eMil Jensen, ja han vill stava det så, är inte den som är rädd för pretentioner eller att lämna ut sin sårbarhet. Han är skåningen som nu flackar mellan Visby, Malmö och Stockholm och som säger att musiken på debutskivan Kom hem som nån annan ”inte direkt är easy listening”.
— Eller kanske, i så fall är det som hissmusik fast i en grymt sjavig och hotfull hiss. Det kan också vara lunchmusik på ett diner där ägaren är puckelryggig.
Han har gjort sig ett namn inom spoken word-världen där han bland annat har vunnit SM två gånger men eMil Jensen har också ett förflutet i bandet Mållgan och som poet, pjäsförfattare och radiokrönikör. Han och skivbolaget Adrian Recordings med bland andra David & the Citizens och Björns vänner (som också syns och hörs med eMil live) tycker att eMil Jensen gör något helt eget inte minst på grund av att han vägrar snäva in sig i någon genre. Målet var att ”bryta nya marker”. Han pratar mycket om gränsöverskridande och om hur han för sina musiker beskrev hur de skulle spela genom en hjälpande ord på vägen som: ”tänk dig 20-tal, absint, Europa, svartvitt och gulnat foto.” eller ”kommer du ihåg det tredje avsnittet av Twin Peaks där dvärgen dansar baklänges? Så vill jag ha det”.
Under arbetet har man också pratat mycket om vikten av att inte stila eller som hans före detta arbetskamrater på radion, Anders och Måns i Så funkar det uttryckte saken: ”Tuffa inte dig”. Det där synliggjordes på en låt som först lät för snygg, för hel för att sedan spelas in på en diktafon.
— Å andra sidan får man inte gå för långt heller i jakten på det ärliga, det är lätt att smutsa till med intellektet. Då blir det ju inte heller ärligt, Men jag hyser en naiv illusion om att man hör om saker är konstruerade, säger eMil Jensen vars sånger handlar om olika livsöden som ”man kan dra slutsatser av, av olika slag. Det är ju rätt många sorgliga jagpersoner som beskrivs”.
— Lite vill jag nog säga att man ska sitt liv åtminstone lite på allvar men det mesta finns nog mellan raderna, i undertexten. Jag tror att det finns en viss igenkänningspotential. Texterna kan nog tyckas obehagliga, nästan hotfulla, åtminstone stämningen, känslan. Det jag själv tycker om är ju ofta sårbart, bräckligt men ändå intensivt och så ville jag att det skulle bli.
eMil Jensen tycker att pop på svenska fortfarande nästan är tabu, åtminstone den sortens pop som inte är genomproducerad radiopop och han visste vad han ville göra. Och det skulle ut oavsett om han skulle få ge ut det själv. Men samtidigt är han den drivande i sina andra projekt och beskriver sig också som ”jättedålig på att marknadsföra mig själv”. Så Adrian Recordings nappade och nu är debuten här. En debut som påminner om… ja, tusen artister och ingen. Jag tänker mest på Ossler; bångstyrig, fullständigt omöjlig att styra och envis som en hel armé med Zlatans. Jag tänker också på Stina Nordenstam i och med det tystlåtna som ändå skriker ut en nyfikenhet och en vägran att genrebestämmas. Jag tänker på många andra. Men vi sätter stopp där.
När vi ses i ett höstigt Stockholm undrar jag över hans självförtroende, det känns som om han är ostoppbar. Hela hans liv är byggt utifrån att stå på scen, att synas och göra sin röst hörd.
— Äh, det är mer en nyfikenhet. Är man inte nervös varje gång är det ingen idé att ställa sig på en scen. Det handlar mer om ren dumhet, dumdristighet och om att utmana sin rädsla. Självförtroendet finns väl i att jag inbillar mig att jag har något angeläget att förmedla. Annars kan det ju bli en narcissistisk orgie. I slutändan måste det finnas en annan drivkraft.
Han trivs med sitt kringflackande liv där han är i Holland på VM i Poetry Slam ena dagen och sen sover han i en sunkig källare på en skitig madrass i något kollektiv i någon mindre svensk stad nästa natt.
— Jag skulle behöva styra upp mitt liv mer nästa år med kanske mer regelrätta turnéer och inte så sporadiska och olika saker. Sen när jag väl skriver måste jag fokusera, stirra in i väggen och göra mig tom på upplevelser. Det är ju rätt värdelöst med artister eller författare som på sin andra skiva eller i sin andra bok skriver om det svåra att göra en andra skiva eller bok. Det blir metamusik. Jag vill träffa människor som inte handlar om den här så kallade branschen.
Om ni har dykt på eMil Jensen är det nog annars i Spoken Word-sammanhang eller på diverse små scener runt i landet. Skivan innehåller inga politiska budskap utan snarare mer allmänt hållna råd och kommentarer. Men politisk är han och politiska aktioner har han gjort, som när han med iklädda kvinnokläder och läppstift kysste Alf Svensson i Visby.
— Det känns som en fräschare protest att kyssa Alf Svensson än att slå ner en nazist. Dessutom är jag för svag för att kunna slå ner en nazist. Jag vill protestera och kommentera på nya sätt, annars är det ingen idé. Snart ska jag spela i Jönköping, då kanske Alf kommer och ger igen! Med en kyss!

[eMil Jensen är aktuell med debutskivan Kom hem som nån annan (AdrianlBorder)]