Är det Feskekörka? Är det Avenyn? Det är fan inte spårvagnar, för det har vi i Norrköping också! Vad är det då som gör att all bra musik tycks härstamma från Göteborgstrakten för tillfället? Tja, det är väl Elfsborgsbron då. Skit samma, jag viker mig för det faktum att Hufvudstadens f.d. lillebror totalt dominerat genren rock/hårdrock sedan det nya millenniet inleddes. Efter The Haunted, In Flames, Dark Tranquillity m.fl. är det dags för nästa gäng spårvagnsåkande ynglingar att visa framfötterna på allvar. Debutplattan ”Bad Sneakers And A Piña Colada” imponerade inte nämnvärt på mig. Så det var utan ryck i baguetten jag laddade spelaren med Hardcore Superstars uppföljare ”Thank You (For Letting Us Be Ourselves)”. PLAY. Den upprymdhet som kom över mig har jag nog inte känt sedan SVT meddelade att dom inte skulle sända fler avsnitt av ”På kurs med Kurt” på ett tag. Musiken för tankarna till 70-talet och tidiga Aerosmith. Men det behövdes mer än en kort sammanfattning för att reda ut från vilka västkustgener skivan härstammar. Det enda smolket i bägaren kom när jag fick fatt på Silver (gitarr) på väg genom staden.

— Vad är det som plingar? Vad gör du?
— Broöppning, jag är på väg till replokalen, jag åker vespa!
Vespa? Hemska tanke. Bilden av en ultracool rockstar på en fet stelhäck som öser avenyn upp så rappningen släpper från kåkarna försvinner snabbare än jag kan säga Piaggio. Nåja, jag förtränger det så länge och fokuserar på nya skivan. Den låter bra, och skiljer sig en del från föregångaren. Lite nervigt med uppföljaren månne?
— Man är ju alltid lite nervös inför andra plattan. På första plattan har folk inga förväntningar, den kommer ju bara. Vi sålde 160 000 ex. av den så det är klart, lite nervös är man ju. Att den skiljer sig beror väl på att vi blivit äldre, skrattar Silver. Näevars, men det är väl så att vi inte sitter ner och tänker att, nu ska vi skriva en punklåt! Vi skriver vad som kommer från vänster sida av bröstkorgen. Om det blir en reggaelåt eller vad som helst, spelar ingen roll. Vi spelar det som känns rätt för stunden. När vi skrev dom här låtarna efter förra turnén, var det såhär vi kände oss. Jag är helt overkligt nöjd med den här plattan faktiskt.
— Ni har tagit ut svängarna lite mer.
— Ja, man lär sig ju av misstagen ha, ha. Nej, men vi var ju så gröna. Vi visste inte hur man spelar in en platta. Vi gick bara in och körde. Nu har vi å andra sidan arbetat jävligt mycket med den här skivan.
Det första som slog mig när jag lyssnat igenom skivan ett par gånger är hur mycket det låter tidiga Aerosmith. Inga dåliga föredömen, och HS utnyttjar influenserna bra, utan att för den skull bli karbonkopior. Är det möjligen någon i bandet som är Aerosmithfantast?
— Alla! Vi har faktiskt försökt att, i alla fall ljud och svängmässigt, låta lite som mitten på 70-talet och Aerosmith. Vi fick en recension i Europa där man skrev att vi Sveriges svar på Aerosmith och det gjorde mig helt kall i hela kroppen — jag blev görnöjd alltså. Det känns så skönt att komma ifrån den där jämförelserna med Backyard Babies som har hängt över oss sedan första plattan. Jag gillar visserligen Backyard Babies, men jag tycker det är en jävla skillnad nu. Inspirationskälla till den här skivan kan jag säga på rak arm, är all musik som vi lyssnat på när vi satt och söp bak i turnébussen efter gigen på förra turnén. En kväll kunde vi sitta i flera timmar och lyssna på Miles Davis. Nästa kväll var det Ella Fitzgerald. Dagen efter det kanske det blev U2 eller Deep Purple eller kanske Captain Beefheart. Vi lyssnar på så otroligt bred musik i det här bandet. Man måste nästan göra det idag. Man måste gilla all musik för att få något bra gjort liksom.
På frågan om hur, och hur länge man jobbat med skivan, avslöjas en disciplin som verkar mer hämtad från Gulag än det rockstjärneliv med telefonväckning vid fyra på eftermiddagen, första whiskyn vid halv fem och gitarren i garderoben mellan turnéerna som man skulle kunna tänka sig.
— Vi repade och skrev låtar i fyra månader inför plattan. Vi repade som vi alltid gjort från tio på morgonen till fem på eftermiddagen, varje dag utom söndag. Vi har ju producent på den här plattan också, Roberto Laghi. Han tog verkligen fram det bästa ur materialet och fick oss att spela jävligt bra. Han är en vän till bandet och vi gillade det han gjort med LOK. Vi har känt honom länge och han är på samma våglängd som oss och så. Jag skiter i om producenten heter Rick Rubin eller vad som helst, har han inte samma tankar som vi kan man lika gärna ta en A-lagare från Brunnsparken. Sen är hela skivan inspelad med instrument från 50, 60 och 70-talet, så det är riktigt vintage med lite modern twist.
Inte bara låter svänget old-school, när Silver avslöjar sina dyrbara böjelser förstår man varför det vilar en 70-talsande över hela produktionen.
— Jag samlar på vintageinstrument och förstärkare, alla mina pengar går i alla fall dit, garvar han. På den här plattan har jag kört på två strator, en från -64 och en från -66. En Gibson 335 från -61. Stärkarna har varit Fender Twin från -57, mycket Marshall och Vox. Jag har säkert testat hundrafemtio gamla vintagepedaler, gamla bandekon till effekter och sådant.
— Hur är arbetsfördelningen i bandet?
— Vi skriver allihop. Det är en skillnad från förra plattan då det var mest Jocke (Berg, Sång) och jag som skrev. Men nu har dom andra (Martin Sandvik, Bas) varit med lika mycket. Vi har en trummis (Magnus Andreasson) som är grymt säker och även han skriver. Det har fungerat som ett band ska göra, det känns som det är våran lilla bebis som kommer fram nu.
— Hur ser turnéplanerna ut då?
— Vi kör Sverige och Europa till 22 december, sen är vi lediga över helgerna. Den 5 januari drar vi till Japan och när vi ändå är däråt ska vi förmodligen göra Australien. Sen blir det lite mera Europa och Sverige och sen kommer ju alla festivalerna. Däremellan ska vi förhoppningsvis ha hunnit med USA och Kanada också. Det blir en sju, åtta månader. Underbart! Tio killar i en turnébuss, du vet humorn blir… rå. Det är som ett skolpojksläger. Det kan ju vara rätt gött att åka till Australien där det är sommar i januari, myser han. Harva runt i en turnébuss är det bästa jag vet, jag älskar att turnera. Man möter nytt intressant folk och det är rätt mysigt att vakna upp i nya städer varje morgon. Gå ut en sväng på stan och käka ny mat. Det är speciellt roligt att göra intervjuer i dom här länderna för man träffar mycket konstigt folk. Jag har aldrig jobbat nio till fem och jag kommer aldrig att göra det heller. Annars får vi väl göra en platta till.
Lite ”Burn out, fade away”-mentalitet från gitarristen där. En Amerikaturné kanske är vad som fattas för det stora genombrottet. Skivan borde ju med sina tydliga Aerosmithinfluenser slå bra i USA, fast man kanske inte ska dra paralleller mellan dom och er precis hela tiden.
— Jo det tycker jag, skrattar han. Från att ha blivit jämförda med BB varje dag till att plötsligt bli jämförda med Aerosmith ser jag som ett klart lyft. Inget ont om BB, och nya skivan är bra, men jag tycker det är för lite utveckling sen den förra. Men dom är ett jävligt bra liveband så det kommer säkert att gå bra för dom.
— Ni har ju en annan sorts sväng.
— Det kan bara bero på en sak. Vet du vad det är?
— Näe.
— Tio till fem varje dag i replokalen! Det är där det ligger, ingen annanstans. Och vi är ännu bättre live än på platta, plus att vi nu har två plattor att välja på.
När så dom stora pengarna börjar flyta in kanske det vore läge att omplacera en del från gamla guror till något annat. Mitt förslag är som följer; Dumpa vespan från Elfsborgsbron, ta ett kort på händelsen och skicka det till någon schysst hojblaska. Förhoppningsvis betalar dom dig så bra för bilden att du kan lägga handpenning på en riktig H(D)oj.