Göteborgsbandet Bad Cash Quartet spelar som sista band på minifestivalen »Rock Sensation« på Herrgår’n i Linköping 8 september. Innan konserten får jag en pratstund med bandet.
De är lite slitna efter turnépremiären kvällen före, på Allhuset i Stockholm. Jonas Lundqvist och Martin Elisson, trummis respektive sångare, slår sig ner med varsin tallrik mat som de tittar lite skeptiskt på innan de hugger in. Men när intervjubandspelaren rullar piggnar de till och de sura minerna försvinner. Jonas börjar berätta om gårdagen.
— Det var grymt bra. Det var slutsålt så vi kunde inte göra något annat än att vara grymt bra.
— Det var en fantastisk spelning. Vi drack champagne efteråt, säger Martin.
— Fast det gjorde vi dan innan också. Det börjar bli en vana, säger Jonas med ett leende.
— Jag ska sätta upp det på riden, berättar Martin glatt.

De har följt upp den kritikerrosade debutskivan med nya »Outcast«, som sålt betydligt mer än debuten.
— Vi skulle inte släppt den om vi inte var helt nöjda, berättar Jonas.
— Alla är jättenöjda, säger Martin.
— Vi hyrde en jättestor villa i Örgryte där vi hade releaseparty och bjöd dit massa människor. Vi spelade mitt på golvet och det blev värsta fylleslaget efter. Det var hur kul som helst, berättar Jonas och Martin håller med.
— Det var jävligt lyckat.
— Det blir alltid fest efter våra spelningar, säger Jonas.
— Men det är bara roligt, säger Martin.

Många band gillar inte att medverka i musikvideos, vad tycker ni?
— Den senaste »Too Bored to Die« var rätt slitig, fast det var rätt mycket livebilder, så det var inte så farligt, säger Martin. Den var kul att göra för vi var med rätt mycket och bestämde innan hur den skulle vara utformad. Så vi är väldigt nöjda med den.
— Vi vill ha en väldigt rak video, ingen smartgrej, utan bara visa oss. Det tyckte jag vi lyckades med, säger Jonas.
— Vi gillar den varje gång vi ser den. Mycket skrytvideo, säger Martin.

Ända sedan första singeln släpptes 1997 har Bad Cash Quartet synts mycket i pressen.
— Vi är väldigt ärliga i intervjuer. Inget påklistrat, säger Martin.
— Men en del utnyttjar det och vinklar det på ett helt annat sätt än vi menar. Fast hellre det än att det blir helt platt, tycker Jonas.
— Vi ställer upp på det mesta som har med musik att göra. Vi skulle kanske inte testa badbollar i Avenyn eller Puls, berättar Martin.
Jonas medverkade i den svenska filmen »Festival«, som spelades in under förra årets Arvikafestival.
— Jag var med i två sekunder, berättar Jonas. Jag fick åka bort från Göteborg i två dar, och det var det bästa. I filmen spelar jag trummor i ett band, fast jag spelade inte ens för det var playback. Den scenen tog två timmar att spela in sen kunde jag gå runt och festa. Jag tycker väl att filmen är sådär.
— Den riktar sig väl till yngre människor än oss, säger Martin.
— Det är ett bra soundtrack, tycker Jonas.

I en artikel i DN om bandet stod rubriken »Vi ska bli soffpotatisar när vi blir stora«. Har ni inga högre mål?
— Vi är något nu, vi lever nu. Vi kan inte tänka framåt, det ger en bara ångest. Det var någon som sa soffpotatis och så drog de en rubrik på det, berättar Jonas.
— Vi har ingen aning om hur länge vi kan leva såhär, säger Martin.
— Vi vill bara vara med när vi har något att säga, fortsätter Jonas. Och nu känner vi att vi har det, så vi kommer dra det som har med det här albumet till sin spets. Sen kanske det dröjer jättelänge tills vi känner för att säga något igen. En bra låt är inte alltid en bra låt, det beror på hur man spelar den och varför man spelar den. Och har man inte den känslan ska man inte spela.
— Det är väldigt kul att vara ute och spela. Jag känner mig nöjd och glad nu för tiden hur jag lever, säger Martin. Vi har inte investerat hela våra liv i något vi tycker är tråkigt.

— Vi har aldrig varit ute efter rockstjärnegrejen, säger Jonas. Det är klart att vi har drömt om villor och miljoner och massa…
— Tjejer framför allt, avbryter Martin.
— …och tjejer framför allt. Det har aldrig varit ett självändamål, man får ta det om det kommer.
— Det är lite lättare att få tjejer nu. Men kanske inte flickvänner, säger Martin.
— Jag har svårt att bli attraherad, tycker Jonas. Direkt efter en spelning brukar jag vara så mycket uppe i varv och vill bara festa loss och dansa. Jag känner inte för att gå hem med någon tjej då, kanske framåt sex-tiden på morgonen och då har alla gått och lagt sig.
— Man är inte riktigt synkad, säger Martin.

Det pratas mycket om hur hypade Bad Cash Quartet blev i början, men jag rycker att det hållit i sig.
— Nu finns det bakgrund för hypen, säger Martin.
— Nu har vi publiken på vår sida, säger Jonas. De är viktigare än alla recensenter och journalister ihop. Det är publiken som är det viktiga. Att se en 15-årig tjej stå och skrika »Outcast« är helt grymt. Man känner igen sig själv i det. Eftersom många låtar har räddat ens liv. Jag säger inte att vi har räddat någon, men kanske. Det är det bästa.
— Sex Pistols har kanske räddat någon kväll för mig, tror Martin.
— »Bom to Run« har nog räddat mig, berättar Jonas.

Ett band som ofta nämns som förebilder när det pratas om Bad Cash Quartet är Broder Daniel.
— Det har blivit fel i vår pressrelease, berättar Jonas surt. Vi har inget gemensamt med Broder Daniel musikaliskt. De är absolut inga förebilder.
— Den här skivan känns som vi utgått från oss själva, säger Martin. Vi har inga förebilder. Har man en förebild så är det någon som får en att tänka själv.
— Kan man sina tre ackord så behöver man inga influenser, säger Jonas.
— Frustration får en att skriva låtar, säger Martin. Man är frustrerad över tillvaron i allmänhet.
— Alla ungdomar är så »fucked up«, det finns inget att göra utom att gå ut skolan, och sen gå ännu mer i skolan och ännu lite mer i skolan. Och sen ha ett jobb och köpa ett hus som man bor i tills man ruttnar. Det är vad samhället vill. Det är klart man inte går med på det. Klart att man blir frustrerad. Det är en stor grupp människor som ingen lyssnar på och ger fan i. Då är man en »outcast«. Det är inget fel i att göra det, vi dömer ingen. Men man är ingen dålig människa om man inte vill plugga ihjäl sig och ha världens bästa jobb, säger Jonas och låter som han pratar i ett debattprogram. Passande hörs The Plans frustrerande musik i bakgrunden.

Avslutningsvis berättar Martin:
— Vi har funderar på att spela cover, men inte kommit överens om vad vi ska spela. Hell On Wheels såg jag i Göteborg och då spelade de en cover på »Big Day Coming« jag blev tårögd för jag blev så glad. Det var smickrande och det lät jävligt bra.