Än finns det hopp. Svensk hårdrock har länge varit ett under av plattityder och klyschor, men nu kan kanske Desert Rain komma att ändra på den saken. Fyra norrlänningar och en nordamerikan kliver upp på hårdrock-scenen — i den torra öknen skall ett friskt regn få falla…

So let it rain. Det kan behövas. Visst finns det strålande undantag från tristessens regel. Electric Boys, t ex. Men vad är det annars den hårdrockande svenska publiken bjudits de senare åren? Jo, antingen medioker lättmetallpop av sliskigaste modell, i de flesta av sina beståndsdelar direktimporterad från USA och försedd med alla de förtecken som gjorde Journey till ett av världshistoriens allra tråkigaste band. Eller örontorterande taggtrådsorgier, det har också varit populärt.
Med fördel har banden i dessa fall kunnat förses med något namn hämtat från en eller annan Sabbath- eller Purplelåt. Medlemmarna skall se häftiga ut. Det gillar ”kidsen”, som man i dylika kretsar lite föraktfullt kallar dem man tänker leva på. Och det är bara ett extra plus om bandet endast fem minuter före genombrottet hämtats upp ur den källare det i själva verket helst borde stannat i.
Nej, roligt har det inte varit. Därför blir man mycket glad när man lyssnar på Desert Rain’s alldeles utmärkta debutalbum ”Bang Bang”. Fyra glada norrlänningar från Örnsköldsvik förstärkta med en sångare från Toronto i Kanada har gjort en platta som lovar mycket gott inför framtiden — inte minst för att den är så varierad och fantasirik.
— Jo, säger basisten Anders Rönnblom till MAX, det har varit vår avsikt. För finns det något tråkigare än sådana plattor som man kan rakt genom redan efter de två första låtarna? Med ”Bang Bang” har vi gjort tvärtom. Vi har låtit våra egna infall styra, i stället för att följa något på förhand uppgjort mönster.
Resultatet är stundtals riktigt lysande. Här finns tung metall, men också låtar med rötterna väl nedkörda i bluesens bördiga mylla. Här finns influenser från Thin Lizzy och Mott The Hoople, men också små kärleksfulla lån från Led Zeppelin.
Keyboard av Jon Lord-modell mixas mot smart gitarr, en jazzbas smyger in utan att skämmas för sig, ett kort ögonblick tangerar stämmorna nätt opp gospelgenren och låten ”Summertime”, skulle lika gärna kunnat vara Hollies (!), fast på högre volym, förstås, och med krämigare gitarrer. Det är kort och gott mycket bra.
Men vi skall kanske ta det från början? OK. Desert Rain från det vilda Ö-vik började ratta under 80-talets första hälft, men saknade duglig sångare. En sådan av kanadensisk börd fick de kontakt med via en annons i tidningen Kerrang.
— Så vi åkte över och träffade honom, berättar Anders, och han var rätt bra. Det var bara ett problem. Utrustningen han hade visade sig vara stulen…
Bara att dra, med andra ord. Fast när man ändå var däröver i Kanada passade man på att gå in i studion och lägga fyra låtar på tape och en för bandet ditintills helt okänd sångare kom in och gjorde sången. Hans namn var Brian ”Bee” Frank.
— Bee var fantastisk, det insåg vi direkt. Vi ville fortsätta samarbetet, så våren 1987 kom han över till Sverige och vi spelade in ytterligare två låtar. Han for hem igen, jag skickade in en utav låtarna till det som skulle bli vårt bolag — och plötsligt hade vi fått napp!
Vilket innebar att Bee i maj 1990 flyttade över på mer permanent basis. I september samma år spelade Desert Rain med Anders och Bee samt Matt Byström på gitarr, Leif Ehlin på keyboards och Steven Ranzow på trummor in den lp, som nu bör ligga på skivhandlarnas diskar och som är en varm rekommendation till var och en som intresserar sig för hårdrock av klass.
— Jag och Bee skriver väl ungefär 90% av materialet, säger Anders. Jag musiken och han texterna. Det blir bäst så — då slipper man nämligen de grammatiska grodorna.
Desert Rain har kunnat undvika också denna fälla och jag inbillar mig att de inom bara några månader kommer att vara ett stort och respekterat namn på den svenska musikscenen.
Publicitet har de ju för övrigt redan fått. Det var Desert Rain som när Ingemar Johansson härförleden åtalades för misshandel startade en insamling och erbjöd sig betala böterna. Och det var Desert Rain som i samband med en spelning i Leningrad i somras utsattes för mordhot och fick begära skydd av den lokala polisen. Tänk så det kan bli.
— Det här med Ingo, förklarar Anders, det var en vanlig mänsklig reaktion på dum och brutal småstadsmentalitet. För det är ju så, att så länge någon är mästare och champion så är det bara klappar på axeln, men efteråt blir folk provokativa och elaka. Klart att Ingo blir förbannad när han inte ens kan gå ut och ta ett järn utan att folk skall fram och bråka.
— Och Leningrad, tja, vad skall jag säga? Vi var där i samband med en festival och spelade på Peter Paul-fästningen inför en publik på ca 3 000 personer. Det var stökigt redan första kvällen, med knivslagsmål framför scenen och så’nt där. Och så dan efter fick arrangörerna höra att några hade hotat att ”kasta svenskarna i floden”. Tjugofem poliser mutades att vakta scenen medan vi spelade…
Fast senare på natten, på hotellet — då riktades polisens intresse visst snarare direkt mot… regnet i öknen?…
— Jo, det blev lite röjigt på hotellet. Någon gardin som åkte ner och någon stol som gick sönder. Så vi fick böta.
Hur mycket?
— Jo, hrmmm. 50 spänn.
Sickna ena. Nåja, går allt som sig bör med albumet ”Bang Bang” skall man nog snart ha råd med större bötessummor än så och kunna riva och röja lite varstans. Allmänheten varnas…