Nygammalt skivbolag, ny producent och två medlemmar har tackat för sig. Det har hänt en del i Wilmer X sen sist. Och nu är det ös, energi och rastlöshet som gäller för malmöiterna. Martin Röshammar samtalade med Nisse och Jalle om allt från Elvis Costello till gamla svenska pilsnerfilmer.

Wilmer X har lämnat bjässen EMI som de varit trogna sedan Teknikens under-skivan 1988. Nu ger de ut nya 13 våningar upp på Bonnier Amigo, samma Amigo som stod bakom bland annat den klassiska debut-ep:n innehållandes en av landets roligaste och bästa jullåtar, nämligen Röd elektrisk gitarr. Pelle Ossler och Mats Bengtsson har slutat och nu är det bara fyra Wilmrar kvar, Nisse Hellberg, Jalle Lorensson, Thomas Holst och Sticky Bomb.
Ett par veckor före jul, en och en halv månad innan den Chips Kiesbye-producerade skivan finns ute, träffar jag Nisse Hellberg och Jalle Lorensson, två konsekventa veteraner som vet vad de vill.

Martin Röshammar (M): Ni sa i intervjuer i somras att skivan skulle bli mer punkig, lite som på Under hot. Var det så ni ville ha det?
Nisse (N): Vi satte som målsättning, att det måste fram energi. När man gör en skiva är det många grejer man vill och det är inte säkert att de låtar som kommer fram stämmer in på det. Då är det bra att komma ihåg de punkter man satt upp från början, att hela tiden checka av om vi fortfarande är på väg mot det målet. Mål nummer ett nu var att vara energiska.
Jalle (J): Mål två var att skivan skulle kännas rastlös, det skulle vara som om vi nästan hade lite bråttom när vi spelade.
N: Jag fick en bild av hur det var när vi började spela. Vi var inte del av någon punkrörelse men i svallvågorna. Elvis Costello och även pubrockarna och punkarna, det gemensamma var att de snabbt ville komma vidare. Man kände att varje låt skulle gå över snabbt och sen vidare till nästa grej. Costello, hans första skivor vibrerar av rastlöshet och nu ska man kanske inte försöka ta upp kampen med någon som var nitton-tjugo år. Men ändå motverka den här tyngdkraften som verkar dra ner alla oss mot något slags midtempo eller vuxen mogenrock. Att stå på tårna som man säger idrottssammanhang istället för att sitta lugnt och jamma eller vad de gör, de som gillar det.
J: Du sa Under hot, detta är ingen Under hot, det kommer vi aldrig att göra igen. Men det är åt det hållet, det hörs tydligare att vi är ett rockband än på länge.
N: Jag såg framför mig vissa bilder i huvudet, som ett rastlöst Beatles som rusar upp på scenen inför en hysterisk publik och bara river av korta snabba låtar och måste fly därifrån. Var finns den energin i popmusik nuförtiden? Den finns inte. Energi finns, men inte den typen av snabbt in, snabbt ut. Den hade vi lust att plocka fram den här gången, försöka i alla fall.
M: När kom Chips in i bilden?
N: Varför har han inte kommit in tidigare?
J: Det var du som kom på det tror jag.
N: Ja, det var det. Jag vet precis hur det var när jag kom på det. Jag tänkte på olika producentnamn. Förr eller senare när man har gjort låtar kommer frågan upp vem som ska producera. Jag kollade på lite skivor och tänkte till lite, tänkte på Hellacopters. Så såg jag bara det namnet Chips K och det är klart han ska tillfrågas. Jag började genast tänka på varför vi inte frågat honom för fem-sex år sedan. Men på EMI var det underförstått att Wilmer X skulle möta en producent från ett lite annat läger så det skulle uppstå ljuv musik. Det tycker jag funkade. I alla fall väldigt ofta.
M: Men inte alltid?
N: Framför allt tycker jag att man borde ha frågat just Chips tidigare. Men vi letade aldrig producenter i garagerockvärlden.
J: Jag tror vi resonerade som så att just den biten kan vi. Det var intressant att se vad vi har missat på vägen. Chips var väldigt duktig på att plocka fram, på att renodla.
N: Det är kul, redan det första man hör på skivan är den tydligaste idén han kom med. Han kom på att man kunde ha en fuzzgitarr på Blind mans bluff som den heter. Medan en annan producent hade tyckt att det var häftigt om den låten hade ett stråkarrangemang eller nåt sånt. För den här skivan var det häftigt att ha någon som hade ännu mer referenser i den här gitarrockvärlden än vad jag har. Nu börjar Chips hela skivan med världens ljud som drar igång.
J: Sen var han ju inte så impad av oss, inte alls som våra andra producenter som inte kommit från rocken. Vi kunde stå i replokalen och så kom det en producent som brukade spela in r’n’b eller nåt, sen när vi mullrade igång så: Fan vilket sound. Men han kunde: Varför spelar ni inte mer på hi-haten? (På dåligt imiterat dalmål).
M: Ni ville att skivan skulle bli sammanhållet energisk. Men ta en långsam dänga som Dämma upp alla floder, den känns ju som en radiohit med sin storslagenhet.
N: En stark låt måste kunna ta sig in även om den har fel tempo. Vi sa att snabba låtar ska kunna lämna utrymme åt riktigt långsamma. Då är ju Dämma upp alla floder en sån. Men långsamma låtar ska ha samma intensitet, mätarna ska fladdra nästan rött lika mycket på dem.
Jag tänkte mycket på Stones souliga saker som Pain in my heart och Cry to me. Lugna låtar formmässigt men med lika mycket larm och gitarrerna larmar och cymbalerna svischar. Vad är då en lugn låt? Vi kom aldrig överens om vad som kännetecknar en lugn låt.
J: Vissa, ja de två där ute (nickar åt Thomas Holst och Sticky Bomb), de ville ha bort allt som kunde tolkas som lugna låtar. Det blev aldrig några större gräl. Men som Ta tillbaka mitt namn, som är lite midtempo, jag älskar den låten och skulle ha blivit helt förtvivlad om inte den var med. Den har så mycket energi, känsla och budskap. Plus att vi spelar som gudar i den.
J: Det handlar också om hur texterna griper en. Det vet man ju att texterna inte är det första folk lyssnar på i sån här musik utan det är ju öset och gunget. Men med Wilmer spelar texterna stor roll.
M: Hur mycket diskuterar ni texterna i bandet?
N: Ingenting.
J: Men jag brukar väl säga till dig, Nisse att “Oh vad jag gillar den”. Det händer.
N: Oh ja. Men vad ska de andra tycka och säga? Antingen tycker man om texterna eller inte till en viss grad viss skala. Vet inte hur jag skulle reagera, om jag skulle ha haft någonting emot om någon ville ändra i en text. Från början tyckte vi att det var något nödvändigt ont att där skulle vara några ord.
J: Vi bildade band nästan som en protest mot proggen, att det skulle vara tvunget att handla om arbetsnedläggelse i Lomma. Vi var vansinniga på sånt. Vi höll på och tjatade i alla intervjuer, att den bästa rocktexten är be-bop-a-lula och sånt. Det finns ju kvar.
N: Vi var ju anti-text som Jalle sa, men samtidigt var vi ju så omedvetet fast i det. Att vi sjöng på svenska, skånska, det var inget medvetet val. Det var bara vad omgivningen, musikklimatet påbjöd som en regel. Det hade vi inte ens någon tanke på att bryta. I så fall skulle vi varit först ut i den garagevåg som kom några år senare men det var vi ju inte alls. De sjöng på engelska och fick turnera i hela Europa, det fick inte vi med våra skånska texter. Vi trodde att vi var så kaxiga men samtidigt så.
M: Men ni sjöng om helt andra grejer än dem ni protesterade emot.
N: Jag hör i våra gamla låtar det här gamla tvånget att det skulle finnas någon samhällskritik här och där. Man kände det tydligt, det är ju tufft det här med grejerna som vi hade som ideal. Bo Diddley och Chuck Berry, men vi kunde inte gå hela vägen, vi måste ha lite samhällsengagemang. Många sa ju att musiken bara var ett medel för att uppnå ett annat mål. Det var ju det vi inte kunde acceptera.
Musik, framför allt rockmusik är målet och det ultimata uttrycksformen för oss och det vi tycker om. Egentligen behöver det inte innehålla något mer.
M: Sen kan ju en deppig kärlekslåt säga mycket om samhället också.
N: Jag tror att om man läser alla mina texter, det kanske räcker med att lyssna på tre album så förstår man ungefär var jag ligger någonstans grovt sett i mina värderingar. Men förr hade man någon slags idé om att det måste framgå av varje text.
M: Trots att ni tillhör de stora elefanterna i svenskt musikliv känns ni fortfarande som ett alternativ, åtminstone i er attityd.
N: Jag har alltid känt att vi är ett alternativ. Men vi har hållit på länge och börjar märka att speciellt yngre musiker ser oss som en del av musiketablissemanget. Då tiltar det lite. Men det måste ju bli så även om det är svårhanterligt. Så var ju vi också, vi buntade också ihop alla som var äldre.
J: Ett alternativ är vi ju fortfarande. I Malmö delas det ut ett kulturpris varje år och vi har spelat för fulla hus i Malmö sedan 1981. På Malmöfesten har vi haft 25-30 000 personer i publiken Men vi har aldrig fått priset, alla möjliga får, som balettlärare. Det känns ändå gott, vi behöver inte det priset och vi behöver inte kultursidorna. Jag har inget emot dem i andra sammanhang, jag är inte anti-intellektuell. Men vi spelar för vårt folk.
N: Rockmusik i sitt uttryck är ett motstånd. Något slags spjärna emot. Det måste inte vara politiskt. Men någon slags vägran att inrätta sig i ledet ligger i rockmusikens natur. När den förlorar det blir den helt stendöd som någon 60-talskväll från Skansen.
J: När vi säger att vi är mer enade vi fyra så är det en total kärlek till den musik vi håller på med just nu. De som har lämnat har hela tiden pratat om att ska vi inte blanda in det och det? Det är ju kreativa och tänkande människor som säger så, men inte i det här bandet!
(Skratt).
M: Jag tänkte komma in på det, hur mycket styr ni två?
J: Jag styr då inte mycket. Det är Nisse.
N: Om Jalle inte var med skulle det vara som att dra ur proppen ur badkaret. Tror jag. Han behövs, om inte annat väldigt mycket på det sociala planet.
J: Äh, jag är rätt betydelselös. Jag är en glad och intuitiv musiker som lägger på mitt munspel. Det är mer Sticky och Nisse som snackar om hur vi kan göra.
M: Det är du Nisse som har visionerna om vart Wilmer är på väg, eller?
N: Ja, är man den som gör all text och musik så ligger ju mycket av makten där. Jag kan inte sätta mig ner och göra en helt annan typ av låtar. Det måste utgå från dem jag har i mig just den perioden. De låtarna har jag gjort för att jag mår på ett speciellt sätt eller är i någon särskild fas av livet. Men speciellt nu när alla får mer utrymme så har det varit väldigt mycket input från alla. Sticky och hans trummor är ju viktiga i ett rockband, han har gått verkligen gått loss nu. Vi repade ju mer än någonsin inför denna skivan och mycket byggde på att få trummorna i ordning. Sticky styr minst lika mycket som jag.
J: Säg så här, man tänker sig att Nisse är någon sorts överstepräst i bandet. Men vi hade inte följt den översteprästen om inte han fått sin inspiration från Gud, dvs. rock’n’rollen. Det är ju just för att han presenterar musik där jag kan få utlopp för vad jag kan och vill med musik.
M: Var det mer diskussioner med Pelle Ossler och Mats Bengtsson?
N: Det var mindre, det var det som var tråkigt. Nu ska jag inte smutskasta något som var innan, det var egentligen inget som var så himla fel, det var bara det att det inte var tillräckligt mycket engagemang. Hela bandet tystnade på något sätt, vi hade mest trevligt och pratade om gamla svenska pilsnerfilmer. Det var för lite diskussioner om varför vi spelar och vad vi vill med musiken.
J: Det var inte deras fel, det bara blev så. Så är det ju med både arbetsplatser och grupper.
N: Pelle som då gjort flera soloplattor var ju dödstrött. Han sa inte så mycket, det blev inte så mycket diskussioner, men han sa öppet under många år att Wilmer skulle göra något annat, bli mer experimentella. Vilket vi andra tyckte var obegripligt, det är inte det som är bandets uppgift. Jag trodde då att när han gjorde sina utmärkta skivor själv, i alla fall den andra plattan tycker jag väldigt bra om, då skulle han få utlopp. Men han var ändå missnöjd. Till slut slutade han. Och mådde jättebra efteråt sa han. Det är ju perfekt. Det är ju så det måste vara.
M: Apropå det ni gjort tidigare, 90-talets skivor är lite för snygga, för slickat producerade. Det där gör att jag inte lyssnar på dem särskilt ofta.
N: Vi hörde inte det. Hur mycket man än vill motarbeta en rådande trend så är man ändå en del, det är som att gå omkring på en kontinent som rör sig. Det går inte att låta bli att ta intryck, man är en del av sin samtid. Jag kommer ihåg att vi tyckte att vi skitat till, vi ska minsann inte låta sådär plastigt som alla andra gör. Det är bara det att det gör det ändå. Så här i efterhand håller jag med, det låter väldigt kliniskt.
M: Mambo feber gör inte det, fast den gjordes precis mitt uppe i det där (1991).
J: Den spelade vi in live i studio, det var jävligt bra att vi vågade det. Det var tufft att spela in den skivan, en dubbel. Danne Sundquist skulle hålla i det, det var en tung inspelning. Plus att vi tyckte att vi inte hade någon riktig hit.
N: Om det där med trenderna i inspelningsideal sa Chips en bra grej: Om man ser rent historiskt så är det väldigt torrt och enkelt inspelade skivor som håller bäst, som inte har för mycket eko eller trix.
M: Vilka är då era bästa skivor?
J: MP:n med Röd elektrisk gitarr, Under hot och Mambo feber. Plus liveplattan Vild som jag är för jäkla lycklig att vi har gjort.
N: Textmässigt kan jag relatera till det efter 1994-95. Sedan dess har det inte hänt så mycket. Mycket innan det står jag för, men det är lite annat, en yngre person. Jag väljer nog Primitiv och Silver faktiskt. Och Under hot, den är helt obegriplig platta, den skulle aldrig någon, inte vi heller kunna göra om. Jag fattar inte vad som försiggår när man lyssnar på den, man bara kommer in i en djävulsk värld av energi. Det är en helt sjuk inspelning. Jag blir bara knockad av den varje gång jag hör den.