och nu.
— Det var skoj, minns Dregen. Nervöst var det väl. Men det är lika kul och spela nu som första gången. Då tyckte man spelningen gick bra, men det kanske inte lät… Jag menar, vi tycker den här spelningen vi gör ikväll låter skit om två år. Kanske inte skit, men man förbättras ju hela tiden och ändrar åsikt.

BACKYARD BABIES vill som de flesta andra kunna leva på musiken och även åka på klubbturnéer med omkring 1000 personer per kväll. De har också en del mindre mål…
— Mycket större tror jag inte jag skulle vilja bli, för jag tror det blir lite för mycket då, förklarar Dregen. Med det vi spelar kommer vi aldrig sälja multi. Det trodde väl inte Nirvana heller.
— Det trodde väl inte nå’n av dem, tillägger Johan.
— Jag skulle vilja köpa mer cigaretter, och en ordentlig middag — och jag vill köpa en gitarr till, berättar Dregen.
Om de nu inte skulle komma nå’n vart med bandet skulle i alla fall Dregen fortsätta inom musiken. Nicke skulle bli pundare, Peder skulle bli stuntman åt barskåp (eller Dag Finn) eller strippa och Johan skulle hamna på vårdhem.

Angående detta nummers tema om alkoholhaltiga drycker får vi ett mångfaldigt svar från bakgårdsbebisarna som har ett eget vin ifrån Finland, kallat Backyard Booze.
— Det är sant! säger Dregen. Det är egna etiketter. Man kan väl säga att vi gillar att vá fulla egentligen. Men vi brukar inte va så där extremt…
— Inte nu längre, förklarar Johan.
— Vi hade mitt i spelningen en gång, berättar Dregen. Vi var tvungna att avbryta för Johan fick vi bära in, eller bära ut!

BACKYARD BABIES har ett antal nya låtar som de inte spelar live, men nu siktar de mot en debutplatta istället för ännu en demo.
— Det kommer väl en platta i vilket fall, berättar Dregen. Se’n får vi se om det kommer ligga på nå’t bolag eller hos oss själva. Men det vet vi inte — vi har så jävla mycket skulder!
Skulle ett skivbolag skriva kontrakt med dem nu, skulle flera låtar från ”Diesel & Power” inkluderas, men gör de en egen produktion blir det en mini-CD med bara nytt material.
— Ganska patetiskt att släppa nå’t gammalt, tycker Dregen.
Denna debut skulle tillägnas alla som följt dem och alla som tycker de är bra.
— Alla dumjävlar som tycker vi är bra, svarar Nicke först.
— Utan dem är inte vi nånting egentligen, förklarar Dregen. Det är för folk man spelar.

Denna kväll öppnar BACKYARD BABIES med just ”Bad To The Bone” och fortsätter i samma takt. Även denna gång får de en gästsångare till sista låten ”Kickin’ Up Dust” och balladen ”Heaven In Hell” är den enda som visar en lugnare sida. Spelningen var kort, kortare än någonsin förut. Men man får väl vara nöjd.
I skrivande stund har kilarna begett sig till London för en intervju på Headbanger’s Ball. De ska även kontakta skivbolag som visat intresse.
Innan året är slut ska BACKYARD BABIES en vända till Tyskland i oktober, till södra Sverige i november och Finland igen i december (vidare datum — se speciell ruta).
Om allt går som planerat får vi se deras debutskiva i affärerna nästa år och det är de väl värda!

För mer information eller beställning av tidigare demotaper — kontakta:
BACKYARD BABIES,
c/o A. Svensson,
Trädgårdsgatan 2,
57135 Nässjö.