2003 var året då svenska band lärde sig konsten att döpa sina skivor. Eller vad sägs om Haul Haul Gaff Gaff? Tufft är ordet. Eller kanske attityd. Två ord som är så långt från sanningen som man kan komma. Martin Röshammar har mött Shout out louds, ett band tusentals mil från kaxighet och manér.
När Shout out buds EP 100° dök upp i våras var det med sprudlande trumpeter och en både butter och solskensglad stämning på en och samma gång. För klockrena låtar är sällan entydiga, sällan bara deppiga eller skinande lyckliga. 100° är en sån låt. Den liksom forsar fram över lyssnaren och så är man fast. Fler än jag däckades, diverse nätsidor fick feberfrossa och dubbade dem snabbt till landets bästa band. Popglädjen räckte för en hel skiva och i början av oktober kom Haul Haul Gaff Gaff. Det som är skönt är att de bara kör, de litar verkligen på att Shout out louds är ett bra band och att de med sina skivsamlingar i ryggen kan leverera musikaliska stordåd.
I min värld låter det stundtals väl mycket Dinosaur Jr, The Cure och brittisk 90-talsindie. Det blir en smula opersonligt fast vad fan, vi struntar i det. För med den energin, med det svänget och med den viljan är Shout out louds ett som det brukar heta ”viktigt” litet popband. Inget med Shout out louds verkar följa en plan, det finns ingen smart tänkare bakom bandet. De fick chansen att göra en ep och sedan också en fullängdare och det blev som det blev. Åtminstone utåt är bandet mycket demokratiskt. Majoriteten får bestämma även om det ”inte alltid är friktionsfritt” som trummisen Eric Edman väljer att uttrycka det. Ibland är också veligheten hämmande, ingen tar beslut och ingenting händer. Sångaren Adam Olenius är ändå väldigt nöjd med skivan. Men han tycker att recensenter har hakat upp sig väl mycket på släktskapet med The Cure och att de fick ut det de ville, det var inte meningen att det skulle vara energi och fullt ös hela vägen. De är inte bara ett glatt popband.
— Men det beror på vad man jämför med. Vi har inga politiska texter eller något sånt. Men vi vill att folk känner något för musiken så som vi känner för andras låtar. När jag skriver låtar gör jag för att utvecklingen ska driva framåt, för att bli av med grejer som grubblat på, säger Adam Olenius.
— Det finns ju budskap, det finns ju en miljon grejer som folk ska höra i texterna, menar klaviaturspelaren Bebban Stenborg. Om och om igen hamnar Shout out louds i närheten av ett ord, enkel. Popmusik ska vara enkel. De jobbar inte så ”överdrivet mycket” med detaljer. Det handlar om enkla trumkomp, enkla gitarrslingor och de har testat sig fram i studion. Och som de säger själva är de inga svåra typer, det är klart att Shout out louds gör enkel musik då!
Adam Olenius längtar ändå efter att våga pröva mer saker.
— Ja, i alla fall vill jag inte att vi ska hamna i något fack. Jag vill ha friheten kvar, att göra som vi vill. Vi har bara börjat, vi kan hamna var som helst.
— Precis som det brukar stå om oss är vi ju imagelösa. Vi spelar ingen roll. Det är bara så det är och vi bryr oss inte. Man hoppas ju att musiken säger sitt. De som bryr sig om resten söker nog efter någon annan musik, eller snarare något annan än musik, säger Bebban Stenborg.
Som svenska, relativt små band alltid säger, så längtar Shout out louds mest av allt efter att spela så mycket som möjligt. Och jag tror dem, deras ögon lyser när de pratar om konserter och att träffa likasinnande, andra som spelar i band eller popnördar. Närmast i kalendern och i drömmarna finns akustiska spelningar och förhoppningsvis en skiva till.
— Jag är fortfarande helt upprymd av att vi har fått släppa våra låtar på skiva, den känslan vill jag känna igen, säger Adam Olenius.
Lämna ett svar