Efter diverse skivinköp och en utsökt måltid på Govindas hade jag och en kamrat bestämt oss för att gå och titta på Sindy Kills Me, Doughnuts och Hellacopters på Kafé 44 i Stockholm. Väl framme vid kaféet upptäcker vi att Doughnuts har ställt in vilket till en början gör oss lite besvikna, men som tur var så skulle ju fortfarande Sindy Kills Me och Hellacopters spela plus den mycket positiva överraskningen Misdemeanor. I väntan på att konserten skulle komma igång så började jag av en slump prata med Mari i Sindy Kills Me (bas), och vi bestämde oss helt enkelt för att göra en intervju med dem, något jag inte alls hade förberett. Efter en lysande konsert slog jag, Mari, Thérèse (gitarr), som hela tiden påpekar att de inte är särskilt represantiva för bandet, samt Peter (före detta trumslagare i Sindy Kills Me, som slutade för ett år sen) oss ner i en trång och tättbefolkad loge i Kafe 44’s bakre domäner. Oförberedd och utan frågor som jag var så blev det hela lite smått kaotiskt och inte något som direkt liknade en intervju, snarare ett samtal om allt från Michael Monroe till straight edge.

— Vi ska göra en Popsicle cover, säger Mari, vi ska göra en cover på ‘Bird’.
Detta uttalande får mig att nästan sätta andan i halsen. Visserligen så har Fredrik Norberg från Popsicle producerat Sindy Kills Me’s debutplatta ‘Honey’s Got Fish Odeur Syndrome’ (se recension) men musikaliskt så är skillnaderna milsvida.
— Vi älskar Popsicle, det är ett av Sveriges bästa band, fortsätter Mari och Therese nästan i kör.
— Det är dem, Fireside och Ray Wonder, säger Mari angående vilka band som är bäst i Sverige. Jag har svårt att inte instämma.
Sindy Kills Me’s debutskiva kom i slutet av maj och består av fyra låtar. Den släpptes till en början på egna etiketten Snog Records (vilket ungefär betyder hångla taskigt…) men nu har de äntligen hittat ett skivbolag som de tycker om, nämligen Beat That Records, och det är av dem den ges ut nu. I övrigt har de inte mycket gott att säga om skivbolag.
— Vi har insett att skivbolag suger, säger Therese, de vill bara ta ens pengar och göra en till någonting man inte är.
De fortsätter med att berätta om en del dåliga erfarenheter som de har haft av skivbolag
— Först hade vi kontakt med ett ganska stort bolag, som ville att vi skulle spela in alla låtar vi hade på en kassett och sen skulle de välja ut de låtar som de tyckte var bäst. Men det sket vi i!, berättar Th6rese.
— Sen var det ett litet bolag som skulle starta en underetikett som det bara skulle vara vi och ett annat band på och det lät skitbra. Vi skulle få bestämma allting själva och så. Vi tyckte verkligen allting lät så bra med dem. Så vi skickade ner en kassett med de låtar vi ville spela in men de hörde aldrig av sig… Så får vi höra att de har ett annat band som de också vill ha, de sitter alltså och kör nåt vågspel mellan oss och det andra bandet för att kolla vem som säger ja och vem som säger nej, vem de kan mjölka mest pengar ur. Så då tröttnade vi på det där och tänkte att då ger vi ut själva så får vi bestämma vilket datum den ska ges ut, vilka låtar vi ska ha, hur omslaget ska se ut, allting!, berättar de.

Punk och glamrock

Att beskriva Sindy Kills Me’s musik för en utomstående brukar ofta bli en svettig och komplicerad historia. Därför lät jag de försöka förklara själva.
— Vi spelar sådan musik som vi spelar därför att alla har olika musiksmak så vi kan inte etsas om någonting, säger Mari.
— En kaotisk blandning, tycker Peter.
Att kalla det någonting verkar svårt, men Therese försöker:
— Det är lite svårt. Vi kallar det för punk. Punk och pop, för vi har rätt många poplåtar också.
— Hela två stycken! Nej, vi har bara en! Vi har en poplåt och sen så har vi en hårdrocksballad, säger Mari entusiastiskt.
Till slut tycks i alla fall alla enas om att de spelar punk.
— Hardcore spelar vi fan i mig inte i alla fall, säger Therese.
— Det som de kallar hardcore nu för tiden är metal om man tar bort sången, tillägger Mari.
— Jag lyssnar på Backyard Babies varje dag, säger Therese och fortsätter, sen försöker jag planka så mycket som möjligt, det är därigenom våra låtar kommer.
Till saken hör kanske att bredvid oss i logen har en medlem av Backyard Babies av någon outgrundlig anledning hamnat, därav detta kanske något för vissa smått chockerande påstående. Nu blandar sig även denne glamrockare i intervjun:
— Jag har faktiskt aldrig hört er förut men jag tycker det lät som Ramones med Babes In Toyland eller något sånt.
Ett påstående som gör varken Mari eller Therese särskilt glada.
— Alltså, det kommer alltid in Babes In Toyland, L7 eller Hole, säger Therese tämligen argt.
— En gång fick jag höra att vi lät som Minor Threat, då blev jag så jävla glad, berättar Mari.
Att Sindy Kills Me ofta jämförs med band som Babes In Toyland, L7 och Hole beror nog mycket på att det är en tjej som sjunger, men som Mari säger:
— Hon (Pija) sjunger ju lite som hon i Babes In Toyland, det går ju faktiskt inte att komma ifrån men musiken är ju mer gammal punk.
Samtalet glider därmed in på dagens “punk”.
— Det de kallar för punk nu för tiden, vad är det liksom? Green Day och Offspring, jävlar vad det är punk, säger Mari aningen sarkastiskt, det jag ser som punk är det här Misfits-stuket, alla de här gamla banden.
Detta ämne skulle kunna diskuteras hur länge som helst och skulle förmodligen också gjort det om inte Backyard Babies-figuren, som fortfarande sitter kvar, börjat berätta att det egentligen inte finns någon skillnad mellan punk och sleaze och därmed kommer in på att de minsann har turnerat med Demolition, vilket är Michael Monroes från Hanoi Rocks nya band.
— Är inte han tillsammans med någon i bandet?, undrar Mari, är inte Michael Monroe homosexuell. Jag har hört att han ska vara tillsammans med basisten eller nåt.
Detta förnekas dock av våran käre glamrockare i soffan som påstår att Michael Monroe nog bara är bisexuell. Huruvida något av detta stämmer eller inte låter vi vara osagt.

Straight edge

Från Michael Monroe är steget ganska långt till straight edge, ändå glider samtalet in på just detta ämne.
— Jag tycker det är djävligt töntigt med folk som säger: Jag tror jag ska bli straight edge så jag måste sluta dricka nu. Så går det typ två månader sen kan de inte hålla sig längre och så måste de dricka, det är ingenting man ska uppoffra bara för att kunna sätta en lapp på sig själv: “Jag är straight edge”, säger Therese
— I så fall skulle Therese och jag kunna köra med att säga att vi är straight edge, och sen säga efter fem månader “Äh, vi droppar det!” och sen så är vi straighta igen i fem månader och sen så droppar vi en kväll. Så håller vissa på, men vill jag dricka öl så dricker jag öl, berättar Mari.
— Det jag tror att många retar sig på är att det blev en trend, folk blev vegetarianer och veganer bara för att det var coolt, säger Peter.
— Alla som säger att straight edge folket predikar bara, det är bara skitsnack!, säger Mari, visst, det finns de här femtonåringarna som har varit straighta i en månad som går och gör det för det tycker det är så djävla coolt att vara straighta, men folk som verkligen vet vad det handlar om vet ju att det bara handlar om respekt!

Efter att ha avhandlat straight edge går vi över till historia. Sindy Kills Me bildades för två år sen i en annan sättning med Mari och Pija som de enda kvarvarande medlemmarna. De fanns i tre veckor men hann ändå med en spelning med, håll i er, DLK och Dia Psalma. Efter diverse uppehåll, splittringar, medlemsbyten och erbjudande som förband åt Tool på deras Europaturné som de var tvungna att tacka nej till på grund av att de just då stod utan trumslagare eftersom Peter bestämt sig för att sluta hittade de nuvarande trummisen Hobbe på ett minst sagt intressant sätt.
— Martina (gitarr) och han hade hånglat på Bergslagsrocken en gång, sen frågade hon om han ville vara med, berättar Mari, det är så de känner varandra.
Det är alltså i den sättningen vi har Sindy Kills Me i dag, Pija på sång, Therese och Martina på gitarr, Mari på bas och Hobbe bakom trummorna.
Det kan även nämnas att Mari planerar att ge ut en samlingsskiva där alla intäkter kommer att gå till DBF, Vegan Resistance och CAFT. Vill ni ha mer information om detta projekt så går det bra att höra av sig till Mari, se adresslistan på sista sidan.

SINDY KILLS ME
Mari Kerola
08/6408926