De har valt att kalla sig för King. De tre kronorna är deras kännetecken. Treminuterslåtarna deras älsklingshymner. Koncept, stil och klass är de tre kraven de ställer på underhållningsbranschen. Det ska vara enkelt, smart och snärtigt.
King är ett rakryggat och oblygt band. De vet hur de vill ha det. De vet hur god musik ska låta. Hur den ska vara förpackad. De vet att de är King. Deras devis lyder »King is King is King«. Treenigheten är deras måttstock. Att underhålla deras kall.

King är Köpings senaste och mest lovande band. De har valt att satsa fullt ut på alla detaljer, såväl musiken som konceptet. De har en lätt fallenhet för det minimalistiska i konsten att snickra ihop en låt; dryga tre minuter är maxlängden på samtliga av deras låtar. Låtarna är enkelt uppbyggda efter klassiska arrangemangsknep, där oftast utsvävningar är av ondo.
När de spelar live vill de gärna bjuda på en kort och explosiv konsert där munnarna hellre ska gapa efter mer, istället för att få sura uppstötningar efter att ha fått för mycket. King älskar svänget i bra låtar med starka refränger. De älskar helt enkelt väl genomtänkt underhållning — och de lever som de lär.
Medlemmarna i King presenterar sig i artistsammanhang som: King Kristoffer, sång, King Emil, gitarr & sång, King Daniel, bas, King Mikael, gitarr, King Anders, trummor.

Förklara varför ni har valt att kalla er för King?
— Det är enkelt. King is King is King, svarar medlemmarna i King samstämmigt, nästan så att man kunde tro att det var ett välproducerat pojkband det rörde sig om.
Men en fågel viskade i mitt öra att namnet möjligtvis har en koppling till Köping, den stad ni kommer ifrån, och King rimmar ju faktiskt utmärkt på Köping?
— Det låter vi vara osagt (skratt). Men visst, det är mycket möjligt. Hmm King of Köping… Inte så tokigt alls. Det köper vi, hur mycket ska du ha?
Det bjuder jag på. Men fanns det inte ett band på 80-talet som hette King, med Paul King i spetsen, han som även på den tiden var en av programledarna på MTV?
— King is dead. Long live King! utropar King Emil kvickt.
King Mikael försöker dock ge en närmare förklaring:
— Nej, men seriöst. Vi tyckte att det fattades en King som gjorde tillräckligt med väsen ifrån sig. Man hör talas mycket om både Queen och Prince men inte om nån King. Därför kan vi nu kungöra att familjen återigen är samlad. Treenigheten är fullbordad.

Är ni för eller mot monarkin?
— Vi sysslar inte med politik. Vi spelar rock’n’roll. Förvisso har vi en liten förkärlek för medeltidsslott och andra adliga byggnader, men mer än så är det inte. Vi har även haft, eller har väl fortfarande, planer på att flytta in tillsammans och bo kollektivt, säger King Daniel.
— En gång satte vi in en annons i tidningen, fortsätter King Kristoffer, där vi sökte kungligt boende med vallgrav, några torn och en allé som leder fram till porten. Tyvärr så fick vi inte några svar. Senare fick vi höra att det enda stället som motsvarade våra krav redan var uthyrt till nån kort och knubbig landshövding.

Har ni några förebilder?
— Ja och nej. Det är klart att vi lyssnar på en hel del musik, det mesta faktiskt. Vi är allätare och föraktar därför inte nån särskild genre eller musikstil. Bra låtar är bra låtar och dåliga låtar är dåliga låtar, vare sig låtarna heter »(You Drive Me) Crazy« eller »All Along the Whatchtower«, för bakom varje bra låt döljer sig en bra låtskrivare, i det här fallet alltså Max Martin och Bob Dylan. Båda två är duktiga hantverkare, säger King Emil.

Men hur skulle ni beskriva er musik?
— Smart och tillspetsad rock’n’roll med vissa drag från glamrocken. Våra låtar är som små värdefulla smycken för oss, förädlade med gyllene graveringar och tillverkade i den mest respektabla guldsmedjan — nämligen vår sunkiga replokal (skratt). Vi brukar säga att King Emil är vår läromästare och vi andra hans gesäller, säger King Mikael.
King Emil fortsätter:
— Huvudsaken är att vi håller oss till vår »mall« eller »ram«, vilket innebär att låtarna ska vara dryga tre minuter långa, ha bra melodier, lite handklapp och körer här och var. Dessutom ska låtarna vara uppbyggda på superenkla riff och det viktigaste av allt: de ska ha en oförglömlig refräng som tål att upprepas om och om igen. Med andra ord, låtsnickeri på klassiskt manér.

Har ni nåt budskap i era texter, vill ni förmedla nåt?
— Nja… det vore väl en lögn att säga. Men i och för sig, glädje, får man sprida glädje?
Absolut. Varför inte!?
— Då säger vi det. Vi sprider glädje, till både kvinnor som män, flickor som pojkar. Det ska gå att snappa upp texten efter typ första versen och refrängen, praktiskt taget så ska man utan problem kunna sjunga med för full hals redan i andra halvan av låten. Vi kan kalla det för nån slags sing along-glädje. Som runt lägerelden, typ.
— Eller i kyrkan, säger King Kristoffer med ett stort leende på läpparna så att resten av bandet återigen är närapå att brista ut i skratt.

Man känner igen er musik, man har liksom hört det förut, men det är svårt att sätta fingret på exakt vart och när man hört det. Men nånstans tycker jag mig ändå höra Slade, The Clash och det tidiga Hanoi Rocks.
— Tack så mycket för referenserna (King Mikael bockar artigt mot mig), de kan vi namedroppa på nästa intervju. Det är nämligen så att vi egentligen inte har en aning om hur eller vilka vi låter som, grupperna du nämnde precis har vi nästan aldrig lyssnat på, bara hört dom nån gång hos vissa polare.
Vi lyssnar faktiskt oftare på låtar som Max Martin har komponerat än på till exempel The Clash.

Studio eller live? Vilket föredrar ni?
— LIVE!!!
Det var ett snabbt och samstämt svar, klara besked så att säga, men förklara gärna varför.
— Visst finns det en charm i att pillra och leka med låtar i en studio, säger King Daniel och fortsätter entusiastiskt, och att sitta och ta några öl och få igång en riktig bandjargong sinsemellan, för det är nog ändå det vi är bäst på. Men det finns ingenting, och då menar jag ingenting, som går upp mot en svettig 30-minuterskonsert där man ger allt. Det är en sån jävla kick. Så kriminellt kul. Hoah! Hoah! Hoah!
— Vissa har jämfört oss med Spinal Tap när vi lirar på live, säger King Emil och viftar med sitt pekfinger i luften, och det skulle jag kunna säga är att sätta fingret mitt i prick, slå huvudet på spiken eller kort och gott: pricka tjurögat i pissoaren. Som koncept kan vi nog mångt och mycket jämföra oss med just Spinal Tap, de var ute efter samma sak som vi, nämligen att showa och underhålla.

Sist men inte minst ger sig även King Anders in i diskussionen och sätter därmed också punkt för intervjun:
— I studion finputsar vi allt, försöker att inte lämna nåt åt slumpen, allt ska klaffa till punkt och pricka. Live däremot, då skiter vi i allt, för då spelar vi bara, rakt från hjärtat. Vi vill ha kul på scen och det ska ingen behöva ta miste på, det ska nämligen synas på flera kilometers håll. Man skulle kunna säga att vi kör på Ramones koncept: Vi låter som mönsterpop på skiva men som garagemangel live. No more, no less.

Medlemmarna i King säger att de inte bara lovar att de lyckas underhålla vem som helst — utan de garanterar det. Tomma löften? Det kan bara du själv svara på efter att ha sett nån av Kings 30-minutersspelningar.
Kan så här i förbifarten i alla fall avslöja så mycket som: Det är värt att kolla upp dem och se ifall det de säger stämmer eller inte. And that’s an honest promise. Ett kungligt sådant.