Det kan verka lite drastiskt att ha dödsångest som främsta drivkraft i sitt låtskrivande när man är 24 år, men sån är Andreas Söderlund i Niccokick.
— Det är så jävla mycket man vill hinna med innan man dör, säger han.
Det här hörs på nåt sätt i Niccokicks musik. Inte för att det är ångestfyllt eller deprimerande utan för att musiken har något jagat, något desperat över sig. Som titellåten på bandets första, alldeles färska EP.
Turn 27 är en småironisk betraktelse över livet och döden som binder samman Andreas hypokondriska rädsla för dessa båda företeelser, inramat av ett ruskigt energiskt komp och en lagom fläskig produktion. En låt som dessutom har stor hitpotential. Titeln hänvisar till den ödesdigra ålder då flera berömda artister dragit ur jacket (Janis Joplin, Jimi Hendrix, Nick Drake) och texten blir i Andreas händer, och röst, både spännande och intressant.
Även låten I Want You Back behandlar liknande ämnen. Låten baseras på en mardröm Andreas hade om att han vaknade upp en dag och alla hans vänner var döda. José Gonzales bidrar med sin karaktäristiska stämma och adderar till låtens ödsliga känsla.
Andreas berättar: José såg oss på en festival och kom fram efteråt för att tala om att han gillade oss. När vi sedan spelade in I Want You Back fick jag idén om att ha honom med och mejlade och frågade. Han kanske var för snäll för att säga nej, vad vet jag.

BAKOM både produktion och det faktum att Niccokicks debut överhuvudtaget finns ute ligger Ronald Bood (The Plan, Mando Diao). Bood knöt tidigt Båstadbandet till sig och de är nu det första släppet på hans egna etikett, BOW. Andreas, som trots att Niccokick består av fem medlemmar är den som styr bandet med järnhand, tycker bara det är fördelar med att ligga på en liten etikett:
— Alla de stora bolagen har hört av sig, men jag är inte intresserad av att kompromissa, eller hamna som ännu ett band i högen av bortglömda artister. Vi vill ha prioritet och vi vill att Niccokick ska bli hörda.
Bandet har redan rönt en hel del uppmärksamhet genom sina demos och spelningar och P3 har plockat upp Turn 27 på sin Sverigelista. EP:ns fyra spår ångar av ungdomlig iver och frustration utan att för den skull hamna i samma fålla som Bad Cash Quartet eller Håkan Hellström, en artist som annars betytt en hel del för Andreas personligen;
— Det var en uppenbarelse att höra honom sjunga. ”Kan han så kan väl jag”, liksom… Han fick mig att inse att det inte var nödvändigt att sjunga perfekt, utan att det är OK att både skrika och tjuta.
Niccokicks låtar är i grunden relativt enkla och rör sig runt bekanta domäner, men Andreas något udda röst och plötsliga skrikutbrott ger musiken karaktär och distinktion. Och så finns det bra melodier, något man aldrig ska förakta.
Andreas har hela tiden haft en bestämd bild av hur han vill hur Niccokick ska låta och hur bandet ska framstå. Trots det är Turn 27 bara en sida av bandet. Live utvecklar de en mer experimentiell ådra och svävar gärna ut i längre instrumentala partier, något som inte alls märks på de fyra in-the-face-låtar som finns på EP:n.
— Men det var så här vi ville låta; en stor, energisk produktion med lite Do-it-Yourself-känsla. Ronald är otroligt duktig som producent och vet exakt hur han ska göra för att få fram ett visst sound, säger Andreas och fortsätter: Dessutom ville jag att det skulle skina igenom ett visst mått av ironi, eftersom självdistans är en viktig egenskap.
Vilket inte minst omslaget vittnar om; Andreas iklädd änglavingar i en pose som för tankarna till att Niccokick skulle vara några sorts rockens frälsare. Andreas har dock mer modesta förhoppningar än så:
— Vi vill gärna nå utanför landets gränser. Jag tror vår musik kan ha stor chans i både Europa och framför allt i USA.
Ytterligare en sak att lägga till ”saker-att-göra-innan-jag-dör-listan”, alltså…