“Mer metal än så här kan det ju knappast bli” – uttrycket som Nifelheim-bröderna (IRON MAIDEN-fanatiska försäkringsagenter för breda allmänheten) myntade om deras kära eldflamspyntade vrålåk är redan en klassiker. Den frasen lämpar sig även ypperligt för att beskriva HYPNOSIA’s frontman Cab Castervall.
Uppvuxen på nyttigheter som KREATOR, SODOM, SLAYER m.fl. kunde det väl knappast slutat på annat vis än att han blev en tvättäkta metalgalning. När Metalwire ringde upp honom på avtalad tid – 18:00 en söndagskväll i slutet på April – var Cab så bakis att han knappt kunde prata. “Det blev metal och hårt festande långt in på morgonkvisten.”, förklarar han några dagar senare när MW slutligen får tag på honom. Att han är prenumerant på tyska metalbibeln Rock Hard, trots att han kan det tyska språket lika bra som aporna på Skansen, tycker jag borgar för att metalhungern i det Castervallska hemmet inte har några gränser.
– Fast jag skall till att inhandla ett lexikon, bekänner han.

I PREMIÄRUTGÅVAN AV denna hyvens tidskrift kunde man läsa om dessa Växjö-thrashare. Vid den tidpunkten hade de endast två stycken demos på sina hårt rockande samveten. Under de två år som flutit förbi fram till dags dato har en hel del saker hänt: Metalwire är om möjligt ännu bättre, Close-Up’s Robban Becirovic har visat sig vara en fuskare av sällat skådat slag, Lindh har erkänt att det var han som tvångsmatade noshörningsplutten Nelson (r.i.p) med kaustiksoda, men viktigast av allt – HYPNOSIA har utvecklats till ett av Svea rikes absolut bästa deaththrash band och kammat hem ett välförtjänt skivkontrakt med det toksatsande skivbolaget Hammerheart, som har sin bas i tulpanfetischist-landet Holland. Nyinspelade knäskålsklyvaren “Extreme Hatred”, som butikerna runt om i landet kan börja ösa upp i hyllorna i september är dock inte den första runda utgåvan med den fulsnygga HYPNOSIA-loggan inpräntat på sig. I början av året då “The great king of terror” enligt Nostradamus skulle visa sig på styva linan (1999, för er som inte gjort er undergångshemläxa) släppte, numera väldigt inaktiva, bolaget Iron Fist mcd:n “Violent Intensity”. En ganska gemytlig historia, men både jag och mitt intervjuoffer är överens om att helhetsintrycket av skivan tyvärr naggades lite i kanten av ett aningen mysko ljud. Anders Fridén i Studio Fredman var det då som skruvat på rattarna. Lagom till fullängdsdebuten bestämde sig bandet – som förutom Cab (sång/ gitarr) utgörs av Mike Sjöstrand (Trummor) och Hampus Klang (Gitarr) – för att pröva lyckan på hemmaplan i Växjös Euphony Studio.
– Den ligger bara fem minuters bilfärd ifrån där jag bor så det var ju perfekt. Gick det knackligt någon dag var det bara att dra hem igen. Sammanlagt spenderade vi 4 veckor där, fast då spelade vi inte in 8 timmar per dag direkt. Eftersom jag jobbar på dagarna blev det mest kvällssessioner i studion. Men det funkade väldigt smidigt, fastslår Cab. Man kunde bara ringa till producenterna med en dags varsel, och sen var det bara att dra ned och t.ex. lägga ett gitarrsolo och bege sig hem igen.
Producenterna Cab refererar till är den för mig okända förmågan Jonas Sundberg, samt den forna sessionbassisten i bandet, Mattias “Slask” Werdenskog. Slask producerade även HYPNOSIA’s två demotaper, så det råder ingen tvekan om att han är väldigt bekant med trions musik.
– Det var ett medvetet val vi gjorde… att jobba med två kompisar denna gång. En som kunde studion (Jonas), och en som kunde musiken (Slask), och samarbetet kunde inte ha gått bättre, säger han med nöjd stämma.
Och nog sjutton har han all anledning att känna sig tillfredställd med ljudet. Ett klart och öppet ljud är det som möter lyssnaren, fast råheten och smutsen ligger i bakhåll och lurar. En perfekt kombination av åttio- och nittiotalsljud skulle man kunna säga.
– Vi fick det precis som vi hade tänkt oss denna gång. Det räckte med att skruva i en timme, sen hade vi fått fram det perfekta gitarrljudet. Trummorna fick vi i och för sig jobba med en hel dag innan vi kände oss nöjda. Och sången tog lite längre tid än väntat. Efter det att jag lagt 3 låtar var vi ute och krökad, det blev lite mycket skrål nere på stan vilket resulterade i att halsen skar ihop. Det dröjde nästan tre veckor innan jag kunde sjunga igen, jag fick någon infektion av något slag. Men under tiden mixade vi lite sådant, så det var ju lugna puckar.
För att sammanfatta ljudsnacket så konstaterar Cab att ljudet på SLAYER’s “Reign In Blood” nog är de flesta hårda bands drömljud. “De har ju för djävla bra ljud”, proklamerar han. Och det är nu det slår mig. Jag lovar att, nästa långfredag, iklä mig en MARDUK “Fuck Me Jesus”-tröja och småvisslandes strosa längs Via Dolorosa om det inte är så att Cab låter förvillande röstlik den asgrymma landslagskaptenen i handboll, Bengt Johansson.

MED TANKE PÅ att skivan går under titeln “Extreme Hatred” behöver man ju knappast tillhöra en gren på Einsteins släktträd för att förstå att texterna är av det ilsknare slaget. Cab berättar att lyriken på demosarna var lite mer åt krig- och slakt-hållet. Nu är det lite mer “mogna” texter, för att ta till ett slitet uttryck.
– Det är definitivt bättre språk nu. Det är mer hat och mer känsla i dem.
Du är ju ansvarig för alla texter. Hur betydelsefulla är de egentligen?
– Det är klart att man vill ha kanonbra texter. Men nu ligger det till så att jag komponerar ju nästan all musik också, så den kommer alltid i första hand. Det är den som är viktigast, sedan skall ju texten passa in hyfsat i alla fall. Själva sångupplägget tycker jag förresten nästan är viktigare än texten. Hur man arrangerar sången är jätteviktigt.
Det är vi verkligen överens om. Man kan ha hur bra texter som helst, men om de sjungs på ett tråkigt sätt så blir det ju kacka av alltihop. Jag och min samtalskompanjon kommer underfund med att vi har ungefär samma tillvägagångssätt när vi skriver lyrik och skrattar friskt åt det faktum att man ofta sitter och läser texterna på sina gamla favoritskivor för att få några coola uppslag. Att sno lite grymma ord här och var är inget att skämmas över.
– Det är ju därifrån man får den största inspirationen: tuffa ord från tuffa plattor. Jag prövade med ordboken också, men vad fan, då tar det ju typ 80 år att hitta ett bra ord. Då är det bättre att kolla in en gammal DARK ANGEL-platta, ha, ha.
Något som också lär dröja minst 80 år är väl att få hon Fist-bossen Tomas Nykvist att betala ut de pengar han är skyldig bandet.
– Ja, det där är ingen rolig historia, suckar Cab. Han är ju skyldig oss 10 000 kronor för inspelningen av mcd:n, MAZE OF TORMENT har även de 10 000 att vänta på. Och både vi och M.O.T har fått massvis med brev från folk som beställt massvis med skivor av honom; distributörer och alla möjliga. De har skickat pengar, men några skivor har de inte sett röken av. Så han sitter ju inne med en massa stålar. Vi har ju trott på honom hela tiden så man är grymt besviken. Nu har vi inte hört av honom sedan i Januari, och han har flyttat till okänd adress så vad kan man göra? säger Cab uppgivet.
När jag nämner Hammerheart blir det lite muntrare på andra ändan av tråden.
– De har skött sig bra än så länge. De betalar allting, så vi slipper ligga ute med några pengar. Nu kan vi koncentrera oss på det vi skall göra, d.v.s. musik. Och så verkar de ha skyfflat undan de usla banden och kontrakterat lite höjdare istället: MACABRE och THANATOS t.ex. Så det ser ganska lovande ut.
Har ni stora förväntningar på Holländarna?
– Visst har vi det, men vi är medvetna om att allt som lovas sällan hålls i den här branschen. Men det vore väldigt kul att åka ut på turné. Och det står inskrivet i kontraktet att efter ett visst antal sålda skivor så betalar de en för en sådan. De har ju skickat ut ett par av sina band med bl.a. VADER och CANNIBAL CORPSE. Tänk om man skulle få åka ut med dessa två höjdarband, drömmer Cab. Då kan man skratta sig lycklig.
Skulle ni inte få lite prestationsångest om ni skulle kliva upp på samma scen som VADER?
– Ja fy fan! Då blev det till att bo i replokalen ett par månader innan man vågar sig upp på scenen. Annars så har vi lite spelningar här hemma i Sverige i vår och i sommar. Eventuellt blir det en mini-turné med oss, THORNCLAD och CORPORATION 187. Men vi har ju som bekant ingen fast bassist, och vi har inte bestämt hur vi skall göra med den saken. Det går att köra med trummor/gitarr/gitarr/sång, men det blir såklart fylligare med en bas också.
Johnny Dordevic, som varit med i bl.a. CARNAGE och ENTOMBED, har tidigare lirat bas i HYPNOSIA som sessionmedlem. Vore det inte en god idé att ta in den gamla räven på heltid?
– Vi har funderat på det. Fast han har ju barn, och så jobbar han på helgerna. Men vi skall kontakta honom inom en snar framtid och höra oss för. Han kan ju redan hälften av låtarna, så det vore ju kanon om han har tid för detta. Vi måste fan skaffa en bassist, inser Cab.

JAG HAR BARA FÅTT en svart/vit kopia av omslaget till “Extreme Hatred”, men i mina ögon så verkar det vara ett höjdaromslag. Det föreställer en läskig filur som med en gigantisk yxa står och poserar i stridposition. Självklart omgiven av ett hav av döskallar, benknotor och blod. Inte helt okända Kris Verwimp är det som varit framme med penseln.
– Vi frågade Hammerheart om vilka konstnärer de kände, och hade adresser till. Och de rekommenderade Kris, som vi visste var duktig. Han ju gör rätt köttiga döds-omslag, om man säger så. Jag kontaktade Kris och sedan så gjorde vi ett par lagom skitfula skisser som på ett ungefär beskrev hur vi ville att det skulle se ut. Man är ju inte “Mr. Artman himself’, men han förstod hur vi hade tänkt och gjorde ett par olika förslag. Sedan så kom vi överens att använda en av dem.
Cab berättar vidare om vilka olika färgnyanser som används (mycket rött), och avslöjar stolt att logon har fått den något udda färgen neongrön. Vad säger man? Det låter såklart apfult, men ändå svincoolt, och det råder väl ingen tvivel om att den lär synas i skivbutikerna. Något annat som förhoppningsvis kommer att synas i diverse skivbutiker är Metalwire #4, med överläckrot Peter Wiwczarek som omslagsgosse. Jag frågar Cab om vilka band han skulle vilja intervjua om han hade en blaska.
– Det skulle bli ett telefonsamtal till Tom Gabriel Warrior på direkten. Och kollat in lite vad han tycker om gamla CELTIC FROST och HELLHAMMER. Sedan hade jag nog velat ta ett snack med IRON MAIDEN också. Gene Hoglan i gamla DARK ANGEL är ju en pratglad snubbe, så honom hade man gärna tagit ett litet snack med. Och Lemmy för sjutton! Behöver man säga nåt mer?!
Nej, knappast. Vad skulle du döpa tidningen till? Och har du någon gång haft en seriös tanke på att starta en blaska?
– Hm, jag vet inte… Alkoholocoast! Det vore ju jäkligt kul, för då kan man ju ta med de band man själv tycker regerar. Men jag har aldrig tänkt på att starta något… det verkar ju vara våldsamt mycket jobb med det.
Nej då! Det är rena semestern, allt flyter jämt jättesmidigt… eller var det tvärt om? Nu börjar vi diskutera recensioner och bland annat så kommer vi fram till att det är bra mycket skojgare att läsa sågningar än hyllningar. Så det är väl bara att inse att alla katastrofala tyska black metal-band faktiskt fyller en viktigt funktion i tidnings-sammanhang. Hail Last Episode!

FÖR DE OLYCKLIGT lottade utav er som inte ännu hört HYPNOSIA kan jag säga att det rör sig om furiös thrash metal med små, men ständigt återkommande, utflykter i dödsmetallriket. Att de i metalpress världen över blivit jämförda med KREATOR är knappast förvånande. En del har till och med gått så långt att de kalla bandet för att vara KREATOR-kopior rakt igenom. Men det är inget som stör killarna.
– Vi har aldrig påstått att vi är originella. Det är ingenting vi eftersträvar, utan det enda skälet till att vi startade var att nästan alla våra favoritband antingen försvann, eller helt enkelt inte gjorde några bra plattor efter 1990–1991. Det är ju bara att kolla på just KREATOR, deras senare album är ju inte thrash för fem öre, fastslår Cab. Och fortsätter:
– När man börjar digga ett band så gillar man ofta skivorna som bandet släppte under en period av några år, sedan så brukar de förändras för mycket. Så man gillar ju det man började lyssna på först, så att säga. Vi drog alltså ihop bandet av den anledningen; vi ville köra snabb thrash och death metal utan melodier, det skulle vara mangel helt enkelt. Sådant vi själva vill lyssna på. Visst har många blaskor tyckt att vi, speciellt röstmässigt, ligger nära KREATOR, men vi har även blivit jämförda med UNLEASHED och GRAVE så vad tidningar skriver får man nog allt ta med en nypa salt.
Ja, det är inte säkert att man har så vidare mycket aktivitet bakom pannbenet bara för att man kallar sig skribent. Det är bara att kika närmare på denna tidskrifts skribentstab för att få det bekräftat. Cab tillägger att de på senare tid gjort lite mer annorlunda grejor, och han påstår till och med att det nästan låter originellt. De har redan några spår färdigskrivna till nästa platta, men om de är originella eller inte återstår att se. Hur som helst så lovar han att det låter HYPNOSIA om dem, och det låter ju i alla fall lovande tycker jag.
Björn och Cricke som bildar det lokala, tillika geniala, grindcore-bandet BLUDGE (intervjuade i MW #3) är experter på att störa sig på outnyttjade grind-upplägg; alltså när ett riff är som gjort för att backas upp med grindande trummor, men så inte sker. Jag hittade ett par sådan riff på “Extreme Hatred”. Nog för att det låter tufft med hederlig tvåtakt, men jag kan inte låta bli att påpeka att lite grind hade suttit mer än förträffligt.
– När vi körde igång HYPNOSIA så satte vi upp lite riktlinjer för hur vi ville låta. Som jag sade tidigare ville vi spinna vidare på det våra gamla thrash-idoler gjorde innan de wimpade ut och blev dåliga. Vi ville visserligen utveckla det lite, men absolut inte tappa den “gamla” känslan. Och de flesta gamla thrash-banden, som ju är den största inspirationen, använde sig inte av grind. Vår batterist är ju ett av de största grind-freaken på hela vår planet, men vi har kommit överens att inte ha sådana inslag. Har man grind i en låt så tycker jag att det känns som om man måste ha det i många fler låtar, för då blir det ju en del av soundet. VADER och MORBID ANGEL tex. vore ju ingen hit utan grindandet. Men vi kör tvåtakten ultrasnabbt istället, det är våran stil helt enkelt.
Men ni chockar lyssnaren en aning med att slänga in en lugn instrumental bit i och med spår nummer 7. Bitvis inte helt olik METALLICA’s “The Call Of Ktulu”.
– Vi tänkte som så att kör vi nio råmangel-låtar i rad kanske det tråkigt. Så vi valde att bryta av med en instrumental grej. Det börjar med rena akustiska gitarrer, men det får ju inte bli för jönsigt så vi kör med lite skumma toner. “The Call Of Ktulu” är uppbyggd på helt andra toner, men visst går “Gates Of Cirith Ungol”, som våran låt heter, lite i samma stil. Det är inget att hymla om. Jag är ett stort METALLICA-fan… fram till och med “..And Justice For All”-plattan alltså.

NU HAR VI SNACKAT i nästan en timme och jag känner att vi vänt ut och in på det mesta som rör bandet i allmänhet, och nya superplattan “Extreme Hatred” i synnerhet. Jag tycker att det är dags för lite lättsam frågesport och tar på mig lekledarmössan för att göra en tjuvstart på nästa stora satsning på TV 4: “Vem vill bli DESTRUCTION-poster-ägare?”. Reglerna är lika enkla som de är hårda: Utav de fem frågor jag ställer måste den tävlande ha minst fyra rätt för att få den feta fyrfärgs-affischen i sin ägo.

  1. Vem har målat omslaget till ENTOMBED’s “Left Hand Path”?
    – Dan Seagrave, svarar Cab kvickt.
  2. Vilket land kommer SARCOFAGO ifrån?
    – Det är ju Brasilien. Belo Horizonte heter deras hemstad.
  3. Vilket band har en bassist vid namn Jo Bench?
    – BOLT THROWER! Nu är man ju nära…
  4. Hur många fullängdsalbum har DISMEMBER släppt?
    – Den var lite svårare… nu skall vi se. Fem torde det vara.
  5. Vilket band debuterade 1991 med skivan “From Beyond”?
    – Oj, Oj! Det är dödslegenderna från Florida, MASSACRE, med Kam Lee och Rick Rozz vid rodret. Ett stycke DESTRUCTION-plansch till HYPNOSIA, säger en uppspelt Cab.

Jag gratulerar honom för en strålande insats, och det är ungefär nu som intervjun börjar gå åt pipan. Jag sneglar nämligen ned på min bandare och lägger märke till att bandet snurrar extremt sakta. Jag anar att allt inte står rätt till och stänger av inspelningen, för att sedan spola tillbaka en liten bit och trycka på play. Då rullar bandet i normal hastighet igen vilket resulterar i att jag och Cab får höra två röster som går att likna vid en uppspeedad Kalle Anka som knaprat ohälsosamma mänger färgglada piller. Det blir skrattkalas 2000 och vi båda inser att det kanske är dags att ge upp. Jag inser även att en uppsättning fräscha batterier inte vore att förkasta.
Men innan vi slutar så hinner vi med lite festivalsnack och drömmer oss bort till landet med frisyrerna som kan välta godståg – Tyskland. Som ni alla vet är det ju varje hårdrockares plikt att någon gång under sin livstid infinna sig på den fantastiska Wacken Open Air-festivalen utanför Hamburg. Jag har ju haft äran att samåka dit med Mr. Castervall för ett par år sedan, och vår resa förgylldes bl.a. av en brinnande bil, samt att vi blev den utlösande faktorn till en tämligen vild biljakt. Men Cabs återberättelse om denna dramatiska färd har ni väl läst i Metalwire #1?! Vi konstaterar i vilket fall som helst att startfältet på Wacken Open Air 2000 ser ruskigt lovande ut och markerar 4–5 Augusti i våra almanackor med orden “Aus Deutschland headbanging gefaren.”.

Namn: Mikael “Cab” Castervall
Ålder: 24 år
Senaste införskaffade plattan: THANATOS “Realm Of Ecstasy”
Äter helst: Burgare / Strips
Rulle som regerar: The Shining
Tuffaste T-shirten: Gamla svenska dödsdemo-shirts