Hemligare än de flesta, mer annorlunda än alla — det är OPETH i ett nötskal, det. Lägg därtill en bunt ruskigt duktiga musiker, en skopa med dödsmetall och en rejäl näve redigt redlöst sjuttiotalsflum och beskrivningen är komplett. Jag träffade OPETHs Peter Lindgren en smällkall dag i januari för en pratstund som visade sig innehålla såväl porriga restauranger som latinamerikanska rytmsektioner. Och vem är det egentligen som hostar i natten?

DET VAR DECEMBER 1995, julen stod för dörren och julklappsruschen var i full gång för fattig såväl som rik. Bland dessa stackars hyperstressade och köptokiga julkommersialismsoffer befann jag mig, helt utan minsta avsikt att stödja ovan nämnda hysteri. Platsen för mitt besök var den lokala skivhökaren, Expert för att vara exakt, i min dåvarande hemstad Norrtälje. Denna butik är inte direkt känd för sitt gigantiska hårdrocksutbud, så jag förväntade mig knappast att hitta något annat än diverse ointressanta plattor med WHITESNAKE, BON JOVI och möjligen något så ”hårt” som PANTERA. Efter att med nöd och näppe tagit mig förbi alla fruktansvärda dyngdiscosamlingar stod jag så äntligen framför den bristfälliga hårdrockshyllan. När jag letat igenom lite drygt halva alfabetet, hajade jag till på bokstaven O. Vad var nu detta? En skiva med en rosaaktig orkidé på en svart bakgrund utan vare sig skivtitel eller bandnamn? Kan det vara något tänkte jag? Smart som jag är så tittade jag givetvis på ryggen. Där stod med tydliga versaler: OPETH ”Orchid”.
Nämen ser man på, de här gossarna har jag ju hört talas om tänkte jag, undrar om man skall ta och införskaffa plattan? Den smarte läsaren, alltså Du eftersom du läser Metalwire, har förmodligen redan listat ut att jag köpte plattan. Sedan den dagen är jag en fanatisk OPETH-anhängare som har dyrkat, avgudat och älskat samtliga deras skivor kompromisslöst. Efter ”Orchid” följde den underbart vackra ”Morningrise” från 1996, den blytunga men samtidigt melankoliska ”My Arms Your Hearse” från 1998, och den dystra och sorgsna ”Still life” från 1999. Nu, när vi skriver år 2001, är det så äntligen dags för OPETH att släppa sin efterlängtade femte skiva, ”Blackwater park”, på nya skivbolaget Music For Nations. Med andra ord, det var hög tid för Metalwires stjärnskribent med stort S att ta sig en pratstund med bandets gitarrist och ene låtskrivare, Peter Lindgren.

VALET AV INTERVJUPLATS föll sig tämligen naturligt när det visade sig att strängbändaren pluggade på Tekniska Högskolan i Stockholm. Varför är det så naturligt då? Jo, det skall jag tala om för er. På högskolans bibliotek jobbar nämligen er ödmjuke murvel slitandes i sitt anletes svett kånkandes böcker, kopierandes megafikonspråkliga kemitidsskrifter samt varandes allmänt vaktmästerlig. Följaktligen dyker Peter upp i bibliotekets entré en snöig torsdagseftermiddag, redo att grillas skoningslöst av mig och mina fullständigt kompromisslösa frågor.
Bibliotekets i särklass minst besökta, men också intressantaste avdelning heter Teknikhistoria. Intressant är den såtillvida att dess böcker och tidskrifter handlar om, just det, teknikens historia och inte en massa kvasinukleärtillämpad partikelkemi som ingen vare sig förstår eller orkar läsa. Det är alltså dit jag och mitt intervjuoffer med hjälp av den ditledande trappan beger oss. Ett ledigt bord och två hyfsat bekväma stolar senare och jag är redo att fyra av första frågan, som handlar om bandets tämligen udda namn. Var kommer det ifrån, egentligen?
— Ja, det namnet sägs komma från en bok av Wilbur Smith. Jag säger ”sägs komma” för namnet fanns redan innan jag var med i bandet och jag har faktiskt ens inte läst boken, säger Peter och flinar. Vår sångare Micke har boken hemma, den heter ”The Sunbird” och är jävligt tjock. Fast i ärlighetens namn så tror jag inte att han heller har läst den, men om man frågar honom så säger han säkert att han har det för att verka intellektuell och bildad, tillägger Peter med ett skratt. Det skall tydligen betyda månstaden eller något i den stilen.
När jag flikar in att jag hört från osäker källa att Opet, utan h på slutet, skulle vara någon sorts bisarr Egyptisk begravningsritual säger Peter efter en stunds funderande att:
— Ja, men Wilbur Smith’s Opet var ju också utan h på slutet! Han har säkert snott det från de gamla Egyptierna då. Sådana där saker lånas ju ofta om och om igen av senare generationers författare som vill ha något ”häftigt” ockult ord att använda i sina böcker.

VI LÄMNAR BANDNAMNET och fortsätter med en av de allra vanligaste intervjufrågorna, nämligen den gamla klassikern om skivbolag, skivbolagsbyten och varför skivbolag alltid förr eller senare beter sig som praktarslen?
— Vi har sannerligen haft mer än vår beskärda del av det där, suckar Peter. Vi tar det hela från början. Våra tre första plattor kom alla ut på Candlelight. Själva utgivningen var helt ok, men de var väldigt dåliga på att ge oss våra pengar i tid. Man fick alltid bråka och tjafsa med dem innan de betalade oss. Att deras chef Lee slutade och ersattes av en kille vid namn Steve, som vi inte alls gillade, bara spädde på vårt beslut att inte teckna ett nytt kontrakt med Candlelight. När kontraktet gick ut efter ”My arms…” så skulle vi leta efter ett nytt bolag, så var det bara. Vi bestämde oss för Peaceville, de verkade bäst och mest intresserade av oss och vår musik. Nu förhåller det sig emellertid så att Peaceville ägs till hälften av Music For Nations och kontraktet dem emellan gick ut precis efter att vi släppt ”Still life”. MFN krävde, för fortsatt samarbete med Peaceville, att de skulle få ta över oss. Peaceville tokvägrade och försökte köpa loss sig själva från MFN. Det sket sig, MFN slog bakut och sa att enda sättet för er att lyckas med det är om vi får OPETH. Så skedde också, och vips så låg vi på Music For Nations!
Aha! Ni är en mänsklig handelsvara, skojar jag till det.
— (Skratt) Det roliga är att innan vi skrev på för Peaceville så skickade vi över ”My Arms…” till MFN och då var de inte ens intresserade! Ett halvår senare var de beredda att mer eller mindre gå över lik för att få oss! Den enda förklaring jag kan ge dig är att ”Still Life” förmodligen sålt bättre än våra tidigare utgåvor. Fråga mig inte hur mycket våra plattor säljer för jag har faktiskt ingen aning. Jag skulle dock gissa att ”Still Life” sålt runt fyrtio tusen, kanske fyrtiofem.
När vi ändå är inne på smicker och beröm, OPETH är ju ett band som inte direkt brukar få dålig kritik, det sämsta man brukar höra är att de är duktiga musiker men att musiken låter ack så tråkig. Hur tar man då ständigt bra kritik, blir man en kaxig diva eller klarar man av att bibehålla sin ödmjuka karaktär?
— ”Competent boredom” är ett uttryck engelskspråkiga brukar använda om oss faktiskt. Men för att återgå till frågan så måste jag nog säga att jag för egen del inte har blivit speciellt divig av allt beröm. Det är klart att man tycker om att folk gillar en, man vore ju konstig om man inte gjorde det eller hur? Däremot kan jag mycket väl tänka mig att band som ständigt åker på turné för flera tusen personer varje spelning efter ett tag kan bli lite blasé inför allt beröm och alla hängivna fans. Men för oss som bara spelar någon gång då och då är det enbart positivt att se att folk verkligen gillar oss. I USA, när vi spelade på Milwaukee Metal Fest, kände däremot t.o.m. vi av att det kan bli för mycket med all uppskattning. Folk kom nämligen fram och ville skaka hand med oss hela tiden. Det var helt sjukt, det kändes som om vi skakade hand med folk i flera dagar i sträck.
Hur var det då att spela på Milwaukee Metal Fest?
— Själva spelningen gick faktiskt skitbra men förutsättningarna innan var sannerligen inte de bästa. Saken var den att den amerikanske konsertarrangören, Jack Kospik, inte ville ge oss arbetstillstånd med motiveringen att det blev för dyrt. Det resulterade i att vi inte fick ta med oss vår egen utrustning in i landet eftersom att spela live enligt de amerikanska lagarna räknades som arbete och det hade vi ju inte tillstånd att utföra. Då sa vi att han fick fixa fram de grejor vi vill ha i sådana fall. ”Visst, faxa bara över en lista så fixar vi det till spelningen”, sade han. Tror du han gjorde det? Nepp. Fem minuter innan vi skulle börja spela hade vi två gitarrer som saknade strängar och en uppsättning pedaler. Som tur var löste det sig på så sätt att vi fick låna utrustning från ett annat band, och sen gick ju spelningen jävligt bra som jag sade. Vi spelade dock samtidigt med King Diamond, och då tror man ju att alla kommer att se på Kingen och ingen kommer att se på oss. Det var precis tvärtom fick vi höra av fans efteråt. Folk hade alltså lämnat King Diamond för att gå och se på oss! Det var verkligen häftigt måste jag säga. Synd bara att jag också hade velat se King Diamond, men det är väl smällar man får ta.
Spelningar har ju inte direkt varit er starka sida. Vad är förklaringen till det och varför spelar ni aldrig på hemmaplan?
— För det första så är vi lata, skrattar Peter, och för det andra så har vi en jävla otur när det gäller just spelningar, men det kanske du redan listat ut? Vi har faktiskt inte fixat en spelning själva på sju år eller något i den stilen. Senaste gången vi spelade i Sverige var när vi var förband åt CRADLE OF FILTH på studion i Stockholm 1996!
När jag avbryter med att säga att jag faktiskt var där och att det mesta nog gick snett på den spelningen också, suckar Peter och säger:
— Ja, vad skall man säga egentligen? Vi hade nästan kommit igenom introt på ”Advent” och Anders, vår dåvarande trummis, skall precis till att göra en markering, men istället för markeringen händer ingenting. När jag vänder mig om för att se vad som står på ser jag Anders krypandes på marken letandes efter något. Det visade sig att ”kudden” till baskaggepedalen hade lossnat, flugit iväg och landat någonstans bakom trumsetet. Som om inte det var nog så funkade inte ena halvan av PA-systemet men det var i alla fall inte vårt fel. Det var studions skräpstärkare som var boven i det dramat. Jag tycker dessutom, apropå Stockholm, att det inte är så kul att spela här. Dels därför att publiken är rätt trist, och dels därför att man har så många kompisar i området som man är rädd att göra bort sig inför.
Men om vi nu bortser från Stockholm och lilla Svedala för en stund. Varför har inte era skivbolag skickat iväg er på någon spännande turné? Vad hände egentligen med MY DYING BRIDE-turnén?
— Alla turnéer vi har varit inbokade på har skitit sig på grund av skivbolagstrassel, stönar Peter. Det var tänkt att vi skulle turnera till ”My Arms…”-plattan men det gick i stöpet därför att vi skulle lämna Candlelight för Peaceville. Candlelight ville då inte skicka ut oss på turné för att vi skulle lämna dem och Peaceville vägrade därför att vi inte släppt några skivor på deras bolag. Snacka om att falla mellan borden. MY DYING BRIDE-turnén du talar om kapsejsade av ungefär samma anledning, men nu var det förstås bråket mellan Peaceville och Music For Nations som var orsaken. Så det är faktiskt inte vårt fel att saker och ting inte blir av. Vi gillar faktiskt att spela live lite då och då, trots att vi är lata, ler Peter.
— Men nu blir det andra bullar! För den här plattan kommer vi att åka på turné och vi kommer att spela i Stockholm och därmed basta. Jag vet just nu inga närmare detaljer, men det blir av, så mycket vet jag i alla fall! Dessutom har vi en ströspelning inbokad i Borås den 23 mars.
Ja, det lät ju bra det där med turnén. Men en ströspelning i Borås? Då kan man väl lika gärna spela i Kristianopels folkpark en tisdagsförmiddag? (Till våra läsare i Borås. Jag ber om ursäkt för Eriks aviga attityd. Killen är stockholmare så jag antar att det förklarar en del. Nästa laddning plattor från Last Episode skickas direkt till honom som straff. /Red. Anm.)
— Ja, haha, jag vet att det låter rätt vrickat med Borås av alla ställen, men det har sin förklaring i att vi bara är uppvärmare till huvudbandet PORCUPINE TREE. Det är ett gammalt 70-talsproggband som är ett av mina och Mickes absoluta favoritband sedan lång tid tillbaka. Varför vi öppnar för dem beror på att vi för ett tag sedan fick ett mail från sångaren i bandet, Steven Wilson, där han skrev att han rådiggade ”Still life”. Så när det blev dags för inspelning av nya skivan tänkte vi att: ”Varför inte fråga Steven om han har lust att prodda några låtar?” Det hade han och han visade sig vara en jäkligt trevlig prick dessutom. Det ena ledde till det andra och voila, vi är förband till PORCUPINE TREE i Borås. Men misströsta inte, vi kommer inte att spela en standard förbandshalvtimme, utan vi kommer förmodligen att spela minst en timme.
Ämnet Steven Wilson för oss osökt in på bandets purfärska alster ”Blackwater Park”. Var skedde inspelningen och varför låter skivtiteln som ett engelskt jumbofotbollslag från division fyra?
— Inspelningen skedde ”som vanligt” i studio Fredman i Göteborg. Jag säger som vanligt därför att det är tredje plattan i rad som vi begagnar oss av den studion. Faktiskt så rattades större delen av ljudet också ”som vanligt” av Fredrik Nordström. Steven Wilsons del i produktionsapparaten var att han fixade jävligt häftiga sångeffekter och gitarrslingljud. Det är också Steven som spelar pianobitarna på skivan. Engelskt fotbollslag, säger du? Nä, det tänker då inte jag på. Jag tänker mer på att det skulle kunna vara en dyster sorgsen plats någonstans. En plats ungefär som på skivomslaget, säger Peter och pekar på min medhavda promo.
— Namnet kommer från ett gammalt proggband från 70-talet, som i ärlighetens namn inte är speciellt bra, flinar Peter. För ovanlighetens skull kom vi på skivtiteln nästan på en gång. Micke frågade mig vad jag tyckte om ”Blackwater Park” och ja sa: ”coolt!”. Tidigare har vi haft väldiga problem att komma på just albumnamnen.
Jag avbryter med att fråga varför de på den nya utgåvan för första gången döpt en låt efter skivans titel?
— Tja, vi ville väl pröva något nytt antar jag. Vi kände också att vi ville ha en låt som representerade hela plattan på något sätt. Det tycker jag att just låten ”Blackwater Park” gör. Dessutom blir det ju en låttitel mindre att komma på, garvar strängbändaren.

TROTS ATT OPETH är ett band helt utan skandaler och häftig image så har viss turbulens ändå förekommit bland bandets medlemmar. Jag tänker på basisten Johan de Farfallas och trummisen Anders Nordins avhopp från bandet. Två avhopp, som efter vad jag har förstått, hände nästan samtidigt. Varför valde de att lämna bandet?
— För det första så var det bara Anders som lämnade bandet. Johan fick sparken, det är en viss skillnad. Anledningen till att vi gjorde oss av med Johan var att han var van vid att vara den som bestämmer i ett band och i OPETH var det inte så. Han hade väldiga problem att handskas med det. Till slut blev situationen ohållbar i och med att han efter ”Morningrise” dessutom drog åt ett annat håll rent musikaliskt. Han ville satsa mer på det lugna och softa i vår musik medan vi istället ville spela hårdare och skära ner på det mjuka. När vi kickade Johan hade vi precis bokat studio Fredman för inspelningen av ”My Arms…” men vi tänkte att eftersom inspelningen inte skulle äga rum förrän ett halvår senare så kunde vi ju faktiskt spela bas själva om vi nu inte skulle hinna hitta, och repa in, en ersättare innan dess. Då slog bomben ner i form av ett telefonsamtal från Anders. Han var i Brasilien och sa att han måste lämna bandet eftersom han tänkte bosätta sig där! Vi blev helt tagna på sängen. Visst, Anders är adopterad från Brasilien, men att flytta dit? Det hade vi aldrig räknat med. Nåväl, fortsätter Peter, summan av kardemumman blev i alla fall att studion var bokad och vi hade ingen basist, ingen trummis och inga färdiga låtar. För att ytterligare bevisa lagen om alltings jävlighets giltighet så hade vi inte heller någon replokal, eller ens några gitarrförstärkare. Förutsättningarna kunde ju inte gärna vara sämre eller hur? Det är därför jag brukar svara att ”My Arms…” är min favorit OPETH-platta när folk frågar, eftersom den var i särklass svårast att göra.
De två nya medlemmarna, trummisen Martin Lopez och basisten Martin Mendez, hur har deras inskolning i bandet fungerat och vad har de för tidigare musikaliska erfarenheter?
— Martin Lopez började spela med oss på ”My Arms…”-plattan. Innan hade han manglat skinnen i bl.a. AMON AMARTH. Just inskolning var verkligen fallet när det gällde honom eftersom våra krav på honom låg skyhögt över de krav AMON AMARTH hade ställt. Hos dem var det han som bestämde när något var tajt eller inte. Han blev verkligen chockad när han upptäckte att det var vi som bestämde om något var tajt och inte han, flinar Peter. Martin var något av en oslipad diamant när han kom till oss. Han var jätteduktig på att mangla kaggar och grinda, men betydligt sämre på sådana förhållandevis enkla saker som t.ex. vanlig fyrtakt med sjuttiotalssväng. Under inspelningen av skivan vet jag inte hur många gånger vi fick skicka tillbaka honom till trumrummet med den barska uppmaningen: ”Gör om! Gör rätt!” Jag tror det tog fjorton dagar att spela in trummorna, minns Peter. Nu däremot, har han inga som helst problem med att klara av de svängiga bitarna, utan nu har han istället svårigheter att klara av dubbelkagge-partierna! Den andra halvan av vår latinamerikanska rytmsektion, Martin Mendez, är helt enkelt Martin Lopez bäste polare. Eftersom de också bor ihop och Mendez spelar bas tyckte vi att han lika gärna kunde provspela för oss. Han gjorde det och klarade våra basistkrav galant. Hans tidigare musikaliska erfarenheter innefattar mest basspelande för en hel drös med småband som mig veterligt inte släppt någon skiva.

NU KÄNNER JAG att stackars Peter har fått plågas länge nog med tråkiga standardfrågor, så jag byter raskt taktik och styr in samtalet på roligare och kanske också oseriösare frågor. Jag, som är en teknikbevandrad gosse, har givetvis tillgång till Internet. På detta Internet finns OPETHs hemsida. På denna hemsida berättas det om en rolig incident innefattandes en hostning och två mycket skrämda bandmedlemmar. Jag ber min samtalspartner redogöra för detta.
— Ja du, skrockar Peter, det där är sannerligen en historia som är väl värd att berättas. Så här ligger det till. ”Still Life” skulle ju, som du vet, spelas in i studio Fredman i april/maj 1999. Men när vi skulle börja spela in var ombyggnaden av Fredman, som skulle varit klar till vår inspelningsstart, inte avslutad och vi fick börja inspelningen i en annan studio så länge. Denna ”andra studio” var ingen annan än den gamla anrika studio Nacksving, där sådana storheter som Björn Afzelius tidigare spelat in sina plattor. Själva studion som sådan var jävligt läcker, den liknade mest någon sorts bisarr porrestaurang från sjuttiotalet med sina röda sammets- och plysch-beklädda golvmattor och väggar. När Fredman så äntligen blev klar flyttade vi över dit och inspelningen av plattan fortsatte helt enligt planerna. Trodde vi ja. En natt när jag och Micke höll på att spela in sången säger Micke plötsligt att han tyckte att han hörde någon hosta. Jag sa att han måste hört fel, vem fan finns det här som kan hosta förutom han och jag? Vi fortsatte med sånginspelningen ända tills Micke påstår sig höra hostningen igen. Vid den här tidpunkten började vi bli riktigt rädda, och vi fann det säkrast att leta upp någon form av vapen, d.v.s. en sopkvast och en brandsläckare och gå runt och kolla igenom hela studion efter den eventuelle inkräktaren. Efter ett minutiöst genomletande av lokalerna hittade vi inga spår alls efter den mystiske hostaren och vi beslutade oss då, hyfsat skärrade, för att försöka få lite sömn. Nästa morgon när vi lyssnade igenom inspelningsbanden kanal för kanal fann vi förklaringen.
— Förklaringen var denna: Studio Nacksvings ägare är en man vid namn Isak. Isak är en rökande halvalkis som hostar väldigt mycket. Du börjar ana hur det hela gått till nu va? Isak hade alltså, under vår inspelning, fått ett hostanfall som på något märkligt vis fastnat på tape och som sedermera skrämde oss halvt från vettet mitt i natten i studio Fredman. Det roliga är att hostningen fortfarande finns kvar på skivan om man lyssnar noga. Hostningen hade nämligen fastnat på trumkanalen så att radera den hade betytt att vi hade behövt radera trummorna också, och att spela in trummorna igen kändes som hyfsat mycket extrajobb bara för att få bort Isaks hostning, småler Peter. Dessutom tycker jag nog att hostningen är rätt cool att ha kvar på plattan som någon sorts bonusgrej, eller nåt i den stilen.

OPETHS IMAGE HAR, åtminstone tidigare, varit att inte ha någon image utan att i viss mån vara lite hemliga. Denna hemliga ickeimage ämnar jag som den undersökande journalist jag är nu krossa, genom att ställa Peter mot väggen och helt sonika fråga honom vad han och de övriga bandmedlemmarna jobbar med och vad de gör på sin fritid?
— Jo, förut var det helt klart så att vi satsade lite på att vara hemliga, men nuförtiden när det finns bilder på oss snorpackade i bara kalsingarna på Internet så känns det inte så meningsfullt längre, skrattar gitarristen.
— Vad gör vi då för att förtjäna vårt uppehälle? Tja, för egen del så pluggar jag teknisk fysik här på KTH. På fritiden tycker jag om att spela innebandy, fika med kompisar, festa etc. Jo just det ja, rollspel gillar jag också skarpt. Jag och några kompisar gjorde verkligen slag i saken för ett tag sedan och började spela igen. Verkligen skitkul är det, fast nu var det ett tag sedan vi spelade förstås. Micke jobbar på skivaffären Mellotronen här i Stockholm, när han inte håller på med musiken. Han är även en riktig diehard Playstation-fantast. Han har t.o.m. en kompis som har en skum kontakt i Japan som bränner av nya spel gratis åt honom. Martin och Martin brukar mest hanka sig fram på diverse ströjobb och ströplugg. Just nu tror jag faktiskt att de jobbar på ett ålderdomshem. Vad de gör på fritiden vet jag faktiskt inte riktigt, men jag kan tänka mig att de raggar mycket brudar. Latino lover, du vet, säger Peter med ett flin.
Vid den här tidpunkten känner både jag och Peter att vi börjar bli rätt trötta på att sitta och uggla på en folktom biblioteksavdelning och prata med en bandspelare, så jag beslutar mig för att avsluta frågestunden med några snabbfrågor av antingen-eller-typen.
Hembränt eller systemsprit?
— Hm, det beror väl på, men om jag får välja mellan en sjuttis systemsprit för 200 spänn och en sjuttis HB för mindre än hälften så är det väl klart att jag tar HB.
Kött eller grönsaker?
— Jag skulle nog vilja säga att jag är en sån som äter mest grönsaker men kött ibland. Det är ju t ex väldigt smarrigt med en stor fet hamburgare då och då, säger Peter och slickar sig om munnen.
Hip hop eller dansband?
— Usch, måste jag verkligen svara på den?
Jag upplyser Peter om att det är Metalwire han talar med och när Metalwire frågar svarar man!
— Ja, då får jag väl ta hip hop då, även om det bär mig emot. Inom hip hopen finns det ju i alla fall viss artistisk kreativitet och det kan man ju inte direkt säga om dansband.
Black eller death metal?
— Death metal, svarar Peter tvärsäkert.
Ingen tvekan alls? Suger all black metal?
— Nej då, men överlag måste jag nog säga att death metal håller en betydligt högre klass än black metal. Men visst, det finns ju bra black metalband, EMPEROR t.ex.
Höger eller vänster?
— Du menar politiskt va? Ja då får jag nog svara
vänster.
Oj, är du kommunist alltså?
— Nej, inte så extremt, snarare socialdemokrat eller nåt sånt.
Natt eller dag?
— Då får jag nog svara natt eftersom jag lever mest på natten. Jag har skitsvårt att komma upp på morgnarna. Fast samtidigt så är ju dagen också väldigt vacker, om det är fint väder t.ex.
Är glaset halvtomt eller halvfullt?
— Det beror på vad det är i glaset. Är det sprit så är det definitivt halvtomt. Annars är det nog halvfullt.
Innan vi slutar frågar jag Peter om han har några ”famous last words” som han vill dela med sig av.
— Köp skivan annars… jävlar, väser Peter ondskefullt. Nä, men skämt åsido, kom gärna och se oss i Borås den 23 mars. Ja just ja, jag glömde ju att säga att vi är klara för såväl Wacken Open Air som Dynamofestivalen i sommar. Missa inte det för böveln!
Jag tackar Peter för den trevliga pratstunden och vi beger oss tillsammans mot Stockholms tunnelbana och den bistra vinterkylan som råder i verkligheten utanför det varma trygga biblioteket. Vid utträdet i kylan inser jag hur hungrig jag är och hur lite mätt man egentligen blir på endast ett paket nudlar till lunch sju timmar tidigare. Men det gott folk, är en annan och helt ointressant historia totalt utan Metalwire-värde.

FAKTA

Namn: Peter Lindgren
Ålder: 27
Senast införskaffade skiva: PORCUPINE TREEs senaste
Äter helst: Kattfisk
Rulle som regerar: Omen I
Tuffaste T-shirt: OPETH-T-shirt med första loggan.