Intervjubandspelaren gjorde ett bra jobb även denna gång när bakgrundsljudet ibland var så starkt att jag inte riktigt hörde vad killarna Anders och Magnus i lundabandet Loosegoats svarade. Vi hade nämligen satt oss precis bakom scen 2 på lollipop där soundcheck just pågick, Johnny Cash lyckades även störa lite från scen 1. Han var även framme och störde loosegoats akustiska spelning i Expressen fredag tältet, som ägde rum lite innan intervjun. Han störde till och med så mycket under den spelningen att de fick avbryta mitt i en låt för att han spelade annan takt än loosegoats, när de hittat hans takt var det bara att fortsätta låten. Låtarna kändes väldigt annorlunda akustiskt, men kul och bra var det. Själva är de också mycket nöjda. Eftersom jag har svårt att höra vem som sa vad skriver jag inte alltid ut namnen, eftersom det säkert kan bli fel.
Loosegoats har i år blivit relativt kända i övriga Sverige med debut albumet ”For sale by owner” en fantastisk platta där alla låtar är en klar hit (i mina öron). En platta där de inte försökt gömma sina amerikanska influenser, härliga rocklåtar där det ibland kan smyga fram en Primus basgång eller ett Sonic Youth riff. Enligt dem själva säljer inte deras typ av musik någonting i Sverige så skivförsäljningen har gått som väntat, men rätt bra ändå.
— Men vi har släppt en samlingsskiva i Europa med alla EPna. Sen släpps även fullängdaren i september plus en vinylsingel. Till och börja med blir det bara i Europa. Vårt skivbolaget har en gren i London också, så de har hand om Europalanseringen där.
Skivbolaget de ligger på är inte helt okända Startracks.
— Det är inte så stort men det är ett väldigt bra och vi trivs väldigt bra där.
— En liten Europaturné blir det sen, 5 eller 6 datum är bokade i Tyskland i augusti, sen tillkommer det hela tiden. Sen ska de försöka få oss att spela förband till något större band, så att vi kan introduceras så i Europa.
Några önskemål som förband?
— Det kommer ju en del bra band men de är inte tillräckligt stora för att vi ska vinna något på det. Flaming lips, Lemonheads och Dinosaur Jr hade varit jävligt kul, men vi får se om det blir något.
— Att släppas i USA kommer inte bli aktuellt förrän kanske nästa år eller om ett par år.
— Det är bra att det går lugnt fram men ändå kan man ibland bli väldigt frustrerad att det inte händer något, det händer ju mycket men man vill ju så mycket hela tiden, men då får man stanna upp och tänka på vad man har och då blir man rätt så nöjd.
— Vi spelar ju så mycket vi kan. Vi har nog fler spelningar än de flesta band. Och det är kul, men ibland är det segt när det knappt går runt.
— Sen är man ju glad, för om vi hamnat på ett större bolag från början hade de säkert velat att vi skulle släppa en singel och sen en fullängdare på det och då hade inte vi varit mogna. Nu har vi släppt tre EP och en fullängdare. Han väntade på att vi skulle mogna och lyssnade hela tiden på våra låtar och väntade in oss och det känns jävligt skönt. Man har byggt upp ett större förtroende, bara släppa en fullängdare direkt ger ingen respekt. Det är så många band som gör det, det finns ju fortfarande något som heter kämpa, säger Anders och Magnus håller med.
Hur hamnade de på Startracks?
— Vi släppte först en EP på Bad taste records. Och Fredrik Holmgren som äger vårt skivbolag och är våran manager jobbade då på House of kicks och på skivaffären Sound pollution som låg i samma hus. När han packade upp skivor där var det någon som sa åt honom ”Lyssna på den här skivan för den är jävligt fräck” och det gjorde han och tyckte att den var jävligt bra, så ringde han till oss. Sen tog det rätt lång tid innan det hände något.
— Men vi valde faktiskt mellan det och några andra, vi valde t ex bort Telegram.
— Det är en rätt komplicerad historia. Från början hette det Startrack management och då var det bara Fredrik Holmgren som hade det, då hade han först Refused sen också Fireside och sen oss. Då bildade han ett skivbolag av det, Startracks. Eftersom han bara var manager åt oss så släppte han vår skiva, sen släppte han Candysuck, Monster och Nine. Han ska även släppa en samlingsplatta med Jaytones. Sen gick hans management bolag ihop med ett annat som hette Moondog, tillsammans med vårt bokningsbolag som heter Luger.
— Han är även manager åt Starmarket fast de ligger på Dolores, så det är lite komplicerat.
— Bandets sättning som det ser ut nu har bara funnits ett år men bandet Loosegoats startade redan 1992 då Christian höll på och meckade lite. Men med den här inriktningen och de här influenserna var det i november -94 vi startade.

De heter Loosegoats för att det låter coolt.
— Det var Christian som kom på det för länge sedan. De kombinerade bara två ord som de alltid använde, man är alltid ”jävla lös” och ”din jävla get”. Så blev det helt enkelt Loosegoats och vi trivs med det. Det är så mycket oss, vi är jävligt lösa för det mesta.

Lund som bandet kommer ifrån blev utnämnd till Popstad -96 (tror jag) i P3, men vad tycker de själva om musiklivet där.
— I hela Lund, Malmö regionen är det många band.
— Men inte så mycket bra.
— Det finns ett band nere i Lund som heter Sideshow Bob som är jävligt bra. De ska nog släppa något snart, vet inte riktigt när.
— Det finns rätt många ställen att spela på där, men man får kämpa rätt mycket. För att få spelningar måste man ha bra material, eftersom det finns så mycket band måste man ha någonting att komma med, för att få spela.
— Jag tror det är ganska hårt. Jag tror att det är lättare i Stockholm.
— I Malmö finns det klubbar där bara osignade band får spela och det kvittar hur bra eller hur dåliga de är, och det är ju jävligt bra.

Loosegoats har ofta beskrivits som ett slacker lo-fi band som bara härmar Pavement och andra Amerikanska jämlikar, men vad tycker de själva? Och vad lyssnar de egentligen på? Anders börjar berätta om bandets musiksmak.
— I grund och botten är det likt, men sen så går vi åt olika håll rätt så mycket. Stöttepelaren är tex Neil Young.
— Byrds lyssnar jag mycket på… Gaz lookaliken Magnus överröstas av ett saxsolo just när han rabblar upp favoritbanden …och Son Volt, hör jag.
— Jag har fastnat i en Red House Painters period, dom tycker jag är hemskt bra. Det var faktiskt innan Hultsfred, det var en kompis som har alla skivorna. Eftersom jag aldrig lyssnat på dem innan så gjorde jag det…
— Lemonheads, avbryter Magnus.
— Jaah, säger Anders tveksamt.
— Dem gillar vi nog alla.
— Ja det gör vi, säger han lite mer övertygat.
Något engelskt.
— Ja, vi kan väl säga Rolling Stones.
— Led Zeppelin är ett engelskt band som jag tycker är jättebra och Black Sabbath är också från England, säger Anders.
— Teenage Fanclub är ju bra, men de är ju från Skottland.

Hur känns det med framgången?
— Man märker det inte så mycket. Jag tycker inte det är en sån skillnad. Min lillebror kan ibland säga ”Fan vad fett att du får backstage” och sånt. Men det är ju inte så jävla roligt. Det som är roligt är när någon verkligen uppskattar ens musik och säger det till en, det är sånt som känns så jävla kul att höra och om någon kommer fram och säger att det var en bra spelning eller att skivan är bra, säger Anders
— Vi får mer och mer uppskattning så, att folk kommer fram och pratar. Det är då man känner att det har hänt något. Annars konkar vi hela tiden som vanligt.
— Det är ingen skillnad, vi bor hemma i Lund och repar. Så sitter man hemma hela dagarna och spelar TV-spel.
— Eller så sitter man i vår buss, vi har suttit där i en månad nu sammanlagt. 25 eller 26, 27 dygn måste vi ha suttit där och åkt på ett år.
— Kompisarna tycker bara det är roligt. Det har absolut inte förändrat något mellan mig och mina kompisar. Det är inte så som man kan tro att man får nya kompisar bara för… Anders blir avbruten igen av Magnus.
— Många av mina kompisar lyssnar inte ens på oss, det tycker jag är jävligt skönt.

Varken Anders eller Magnus var med i början av Loosegoats karriär. Anders kom med i oktober eller november -95, (han vet inte riktigt själv när det var) precis när de blev signade till Startracks, efter att ha släppt sin första EP. Magnus kom med för bara ett år sedan. Anders och Christian kände varandra sedan tidigare.
— Jag spelade i ett annat band och vi stöttade varandra rätt så mycket. Även fast Christian inte tyckte vårt band var så väldigt bra.
— Johan och jag var kompisar innan, kommenterar Magnus.
— Jo, förresten, Christian tyckte nog att vi var rätt så bra.

Hur har de blivit bemötta av journalister?
— Oftast positivt, ibland blir det ju felcitat, tycker Magnus.
— Det finns ju sådana där jävla rötägg som jämför oss hela tiden med olika saker. Fan vad det är jobbigt!
— Det blir man jävligt trött på. Alla jävla referenser. Vi låter fan inte som någon utav dem.

— Just nu håller vi på med nytt material och ska nog spela in nästa vår eller sommar. Vi ska också spela in lite nya låtar till vår nästa singel.
— Vi ska släppa en vinylsingel nu i dagarna, med helt nya låtar.
De fortsätter berätta om kommande singlar mm men detta dränks av June Carters stämma.

Lo-fi är en stämpel de ofta får som de inte riktigt gillar. Speciellt inte Magnus.
— Jag är så trött på det begreppet. Det är bara för att sätta namn på… för att skapa en genre, som är helt onödig. Det räcker med att kalla det rock.
— Lo-fi är ju en inspelningsteknik. Och vi spelar ju inte in i något jävla kök. Vi vill ju att det ska låta bra.
En ilsken diskussion påbörjas mellan grabbarna, där bl a band som Def Leppard dras upp (?)
— Det finns massor med band som använder samma inspelningsteknik som de inte kallar lo-fi, och allt detta Pavement och Sebadoh shit, säger Magnus skrattande.

Kostymtrenden är något de inte heller gillar.
— Det vore kul om ett band hade så.
— Det var kul när Beatles gjorde det, sen har det blivit uttjatat efter det.
— Tänk dig själv! Det är ju jävligt osmidigt att ha kavaj på sig när man spelar.
— Det blir nog varmt.
Scenkläder verkar inte vara ett så stort problem heller.
— Vi står ju inte i flera timmar framför spegeln med kajalpenna och sånt där.
— Jag har på mig det jag alltid har, det jag trivs i och tycker är skönt men även ser bra ut.
— Vi använder mest basplagg, T-shirt och jeans.

Vad ska ett band som Loosegoats se på denna popfestival?
— Vi hinner inte se så mycket. Jag vill se John Fogerty.
— Han börjar spela samtidigt som vi spelar, upplyser Anders.
— Nej vi missar det, FAN! säger Magnus ilsket.
— Vi missar Primal Scream för de spelar också samtidigt som vi.
— Staple singers skulle jag vilja se, De La Soul också.
— Jag skulle vilja se de där Hurricane #1, Andy Bells nya band, för jag tyckte Ride var bra innan. (oj, det trodde jag inte! red anm.)
— Så skulle jag gärna se Johnny Cash.
— Johnny Cash spelar ju nu.
— Fan! Då missar jag honom med.
Det är tydligen inte lätt att spela i band och åka på festivaler.

Till sist en kommentar från Anders om hur det kändes att bli vald till ”Veckans babe” i Expressen fredag.
— Som att köra in i en betongvägg med en Volvo så man knappt överlever.