En av årets finaste svenska popskivor kommer från Alf, en 35-årig skåning vars album Augustibrev redan hunnit utnämnas till en blivande klassiker inom svensk popmusik.

HAN KOMMER FRÅN ett samhälle strax väster om Ystad på den skånska landsbygden men har via omvägar hamnat i Stockholm. Hur han kände sig i Malmö kan man ana av låten Malmö City, och nu senast var det den animerade videon till stockholmsskildringen Den gröna linjen som snurrade på ZTV och MTV.
Medproducenter till Alfs debutalbum är Jonas Lundquist och Kalle Von Hall, båda medlemmar i Bad Cash Quartet. Utan att utstråla samma unga desperation som de förknippas med förmedlar Alf samma känsla av att det han gör är på riktigt. Och visst bottnar det i ett uttrycksbehov.
— Jag har aldrig spelat andras musik, inga coverband eller så. Att jag skrivit själv har väl berott på utmaningen, talangen eller flyktbeteendet — kanske en kombination… Men jag är lantis och då ska det ju vara på riktigt, ler han. Så varför inte använda det man har? Att vara personlig, använda sitt språk och sin dialekt är det mest naturliga sättet att avvika.
Alf tror inte att han har så mycket gemensamt med de artister som verkar i nedstigande led från Dylan och Springsteen.
— I min värld är det “den stereotypa singer/songwritern” och jag har inte lyssnat så mycket på någon av dem.
Mitt i Alfs reflekterande texter om utanförskap och livsval kan man ana en bubblande, smittsam iver att skriva den ultimativa popdängan. I hans melodiska rockmusik finns ringande, klingande gitarrer och han har jämförts med både The Byrds och The La’s. Vissa har (kanske på grund av dialekten) fått för sig att den här musiken är smal, men refrängerna fäster påfallande snabbt och Alf har utvecklat sitt låtsnickrande längre än de flesta bemödar sig om att göra.
— Jag blev tidigt låtskrivare, med betoning på melodier och musik. När musik kändes farligt och man anades kraften i den. Jag köpte London Calling med The Clash när den kom ut. Den var inte avancerad men mycket varierad i arrangemang och låtar. Inga halvpackade treackordslåtar, utan grymt begåvad musik. Jag har kvar den — i delar…
I 18-årsåldern hade Alf spelat i band i fem år och tyckte inte pop och rockmusik gav honom så mycket. Då började han spela jazz och improviserad musik.
— Och jag kände verkligen att jag kunde spela det jag hörde i huvudet. Det handlar inte om något akademiskt, men man får mycket på köpet när man kan variera sin treackordslåt. Jag har kanske haft mer fokus på musiken än texten, bekräftar han.
Det kan man höra på Alfs låtar. De har lite mer finess i tonval, harmonier och arrangemang än vi är vana vid. Han röst kan vara lite bräcklig, men det handlar hela tiden om snygga kompositioner. Han talar sig också varm för att skriva musik på ett instrument som man inte riktigt behärskar.
— Om man spelar samma instrument jämt så är det lätt att muskelminnet tar över; man spelar det som fingrarna är vana vid. Men om du tar ett nytt instrument och prövar dig fram så tvingas du att verkligen lyssna. Tonerna får ett helt annat värde.
Alf får frågan vilken som är hans mentala ålder.
— Man har ju alla åldrar i sig fortfarande. Man kan ju inte bara lämna en liten femårig kille helt själv… Av olika anledningar har jag konserverat en viss ålder i mitt liv som hängt kvar. Jag har levt på ett visst sätt under flera år som jag inte gör nu och därför kanske jag i vissa avseenden är lika gammal som jag var då, säger han kryptiskt. Det är svårt att säga, men är ju resultatet av hur man har levt sitt liv. När jag var liten lekte jag inte med någon under de första sex åren av mitt liv. Jag var mycket hos farmor och farfar och blev van vid att ha äldre människor omkring mig. Och senare var jag oftast yngst i olika kretsar.
Till sist: sitt artistnamn har Alf tagit från det mer ovanliga av sina riktiga förnamn. Det finns nämligen redan en annan, mycket känd Håkan — som dessutom ligger på samma skivbolag…