Det är lättare att jobba tillsammans om man bara är två. Och lättare att göra en bra skiva om man har ett år på sig. Nu satsar Last Days of April på utlandet och har fått snuva på köpet.

Kalle Larsson, sångare, gitarrist och kreativ motor i Last Days of April är krasslig. Nyss hemkommen från promotionturné i Milano, Paris och Berlin är han lite förkyld och rösten något beslöjad när han berättar om sina vedermödor med att göra reklam för nya plattan If You Lose It.
— Det var mest jobbigt, nästan. Intervjuerna går ju ganska smidigt, men sedan är det mycket resande, väntande, taxi och resor till och från hotellen. När den sista intervjun är klar på kvällen orkar man inte ens gå ut och äta, utan hämtar bara en påse på McDonalds och går upp på rummet och tittar lite på tv, säger han.
— Men det är roligt. Det har aldrig satsas så mycket på utlandet som nu.
Och If You Lose It, den indiepopklingande skivan de gamla veteranerna Last Days har svettats ur sig, är också den resultatet av en storsatsning. Istället för att som vanligt boka in sig i studion hos Firesides Pelle Gunnerfeldt två veckor och inte ha några låtar färdiga har If You Lose It fått växa fram naturligt, över ett år. Och låtarna var färdiga när Kalle Larsson och kompanjonen Andreas Förnell började spela in dem — den här gången tillsammans med både Gunnerfeldt och Mathias Olden från skivbolagskamraterna Logh.
— Vi gjorde ingenting i ett år — bara fyra spelningar — och hade tid att tänka. Allt var mycket mer genomtänkt när vi började spela in. Den förra plattan var mer olika produktioner på varje låt. Den här gången ville vi göra ett jämnt album, säger Kalle Larsson.
— Den här gången lade vi också alla grunder live i studion. Det är svårt. Men vi hade varit med Logh på turné innan och gillar dem, så jag frågade Mathias Olden om han kunde spela bas och så är Mattias Friberg som annars sjunger i Logh med och spelar gitarr också.
Normalt antal kockar för en indiesoppa. Men inte för kreative Kalle Larsson, egentligen.
— Nej, jag är dålig på att samarbeta med andra. Därför är det skönt att vi bara är två i bandet. Med Andreas funkar det. Vi är ju kompisar och bor bara 30 meter från varandra i Stockholm, säger Kalle Larsson.
Men är det inte svårt att ge sig ut sig ut på turné i Sverige och Europa — som Last Days ska göra senare i vår — med bara två reguljära medlemmar? Jo, det är det. Speciellt om bara en kan åka.
— Andreas har gått på KTH i fem år och ska göra sitt exjobb nu, så han ska inte följa med. Men vi ska ha med oss andra. Det kommer nog att gå bra, tror Kalle Larsson.
Går det riktigt bra kan det vara dags för USA att få se och höra Last Days live också. Planer finns, men inget är bokat.
— Vi har aldrig varit där. Vi har aldrig vågat. Men nu tänkte vi att det är dags att ta tjuren vid hornen, säger Kalle Larsson.
Men i Europa har Last Days varit, upprepade gånger, och det finns en stor publik som uppskattar dem. I Sverige likaså, trots att de aldrig syns och hörs i radio och tv och på så sätt får sitt stora genombrott.
— Vi var ute och spelade i Europa innan vi släppte vår första skiva, till och med. Men visst. Jag tycker att det är konstigt att det finns så många bra band i Sverige som man aldrig får se på tv eller höra i radio, säger Kalle Larsson.
Fast själv lyssnar han inte så mycket på ny musik. Som den uppmärksamme lyssnaren kan märka när If You Lose It snurrar i spelaren är det helt andra tongångar som gäller i det Larssonska hemmet.
— Jag lyssnar fortfarande mest på tidig 90-talsindie. Dinosaur Jr och Swervedriver och sådant. Man kan stanna där, det räcker.