Stockholm sommaren 1978. I gångtunneln nedanför Gallerian åker den första generationen skejtare slalom mellan de uppställda konerna. Från en bandspelare hörs Magnum Bonums Skateboard, sommarens stora svennehit, eller någon lika avskyvärd disco. Skejtarna har vida jeans, seglarskor och långa snedluggar. Vi hatar dem innerligt.

Vi är punkarna som hänger inne i Gallerian. Till allmänhetens förskräckelse sitter, ligger eller går vi runt i köpcentret om dagarna och väntar på att något ska hända. En konsert. En fest. Alltid dyker det upp något. Gallerians vakter kör ut oss med jämna mellanrum. Efter ett varv runt kvarteret är vi tillbaka igen.
Ibland, sent på eftermiddagarna och i synnerhet på fredagar, är det inte sällan kaos. Vi är säkert långt över hundra som högljutt tar över alla bänkar, förväntansfulla och uppspelta inför kvällens händelser.
På helgerna invaderas Gallerian av lantispunkare och — ännu värre — de så kallade lördagspunkarna. Alltså de ynkryggar som på vardagarna vill märkas så lite som möjligt, men lagom till helgen häller sockerdricka i håret och byter om till läderjacka, trasiga jeans och Sex Pistols-tshirt. De får inget annat än förakt av oss. Emellanåt går hatet lite för långt och de stackarna blir rånade på sina nyköpta nitbälten.

VARFÖR Gallerian? Man måste komma ihåg att Stockholm 1978 är en helt annan stad än Stockholm 2003. Det finns helt enkelt ingen annanstans att hänga. Cafe latte-kulturen är långt ifrån uppfunnen. Södermalm är ännu så länge en stadsdel för fyllon och de avslappnade, ”alternativa” ställena lyser med sin frånvaro. Och även om de funnits, hade vi förmodligen varit för panka och sett för konstiga ut för att bli insläppta. I bästa fall kommer vi in på Clock bredvid Gallerian ifall någon av oss har pengar till en hamburgare.
Inne i Gallerian finns bara fiskrestaurangen Glada Laxen (stort punkförbud där!) och pirogbaren nere i tunnelbaneplanet (små punksällskap ok, men pirogerna är oätbara).

MICKE och jag finns alltid där. Vi är småglinen med våra 13 respektive 14 år. Men vi är accepterade.
Ett år tidigare, den legendariska sommaren 1977 då Clash, Stranglers och Sex Pistols spelade i Sverige och framförallt de två sistnämnda rent fysiskt fick lära sig vad ”Swedish raggare” var för något, startade vi punktidningen RIP.
Vi hängde utanför Sex Pistols hotell i flera dagar och var omåttligt stolta när vi fick bandet att skriva personliga hälsningar till våra läsare. Johnny Rotten skrev en lång text om hur ambitiösa vi var och att alla måste stödja vår tidning. Sid Vicious var något mer kortfattad: ”Dear readers, I hate this fucking country. Love from Sid”.
Nu skriver vi nästan uteslutande om den svenska punkscenen. Om vår värld som kretsar kring Gallerian och spelställen som Oasen, Fyran och Musikverket. Vi skriver om konserterna, skivorna och banden med den passion och entusiasm som bara nyblivna tonåringar kan. Som precis insett hur livsviktigt det faktiskt är med popmusik.
Minst lika brinnande skriver vi hatartiklar om alla som motarbetar eller exploaterar punk — från VeckoRevyn och Magnus Uggla till Totte Dellert, som säljer hutlöst dyra punkkläder i sin butik, och Alexandra Charles som arrangerar ”punk chic”-kvällar på sin klubb.

ANINGEN förenklat kan man kunna säga att Stockholms punkscen består av två läger; ”proggpunk”-banden som sjunger på svenska, tycker att texterna är viktigare än kläderna och oftast håller till på ställen som Oasen i Rågsved. Här befinner sig grupper som Ebba Grön, KSMB, Skabb, Rabies och Incest Brothers.
På andra sidan finns ”glampunk”-banden som sjunger på engelska och lägger ner mer tid på att åka till London och hitta de senaste punk-attributen än att skriva meningsfulla texter. The Pain, Cathy & The Heat, Rude Kids, Aoouh!, Stoodes och Stabbers är några av banden.
Vi älskar och bevakar båda lägren.
Ebba Grön, och framförallt Thåström, har redan hittat sin form och är alltid ursinnigt frustande på scen. Profit, Va Ska Du Bli och Mona Tumbas Slimclub låter på något sätt så mycket ”mer” och ”större” än de andra bandens låtar.
Första gången vi ser Ebba Grön spela — på hemmaplan i Rågsved våren 78 — är det fyra personer i publiken, med undantag av ett gäng tonårstjejer längst bak som väntar på att discot ska börja igen. Det bekommer inte Ebba. De är knäckande bra.
Efteråt går vi fram för att intervjua dem. Gurra, trummisen, frågar var vi kommer ifrån. ”Stan… Karlaplan”, svarar Micke sanningsenligt. Han har därmed avslöjat vårt ursprung från fel sida av stan. Brackiga Östermalm. Gurras intresse av att prata med oss är som bortblåst.
Att Thåströms medverkan i en hårdporrtidning uppdagas och börjar cirkulera bland oss är definitivt ingen dödsstöt för karriären. Snarare är det första stenen i byggandet av hans myt. Thåström rycker bara på axlarna: ”Jag behövde pengarna för att kunna åka till London”.
KSMB spelar snabbare än alla andra och är fullkomligt galna live. Deras två sångare Alonzo och Steppan vet hur man tar över en scen. Aldrig stilla, alltid rusande, hoppande, hängande, skrikande…
Skabb spelar överallt hela tiden. De har ett spretigt sound, en gnällig sångare och texter fyllda av pekpinnar. Mycket riktigt är de också det band vars texter flitigast citeras på dagstidningarnas kultursidor.
The Pain är stans största punkstjärnor. Musikaliskt ojämna men med en scennärvaro och energi som ingen annan kommer i närheten av. Samtidigt är vi lite rädda för dem. Basisten Hocky har alltid med sig ett järnrör och är totalt oberäknelig. Inte alls oväntat blir han senare karatemästare. Sångaren Staffan vill gärna vara en ung Iggy Pop och går ofta omkring med bandage runt huvudet. Trummisen Stejmo arbetar som damfrisör och har perfekt fönat hår.
The Pain når nya höjder när Janne Pop, Mona Sahlins storebror, blir bandets nya gitarrist. Hardcore-fansen tycker dock att han ler för mycket på scen.
Av de tre singlar gruppen släpper är tyvärr ingen i närheten av att fånga upp all deras energi.
Katti i Cathy & The Heat är Stockholms sötaste punkette som alla vi unga pojkar är förälskade i. Hela bandet är posörer av stora mått och retar många genom att gärna synas i VeckoRevyn. De byter senare namn till Alien Beat och blir tonårsidoler för en kort stund.
Rude Kids mottas initialt med stor misstänksamhet då de släpper en singel på stora Polydor — den smått komiska Raggare Is A Bunch Of Motherfuckers — innan man ens stått på en scen. Men sångaren Bönas järnvilja och hundratals spelningar ger dem med tiden respekt.
Med några få undantag är det ingen direkt fiendskap mellan glam- och proggpunkarna, men inte heller någon större vänskap. Man kan spela ihop, men där går gränsen.
Men riktigt så svart och vitt är det förstås inte heller. Många band befinner sig någonstans mitt emellan. De som sjunger både på engelska och svenska och har ”lagom” politiska texter. Bitch Boys, Baiters, Cellskräck, Travolta Kids, Black Nails, Mastur Bation och Bed Bugs är några av dem.

DET starka progg-inslaget är överhuvudtaget ett ständigt huvudbry. Ska inte punken vara en protest mot gamla hippies och deras förlegade ideal? Och nu finns de plötsligt mitt ibland oss. Är det verkligen korrekt av Skabb att släppa in en saxofonist med lång hästsvans och vida snickarbyxor i bandet!? Eller KSMB, som förutom de två sångarna ser ut som ett hippiekollektiv.

”Punken sitter inte i kläderna” är proggarnas ständiga argument. Nä nä, var sitter den då? I hästsvansen?

”Sista band för kvällen var The Pain eftersom både Mastur Bation och The Riots hade åkt hem. De vägrade spela eftersom scenen badade i vatten och någon kunde dött av en stöt. Men Pain tyckte att sånt hör till. Pain var halvbra, lirade Steppin’ Stone plus några egna låtar. Sångaren Staffan tyckte det var skitkul att hoppa på Aoouhs bastrumma så den gick sönder.
Det fanns många i publiken som också gillade att förstöra stolar, loger, fönster m.m. Det är ovisst om det blir nån mer konsert på Jarlan, som kunde blivit ett bra ställe istället för ungdomsgårdar långt utanför stan. Men så länge det finns punks som sabbar för band genom att kasta ägg och förstöra så går det inte. Dra åt helvete” (RIP nr 7)

På hösten arrangerar vi vår första RIP-gala. Fem band ställer upp och spelar. Trots vår ringa ålder har vi inga problem att få hyra Jarlateatern en lördag i början av september. Dagen innan åker vi ner till stan på lunchrasten för att hämta nycklar och få en genomgång av lokalerna.
Jarlateatern är klassisk punkmark. Här har både Ramones, Television och Talking Heads nyligen spelat.
Killarna från Skabb, som just köpt sin egen ljudanläggning, har lovat att ta hand om ljudet. Deras närvaro uppskattas inte av alla. Trummisen i Aoouh! tillåter inte att någon i Skabb rör hans trummor. Ett annat band föreslår att man borde sparka sönder deras högtalare.
När klockan närmar sig 19 väntar drygt sexhundra punkare i parken runt Jarlateatern. Sexhundra punkare bärandes i genomsnitt två påsar alkohol per person. Tillsammans är de en kraft vi inte riktigt räknat med.
Tanken att hyra in vakter har för oss varit helt främmande. Vakter är inte punk. Punk är anarki.
Och anarki får vi i samma ögonblick vi öppnar dörrarna och publiken väller, skriker och slår sig in.
Med ett imponerande dödsförakt kliver tre av de fem banden upp på scen och kör ett par låtar var innan de tvingas kapitulera för alla flaskor, ägg och andra mer eller mindre märkliga föremål som kastas upp mot dem. De i publiken som inte bombarderar banden är fullt upptagna med att slita loss teaterns stolar, sparka sönder fönster, kriga med brandsläckare, sätta igång brandlarmet (med full brandkårsutryckning som följd) och framförallt dricka enorma mängder öl och sprit. Mot slutet av kvällen hittar någon en vattenslang och hela scenen och all utrustning duschas ner. Då känner vi att det är dags att runda av.
Micke och jag ser ut över ett slagfält medan publiken lämnar lokalen. Alla ser uppspelta och nöjda ut efter en riktig höjdarkväll. Mindre nöjd är Jarlateaterns vaktmästare när vi återser honom på måndag morgon, men det är en annan historia.

ATT som punkband hitta speltillfällen i Stockholm är inte helt lätt. Räddningen är oftast förorternas ungdomsgårdar. Men punkare är ett tåligt släkte. Vi har inget emot att sitta på pendeltåget i en timme för att komma till en spelning.
Det sena 70-talets ungdomsgårdar domineras alltid av en mörkbrun färgskala, dammiga plastväxter i hörnen, slitna möbler, pingisbord och käcka fritidsledare. Och där sitter vi i väntan på banden medan de lokala kidsen nyfiket stirrar på oss.

MUSIKFÖRENINGEN Oasen i Rågsved öppnar sina dörrar för punken och blir ett hem för många band med Ebba Grön i spetsen.
Senare under hösten kommer Fyran på Brunnsgatan igång. Ursprungligen ett nergånget och inrökt hippie-hangout som nu anordnar gratis konserter minst en gång i veckan. Läsk, bulle och ett par punkband varje torsdag klockan 20. Men trots alkoholförbudet går det emellanåt ganska vilt till.
I slutet av året öppnar Musikverket i Götgatsbacken. En trång, svartmålad källarlokal med liten scen, lågt tak och piroger och lättöl i baren. Med konserter nästan varje dag blir Verket punkarnas främsta tillhåll under ett intensivt år. Men efter ett par slagsmål för mycket, som mot slutet kulminerar i skottlossning på gatan utanför, bestämmer sig Musikverket för att byta publik och punkarna slängs ut.

”Gävle, vilket ställe. Vi punga ut med 200 spänn å luffa upp till Gävle. Vi kom dit flera timmar för tidigt. Alla sprang omkring å va nervösa. Pedantiska när det gällde ljudet. Stående trummis va en virrig snubbe, typ svensktoppen. Han lira med i nästan alla band. Sen kom det värsta av allt: ”Ska du inte byta om?”. Alla började ”punka till sig”. Jag kände genast äckelkänslor och undrade när nästa tåg mot Stockholm skulle gå. Det hela va bara en maskerad som var över när kvällen va slut” (RIP nr 9)

På många håll i landet växer och spirar lokala punkscener, de flesta av dem betydligt mer intressanta än den i Gävle.
I Göteborg finns kanske den mest vitala scenen tack vare spelställen som Sprängkullen och föreningen Garageligan. I Göteborg är de måttligt angelägna om rätt kläder och frisyrer — en del är till och med tunnhåriga! Men band som Glo, Attentat, Perverts och Liket Lever är knäckande bra.
Klippan, av alla små skånska samhällen, har en besynnerligt stark scen som kretsar kring skivbolaget Kloaak och den hårt arbetande producenten Pål Spektrum. Här hittar man bland annat Noise och inte minst Kriminella Gitarrer, vars Vårdad Klädsel och Silvias Unge definitivt kvalar in som två av 70-talets tio bästa punksinglar.
I Sundsvall startar skivbolaget Massproduktion tidigt och blir ett hem för Vacum, Massmedia och Brända Barn.
Att vara punkare i mindre städer är alltid förenat med viss fara för livet. Faran heter raggare. Spretigt hår och läderjacka är tillräckligt provocerande för att stora raggargäng ska jaga och misshandla ensamma punkare, bryta sig in på punkfester och förstöra konserter. Att bege sig till korvkiosken på torget en fredagskväll är lika med döden.
I Stockholm är problemet med raggare inte lika utbrett. Blöjraggare, det vill säga den icke bilburna varianten, kan dock emellanåt skapa bråk och mindre upplopp ute i förorterna.

”Varför garvar punkare när jag har kjol på mig?
Varför är dom inte fördomsfria? Varför sätter dom upp en egen moral? Varför drar min farsa alla punkare över en kam? Varför finns inget annat än rockband bland punkarna? Varför finns inga punkbrigadmålare? Varför finns inga punkmanifest? Varför skulle det finnas det?” (RIP nr 11)

I begynnelsen är punken en undergroundrörelse i ordets absolut rätta bemärkelse. MTV är ett par år från start och ingen annan finns med och direktsänder revolutionen.
Det faktum att vi sällan hör punk i svensk radio eller läser om det i svenska tidningar — med undantag av ”chock”-bilder från London emellanåt — stärker förstås bara vår outsider-känsla. Det är vi mot dom. Vi har vårt eget nätverk. Utöver Gallerian fungerar skivaffärer som Woolfi’s, Skivfabriken, Gamla Stans Skivhandel och Space som mötesplatser. Där finns punktidningarna, skivorna och de små lapparna som informerar om kommande spelningar.
Men precis som alla andra revolutioner avväpnas punken och lyfts upp från underjorden.
Kvällstidningarnas nöjesjournalister börjar bevaka alla konserter och många är de svenska band som får stort utrymme på Expressens popsida varje lördag. Kultursidorna tävlar om att ”förstå” upproret från förorten. Och den alternativa musikrörelsen, som för en liten stund sedan hatade punk och kallade den fascistisk, börjar ge ut skivor med de svensksjungande banden.
P3 ger punken ett eget program under namnet Ny Våg. Tre gånger i veckan, måndag till onsdag, på den smått bisarra tiden 16:30 presenteras nya svenska punksinglar. Äldre lyssnare, som knäppt på radion för tidigt i väntan på Dagens Eko, uppskattar inte skramlet och klagomuren är varje vecka kompakt.
De enda som märkligt nog förblir kallsinniga är de multinationella skivbolagen. Med undantag av Rude Kids kontrakteras ingen annan svensk punk.
Ett år senare, 1979, är punkscenen i Stockholm större än någonsin. I Gallerian möts man ständigt av nya ansikten. Alla spelar i band, alla släpper singlar och det är lätt att få spelningar. Men samtidigt har något gått förlorat. Den där ursprungliga känslan.
Vi var banbrytare. Vi gjorde något helt nytt. Vi befann oss på orörd mark. Nu är allt strukturerat och välorganiserat.
The Pains sångare Staffan summerar situationen i en intervju i RIP nummer 12:

”Fan, nuförtiden är spelningarna som pensionärsträffar. Man går ner till Musikverket, köper en pirog och ställer sig och lyssnar på kvällens band. Vad fan hände? Varför röjer ingen längre?”

SOMMAREN 2003 träffar jag Micke igen och går igenom hans enorma samling av bilder från året då allting hände. Det är en märklig känsla att möta alla dessa ansikten igen. Så många namn, platser och händelser som kommer fram ur minnet. Jag slås av hur påfallande rätt många av punkarna ser ut idag, tjugofem år senare. Skillnaden mellan Gallerian 1978 och, säg, The Sounds 2003 är hårfin. Men det finns ändå något i bilderna som tydligt berättar att de kommer från en annan tid. Jag kan inte sätta fingret på vad det är. Kanske små detaljer i miljöerna. Kanske polisens uniformer. Ibland känns bilderna till och med äldre än sina tjugofem år.
Micke har total koll på vad som hände med de flesta. Någon springer runt i Gustavsberg och tror att han är Jesus. En annan blev chef för ett it-företag. Många sysslar fortfarande med musik. Lika många fastnade i drogerna och dog en för tidig död. Någon är utrikeskorrespondent på TV4. En sitter inne för mord. Och Thåström, han blev förstås Sveriges största rockstjärna. Men det förstod vi redan våren 78 när vi såg honom spela som om det gällde livet inför fyra personer på en ungdomsgård i Rågsved.
Och därmed borde vår historia ha tagit slut. Men under hösten har några nostalgistinna män i åldersgruppen 40+ bestämt att det är dags att fira den svenska punkens tjugofemårsjubileum med samlingsalbum och konserter. Det pratas också om böcker. Och visst, att ge ut svåråtkomliga svenska punksinglar från det sena 70-talet på CD måste betraktas som en historisk gärning. Men att återförena de gamla punkbanden är en avsevärt mer tveksam idé.
Inte för att jag vill missunna någon lite punknostalgi och återföreningsfest. Jag vet bara att jag inte kommer att finnas på plats.
Jag vill ha mina bilder och minnen oförstörda. Lika lite som jag vill se ett återförenat och lönnfett Sex Pistols vill jag slippa se Brända Barn och Attentat med höga hårfästen tjugofem år senare. Jag vill minnas de här banden som de lät och såg ut 1978. När varje låt, varje ton och varje text betydde något, både för dem och för oss.
Punk, liksom all viktig popmusik, handlar inte om nostalgi. Det är så totalt emot vad den står för — eller borde stå för. Punk ska handla om nuet. Att aldrig stanna upp. Se framåt istället för bakåt.
Så kära ni punkare av idag, lämna nostalgin till dem som behöver den. Vi skulle aldrig ha kommit på den vansinniga idén att då, 1978, gå och lyssna på återförenade grupper från 1953. Möjligen med undantag för att spotta på dem.
Se ett nytt band istället. Det finns många där ute och de har något relevant att berätta.