När jag träffar Stina Nordenstam på skivbolaget Telegrams kontor i närheten av Karlaplan i Stockholm, börjar vi efter en stund att prata om den amerikanske författaren Paul Auster. Stina säger att hon tilltalas av ”det otydliga” i Austers berättelser: de upplösta identiteterna, upptagenhet av namn och siffror, de labyrintiska irrgångarna som gör att man ovillkorligen går vilse.
Det är mycket i Paul Austers böcker som påminner om stämningen i Stina Nordenstams låtar, inte minst detta att huvudpersonen/sångjaget ständigt lyckas tappa trådarna till den vanliga verkligheten. Det är också därför som Stinas musik blir så egensinnig: det finns ingen fastställd ordning, ackorden vrider sig plötsligt ur logikens grepp och sången är ibland så extremt fokuserad att den upphör att vara sång. I stället förvandlas den ett ljud, en klang som svävar omkring utan något riktigt centrum.

FÖRRA GÅNGEN jag intervjuade Stina hade hon precis släppt sin debutskiva Memories of a Color. Då pratade vi mycket om de känslomässiga spänningarna i hennes musik, den egenartade kombinationen av försjunkenhet och total öppenhet. Bland annat beskrev Stina sin musik så här:
— Jag har en väldig tyngd i mig, en svärta som måste balanseras av mina mer ljusa och barnsliga sidor. Jag är inte rädd för världen utanför, jag är mer rädd för världen inuti mig själv.
Beskrivningen passar faktiskt ännu bättre in på Stinas nya skiva And She Closed Her Eyes (Telegram/Warner Brothers). Det som skiljer den nya skivan från debuten är framförallt en förstärkning av det asociala draget i musiken. Det som på debuten gick att tolka som något slags påverkan från Rickie Lee Jones (jag har dock själv alltid tyckt att de jämförelserna varit litet haltande, Stina Nordenstam är alldeles för excentrisk för att gå att inordna i Rickie Lee Jones singer/songwriter-tradition) har ersatts av ett betydligt mer svårplacerbart, genrelöst uttryck. Där Johan Ekelunds produktion på debuten var ganska disciplinerad och prydlig låter musiken nu mer våghalsig och utan skyddsnät (den nya skivan är producerad av Stina tillsammans med Erik Holmberg, en av medlemmarna i stockholmsgruppen Dive).
De låtar som Stina Nordenstam spelar upp för mig på Telegrams DAT-bandspelare har mer karaktären av drömspår än vanliga låtar, ljuden är mer öppna i förhållande till varandra och den hierarkiska tidsordningen är ersatt av en sorts flytande ”all-tid”. Ett bra exempel är låten So This Is Goodbye, ett slags förkonstlad bossa nova med en ljudbild fylld av hål och meningar som bara är halvt utsagda, som om musiken vore målad med de mest spröda akvarellfärger. Och ändå låter det elakt och skruvat. Jag kommer att tänka på Beach Boys Pet Sounds; det väna låter i förstone förföriskt men gömmer stämningar som är både mörka och förvridna.
På en låt, I See You Again, medverkar trumpetaren Jon Hassel med sitt typiska väs-spel, toner som hämtade från tredje världens regnskogar och sedan placerade i den pulserande storstadens ljudmyller (Hassels egen beteckning är Fourth World-music). Stina berättar dock att hon blev rejält besviken över mötet med Hassel.
— När vi hade bestämt oss för att samarbeta hade vi en ganska omfattande brevväxling och jag kände över huvud taget en stor respekt för honom som musiker. Men han visade sig vara en riktig skitstövel, en elegant snobb som reser omkring som en sorts turist i världskulturen. Han var inte alls som jag hade föreställt mig honom, han var ytlig och arrogant, en riktig yankee. Egentligen spelade han på betydligt fler låtar, men under mixningarna tog jag bort nästan alltihop.
Efter Stinas debutskiva var flera utländska skivbolag intresserade. Efter mycket övervägande skrev man till slut kontrakt med Warneretiketten East/West som kommer att sköta lanseringen internationellt av den nya skivan. Stina Nordenstam berättar dock att det var snubblande nära att hon hamnade på det engelska indiebolaget 4AD, lett av lika excentriske som målmedvetne Ivo Watts-Russell (på 4AD ligger/låg bland annat artister som Pixies, Cocteau Twins, Throwing Muses, Belly och This Mortal Coil).
— Efter min första skiva kom det en period när jag var enormt deprimerad, det var som om jag hade förlorat alla hemligheter i skrivandet. Det var bara plågsamt att läsa alla artiklar om ”den spröda och sköra lilla flickan”, även om de var positiva. De handlade ju inte om mig, bara om den konstruerade mediabilden av vem jag är. Därför kändes det befriande när jag fick träffa Ivo och människorna kring 4AD, äntligen var det någon som lyssnade till musiken och förstod vad jag höll på med!
Sedan strulade det ändå av olika anledningar till sig. Telegram hade tillfälliga ekonomiska problem, Ivo ville att skivan skulle produceras i England och föreslog som producent Tim Friese-Green från Talk Talk, en grupp som Stina visserligen tycker mycket om, men var hon verkligen redo att åka över vattnet med sitt röriga konstnärskap och bli producerad av någon konstig engelsman? Ivo började dessutom tycka att det skulle vara bättre om hon låg på ett större bolag. I efterhand tycker hon själv att det nog var bra att hon inte hamnade på 4AD, detta superstajlade bolag, kanske hade det format henne för mycket?

DET INTRESSANTA MED Stina Nordenstam är inte minst hennes starka vilja under studioarbetet: hon är synnerligen medveten om hur hon vill att det skall låta. Själv säger hon att hon måste ha fullständig kontroll över skeendet, just därför att det som bubblar och rör sig under ytan är så extremt rörigt och tumultartat. Och kanske är det detta som gör henne så speciell som artist, att hon vågar lyfta fram motsättningarna i stället för att gömma dem?
Den starka integriteten och viljan ställer dock stora krav på dem hon samarbetar med. Så här beskriver producenten Erik Holmberg arbetet med den nya skivan:
— Det kräver onekligen ett visst tålamod att arbeta med Stina, men det ger också någonting tillbaka. Vi har till och från arbetat under ett år med skivan, många av låtarna har vi prövat i kanske åtta-nio olika arrangemang och det är inte minst det som är intressant med Stinas kompositioner: att de går att göra på så många olika vis, det finns inget som är givet eller självklart. Hon har ett helt eget sätt att se på saker och ting. När hon gör sina demoinspelningar är de ofta spartanska och kryptiska, låtarna är på en gång väldigt strukturerade samtidigt som de kan ge sig iväg åt vilket håll som helst. Och den öppenhet gäller det att ta tillvara på.
— På två av låtarna lät vi till exempel Popsicle kompa Stina, helt enkelt för att se vilket resultat det skulle bli. Efteråt behöll vi dock bara körsången och de distade gitarrerna, det kändes som om trum- och basspelet slog sönder sången.
— Överlag försökte vi arbeta så oortodoxt och förutsättningslöst som möjligt. Utan andra jämförelser var det litet som när U2 spelade in Achtung Baby!: det handlade om att hitta lösningar där vi inte spelade på säkerhet, utan på ett eller annat vis befann oss ute på djupt vatten. Ibland kunde det röra sig om hårfina skillnader som gjorde att Stina blev nöjd med resultatet. Teknikern på Parkstudion där vi spelade in, Mats Lindfors, hade en bra beskrivning. Jag och Mats tyckte att en viss mixning lät svinbra, medan Stina för sin del tyckte att det lät skit. Då kunde det räcka att Mats skruvade en millimeter på sångknappen och plötsligt skrek Stina: ”Nu! Så skall det låta!”
Just sångljudet är Stina Nordenstam extremt noga med. Hon säger att hon vill ha sången inspelad i ett så torrt rum som möjligt och med helt slutna lurar. Det är först då som sången kan ”svara” mot det inre stämningsläget. Här tror jag också att en av nycklarna till hennes uttryck ligger: Musiken beskriver ett inre rum, fyllt av motstridiga röster, skuggor av länge sedan glömda klanger och melodier. Det är detta växelspel mellan de verkliga ljuden och de som man bara tror sig höra som gör att musiken blir så på en gång påtaglig och extremt hemlig.

DET HANDLAR OCKSÅ OM en musikalisk avighet av ett mer konkret slag. Stina skriver oftast sina låtar på en enkel akustisk gitarr med bara fem strängar på. Strängstämningen varierar från låt till låt, Stina skruvar helt enkelt tills hon hittar en klang som passar låtens uttryck. Därefter skriver hon ned ett arrangemang på noter baserat på det hon har spelat. Men eftersom stämningen hela tiden varierar motsvarar det skrivna aldrig det som skall spelas i någon enkel överförd mening. Denna motsättning har gitarristen på skivan, Johan Norberg, fått brottas med under inspelningarna.
— För mig var det en stimulerande, om än udda inspelningssituation, säger Johan Norberg som beskriver studiojobbet som hans kanske roligaste hittills.
— Det ställde enorma krav på kreativitet och uppfinningsrikedom från min sida. Stina visste exakt hur hon ville att jag skulle spela, men det som fanns på noter kunde jag inte gå efter. Där var alla referenser omkastade, ett F motsvarade liksom inte ett F på gitarrhalsen. I stället var jag tvungen att gehörsvägen lista ut hur hon spelade. Efter två veckor kom hon dessutom till studion och hade slagit av ytterligare en sträng så att hennes gitarr bara hade fyra strängar. Min lösning blev att tejpa för två av mina strängar och helt enkelt spela ”fyrsträngat”. När jag skulle experimentera lät hon sig inte imponeras av de vanliga knepen. I stället ville hon att det skulle komma ut ljud som hon aldrig har hört förut, till exempel ville hon en gång att skulle låta som om någon hade tappat en stor sten på gitarren! Det resulterade i att jag ofta satt med gitarren i knät och effektboxarna framför mig på ett bord. I stället för att spela ”vanligt” kanske jag slog på gitarrhalsen samtidigt som jag skruvade på någon av effekterna.
— Det var fascinerande att arbeta med någon med en så stark integritet och en så kompromisslös konstnärlig vilja. För Stina handlar det om blodigt allvar. Det är ju annars nånting som folk brukar göra narr av nuförtiden, som om en sådan människa bara gjorde sig löjlig. Men för mig har de normerna alltid varit viktiga, det är bara de uppriktiga som kan skapa riktig konst. Och Stina är definitivt en sådan uppriktig person.