Svenske Anders Osborne är en av svenskt musiklivs bäst bevarade hemligheter. Sedan tolv år bor han i New Orleans. Efter fem album börjar hans solida deltablues nu hitta hem.

När Anders Osborne var 17 år tog han båten från Visby till New Orleans. Dit ringer jag för att prata med honom. Första gången svarar han inte (trots att vi bestämt intervjutid). Inte andra eller tredje gången heller…
Vid femtonde försöket lyfter Anders luren. Han låter förvånad när han hör att det är dags att bli intervjuad.
— Var det i dag du skulle ringa? Vid den här tiden? Trodde det var i morron…
Det här säger något om Anders Osborne, hans musik och livstempot i New Orleans. Stämningen är loj, laidback.
Samtidigt är det hett, funkigt och fuktigt.
— De flesta dar är det 40 graders värme. Nära 100 procent fuktighet i luften. Livet levs långsamt. Man bryr sej inte så mycket. Det är bäst att vara inomhus och sitta under fläkten.
— Tänkte på det i vintras, när jag kom hem till New Orleans efter att ha besökt Haiti och Kuba. Egentligen bor jag inte i USA, tänkte jag. New Orleans är inte en amerikansk stad utan den nordligaste staden i Karibien.

Spelade sig runt

När 17-årige Anders Osborne — född i Uddevalla och uppväxt på Gotland — lämnade Sverige så reste han inte direkt till USA. Han liftade runt i Europa och spelade på gatorna. Stannade i Grekland, fortsatte till Israel och Egypten. Kom till USA en första gång, bodde kortare tider i New York, Kalifornien och New Orleans, och vände sedan tillbaka till Europa och Asien.
Till sist hamnade han åter i USA och New Orleans. Det är 12 år sedan nu.
— Jag kände mej genast hemma här. Förut bodde jag mitt i French Quarter. Nu har jag flyttat lite längre ut, till Bay St John, där de första immigranterna la till med kanoterna.
— Sen fick jag reda på att farfar hade bott i New Orleans. Han var sjöman, gick till sjöss när han 14-15 år. Farfar skickade bilder, telefonnummer och adresser till barer och restauranger. Jag har en del släkt i Lafayette. Det är inte så långt härifrån.
Nya albumet, Living Room, är faktiskt Anders Osbornes femte. Han debuterade 1990 med Doing Fine och liar sen också gjort albumen Break The Chains (1994), Which Way To Stay (1995) och Live At Tipitina’s (1998).
Ska Living Room bli hans genombrott? Kanske, kanske inte. Han är värd det — fast jag minns ju att jag trodde och tyckte likadant 1994, alltså när Break The Chains kom.
Musikblandningen är densamma. Men för varje ny platta har Anders Osborne blivit allt skickligare på att avväga och blanda de olika musikaliska ingredienserna.
Musiken på Living Room låter som titeln: som om musikerna suttit i Anders vardagsrum och lirat (med avstängd fläkt). Spelglatt och avslappnat med bubblande rytmer.

Massor av influenser

Utan att ta i skulle jag vilja jämföra Anders Osborne med Corey Harris, Keb Mo’, Daniel Lanois, David Lindley, Ry Cooder… (En av dem, Keb Mo’, medverkar också på Anders platta, medan Anders medverkar på Mo’s senaste.)
Liksom andra musiker i New Orleans blandar Anders Osborne många olika musikinfluenser och rör om i musikgrytan med stora slevtag — men visste jag inte att han bodde i New Orleans, så kunde hans musik lika gärna ha fått mig att associera till Texas.
— Jag är väl nån slags singer/songwriter. Det är grunden: amerikansk folksång, blues, jazz. Men jag har svårt för att kategorisera musik, säger han.
— Jag tycker om musik som innehåller en känsla av melankoli. Men jag tycker också om den råa styrkan. Musik som lyckas kombinera dessa bägge uttryck — lyckas blanda ödmjukhet och melankoli med känslan av att man är oslagbar — sådan musik är oemotståndlig.
— Hemma, när jag växte upp, delade vi aldrig in musik i olika kategorier. Jazz, som farsan lyssnade på, och Clapton — det var ingen skillnad. Samma sorts musik. Bägge var… äkta eller sanningsenlig musik. Den genren vill jag tillhöra.
(Också Anders Osbornes pappa är musiker. På sidan 96 i Stora Popboken finns en bild av 60-talsbandet The Craftones Combo från Uddevalla. På taket till turnébussen sitter bandets batterist, Ralph Dahlqvist — pappa till Anders. Efter poptiden blev han jazztrummis.)

Förmedlar från hjärtat

Anders Osborne spelar både akustiska och elektriska gitarrer. När jag berömmer gitarrspelet blir Anders tyst. Hur ska han ta det? Om jag jämför honom med snabba gitarrsprinters, så tar han det inte som beröm. Om jag däremot säger att han förmedlar känslor och erfarenheter från ett hjärta till ett annat, då tackar han så mycket.
— Det finns ju bara tolv toner. Man kan inte trixa så mycket mer med dom. Men samtidigt finns det ingen gräns för vad man kan göra med dessa toner.
— Som musiker kan man inte låtsas. Man måste vara den man är, uttrycka sina egna känslor och erfarenheter.
— Min gitarr samtalar med lyssnarna — men det är inte hjärnan som talar via gitarren utan hjärtat och själen.
Anders jämför med Nusrat Fateh Ali Khan, den islamske sufisångaren från Pakistan som dog för något år sen.
— Han tog musiken till en annan nivå, säger Anders. En helt annan nivå. Känsla och logik är två skilda begrepp.

Överfullt

En okänd musiker från ett litet land i Europa kommer till USA och slår sej till råga på allt ner i New Orleans där det redan måste vara överfullt med musiker — har det inte varit svårt att försörja sig på musiken?
— Fram till för fyra, fem år sen var det svårt. Då spelade jag musik på gatan. Men nu är det okej. Jag har kontrakt med Polygram, åker till Nashville ibland och sitter där och skriver låtar.
— Till för ett år sen spelade jag mycket på klubbarna i New Orleans. Det finns många klubbar här, 30-40 stycken. Större som Tipitina’s och House of Blues, med plats för 1000 personer. Men också jättesmå hak där det bara får plats något hundratal.
— För musiker är New Orleans en fantastisk stad. Ena kvällen kan man spela med amatörer på ett bröllop i en förort. Nästa kväll sitter man backstage och jammar med Aaron Neville.

Livssorger

Även om jag inledningsvis beskrev musiken på nya Livin Room som avspänd och spelglad, så är den också ett sorgearbete. Eller kanske snarare en kraftsamling. Sångerna Boxes, Bills and Pain och Two Times (vilka jag antar handlar om honom själv), Home Coming och That’s All (bägge måste handla om farfar) är några exempel.
— Det har varit en del problem i privatlivet. Separation från en kvinna jag varit tillsammans med länge. Sjukdomar i familjen. Droger.
— Min älskade farfar dog — han stod mej så nära. Och jag har tagit mej ur ett nästan tjugoårigt drogberoende. Det är bland annat det som jag sjunger om.
Ditt artistefternamn, Osborne, varifrån har du fått det?
— Namnet kommer från farfar, säger Anders. Osborne var min farfars efternamn.
Så din väg genom livet — kalla det “öde” — är egentligen helt naturlig och logisk. Musiken ärvde du från pappa och din längtan till(baka till) New Orleans kom från farfar?
— Ja, det stämmer. Det har jag faktiskt inte tänkt på, men så är det ju!
Trots att frågan kanske är närgången måste jag fråga om föremålet för kärleken, det där brustna förhållandet. Heter hon möjligen…
Jo — Theresa Andersson medverkar på flera av Anders Osbornes album. Dessutom har hon gjort ett eget album, Vibes (utgivet 1994), där Anders i sin tur medverkar.

Värd ett skivkontrakt

Theresa Andersson är svensk musiker och sångerska, bosatt i USA. Hon kan sjunga jazz som en popsångerska och pop som en jazzsångerska.
Om inte Theresa, liksom Anders, “gömt” sig utomlands, så skulle hon vara lika känd i Sverige som Stina Nordenstam, Viktoria Tolstoy, Rebecka Törnqvist.
Vet du hur det går med hennes karriär?
— Theresa är, instämmer Anders, en fantastisk sångerska. Hon jagar ett skivkontrakt. Jag hoppas hon snart hittar ett skivbolag, det förtjänar hon.