Lollipop är Stockholmarnas alldeles egna festival som de nog helst vill ha för sig själva. Ingen annan festival (förutom Vattenfestivalen) får så mycket uppmärksamhet i de stora svenska tidningarna (som även de är alldeles för Stockholms-centrerade) som Lollipop. Inte heller ser man så många mobiltelefoner på en festival som här. Årets festival var den tredje i ordningen och inte mycket har ändrats på dessa år, förutom artistutbudet som bara blir mindre intressant för varje år. Av de personer jag pratat med var det inte många som var på lollipop för att se sitt favorit band där, inte en enda faktiskt. Många åkte inte till festivalen just pga att det inte var några band de ville se för det hutlösa priset på 740:-.
Efter att ha inlett festivalen med att se Loosegoats akustiska spelning i Expressentältet och sedan också intervjuat dem beger jag mig till scen tre, där Smog spelar. Smog är inte något band utan en tillsynes ensam, blyg, liten amerikansk kille vid namn Bill Callahan som stod på en annars helt tom scen med endast en vit strålkastare som ljus. Han står där ensam med sin gitarr, vänd med sidan åt publiken, blicken riktad på golvet och sjunger sina lågmälda fina sånger. Han gör det inte för publiken utan för sig själv. Inte en blick till publiken eller ens ett tack. Han verkar inte ens vara medveten om oss, trots att mottagandet är bra. Helt plötsligt frågar han,
— Did you see Johnny Cash? Did you say Johnny Cash? Did you see Johnny Cash?
Några i publiken svarer ja, vi andra står där helt chockade, för att han märkt oss.
— Did you cry? …I did. ”I break horses”.
Och han sätter igång att spela den underbara låten ”I break horses”. Han lyckas fängsla oss med sina enkla visor som kommer direkt från hjärtat.
Sen är det dags att se Hurricane #1, och mina förväntningar är inte så stora efter förra årets uppträdande på lollipop, så det blir lite party vid tältet med vännerna istället. Men när vi efter ett tag ger oss iväg för att se Andy, Alex och de andra i bandet är vår enda kommentar,
— RIDE!
De är ju otroligt bra (speciellt för oss som aldrig fick chansen att se Ride live). Men efter ett tag inser jag att det faktiskt inte är Ride som står där på scenen utan ett nästan helt vanligt rockband. Den låt jag fastnade mest för var ”Mother superior” som börjar lite likt Kula Shaker och övergår i härligt gitarr mangel. När Bandet går av scenen försvinner nästan alla i publiken till Primal scream, så det blir inga extranummer denna gång.
Samtidigt som Primal scream spelar även Loosegoats så det är lite svårt att välja. Det blir lite av varje eftersom de spelar på scenerna bredvid varandra. Primal Scream var bättre på Hultsfred -94 men Loosegoats som jag tidigare knappt sett live (såg endast en skymt av dem på Hultsfred) var otroligt bra. Detta är vad Sverige har saknat länge och äntligen fått, ett alldeles eget amerikanskt skrammelrock-band. Men publikkontakten måste de nog öka lite för att vinna.
Fireside som ligger på samma bolag som Loosegoats, spelar många nya trevliga låtar och många av de gamla favoriterna. Det märks att de varit med om mycket, för de har blivit så självsäkra på scen och de vet vad de gör. De har publikkontakt till max. Basisten Frans hoppar ner från scen och tar folk i hand som tack för att vi kom, sen drar han upp folk på scen, ger sin bas till en kille som bara står där bortkommen och handfallen, men ändå överlycklig. För överlycklig är det man blir av att se dessa killar rocka och röja live. Efter denna dos av ny rock är det dags för lite äldre tongångar från Göteborgsrockarna Soundtrack of our lives. Detta sägs vara deras absolut sista spelning någonsin, varför får vi inte reda på.
Jag avslutade kvällen med att titta på Honey Is Cool. De spelar vass rock med tjej på sång. Tjejen heter Karin och hon drog till sig all vår uppmärksamhet bara genom att stå där på scenen och spela, och förtrollade hela publiken. Hon såg ut som en söt men tuff porslinsdocka med ljus hud och hår, en klänning i samma nyans med pärlor och broderier och spelade på en beige gitarr. Det enda som stod ut var hennes röda och ludna fender förstärkare.
På lördagen var Spiritualized absolut bäst. Till deras flummiga gitarrock hade de med sig en saxofonist och jag som brukar avsky sax, ändrade dessa tankar direkt. Till denna konsert hade betydligt fler människor tagit sig än till skrammel-rockarna Hellacopters som spelade samtidigt på stora scenen. Kanske var inte lollipoppubliken intresserad av riktig rock n’roll. Nicke hade dagen till ära bytt ut kepsen mot cowboyhatt. Om han bytt basket-pjucken mot ormskinnsboots vet jag ej, men hoppas att så inte var fallet.

Kerstin Olby

”Faith No More stays disco!”

Enda anledningen att i år besöka Lollipop (enligt Maria) var för att se Faith No More. Efter att ha köpt och blivit förälskad i deras ”Album of the year”, var jag bara tvungen att se dem igen. Finklädda i kostymer och skjortor äntrade de scenen och inledde med ”Collision”, första låten på senaste plattan. De blandade gamla låtar med nya och första halvan av spelningen skilde sig inte så mycket från den på Electric garden i våras. Publiken röjde på, men tyvärr var ljudet bedrövligt nästan hela tiden (och det var inte bara på denna konsert), och med tanke på Mike Pattons ständiga grinande och pillande på örsnäckan lär ljudet på scen inte heller varit det bästa. Trots detta verkade han vara på bra humör och skämtade om att de minsann har börjat spela drum n’ bass (sant, de har ju både trummis och basist!) och han låter sig influeras av en flagga i publiken med John Travolta liknande figur i disco-pose, ”Stay disco” (för övrigt mitch-reds grannar på campingen).
Andra halvan av konserten blir stundtals dock lite väl lugn, men det är ändå inte tråkigt. Det enda som är tråkigt är alla tjejer som ska sitta på andra människors axlar, kliv ner för hel…!!! Det är inte särskilt kul att få skor, händer och annat i huvudet och framför allt, man ser inte ett skit om man står bakom!!! Men Faith No More var i alla fall BÄST!

Maria Qvist