De är unga. De spelar skramlig rock. De uppträder i gåbortkostym. De kommer från Fagersta. Och, nä, de heter inte The Hives.

Man skulle lätt kunna tro att rockmusiken styr i Fagersta.
Men här härskar bara vänsterpartiet. Stig Henriksson (v) fick 53,9 procent av rösterna vid valet hösten 2002. Därmed är Fagersta Sveriges enda kommun där vänstern har egen majoritet.
Det blir lätt så i en stad där så gott som alla jobbar på metallbruket och spelar ishockey i Fagersta AIK.
— Jobbar man inte på bruket gör man i princip ingenting. Många verkar inte förstå vad man håller på med, man är inte värd nåt i Fagersta, säger Peter Nilsson.
Han är basist i Fagerstabandet CDOASS och vet vad det innebär att växa upp i en stad som mest är känd för sin metall. Där det stora samtalsämnet är att den tyska lågpriskedjan Lidl snart slår upp portarna till en stor mataffär i centrum.
Där nöjeslivet är, eh, sådär.
— Folk jobbar på bruket måndag till fredag. På fredagar går alla till puben Greenman och super. På lördagar går alla till ett annat ställe som heter Götes och super. Då är alla killar ute och slåss. Men vi får inte så mycket skit. Vi brukar ligga lågt, förklarar sångaren Anders Pietsch.
— Det är alltid något jävla coverband som spelar “blandad musik”. Och hockeykillarna är skitfulla och stagedivar från högtalarna. Det låter kanske elitistiskt men hela den stämningen som är när man går ut äcklar mig, fortsätter Peter.
Efter en stunds kämpande med en vegetarisk lasagne ändrar sig Peter.
— Jag har kanske fel. Alla roar sig väl på sitt sätt, antar jag, säger han.

DET var fortfarande morgon när telefonen ringde hemma hos Anders Pietsch.
På andra sidan linjen var det Inse Samie. Han är A&R på Dolores Records — med artister som Håkan Hellström, Broder Daniel och Nicolai Dunger i sitt stall — och förklarade att CDOASS postpunk mycket väl kunde bli nästa stora grej. Kontrakt skrevs. Det var ungefär samtidigt som Hives sparkade anglosaxisk rumpa på andra sidan Atlanten och självklart drog spekulationerna igång om huruvida vattnet i sjön Eskiln i Fagersta möjligtvis var spetsat med något extra.
Det var i april.
Sex månader har gått.
Hittills har bara singeln Autovision släppts på Dolores. Den har floppat. Eftersom inga pengar satsades på en video har den förmodade succén ersatts med tystnad.
— Vi ville bara spela in en singel och släppa den. Men vi är fortfarande övertygade om att vi kommer att släppa en fullängdare nästa år, säger keyboardisten Fredrik Åslund.
Är ni besvikna över att det inte har hänt något?
— Nä, det är vi inte. Det finns alltid nya sätt. Blir det inte bättre med Dolores finns det ju ingen anledning att vara kvar på just det bolaget. Det finns alltid nya vägar. Men jag tror att det blir bättre, säger Anders.
Hade ni gjort likadan musik om ni hade växt upp på något annat ställe än Fagersta?
— Jag vet inte. Det finns ju två sidor av den frågan. Växer man upp i Fagersta går man inte på lika mycket spelningar med andra band, man ser inte så många konserter. Det finns liksom inga kanaler till inspiration. Å andra sidan blir man kanske mer unik om man bara sitter hemma och lyssnar på skivor. Då blandas allt. Jag kan inte komma på något annat band som låter som oss.
Ni heter CDOASS. Det är ett rätt svårt bandnamn. Varför heter ni så?
— Jag skulle ha lite svårt att ta oss själva på allvar om vi hette typ The Rats, eller nåt. CDOASS är väl bra. Vad fan ska vi annars heta, säger Anders.

FRÅGAR man de allt för unga mammorna med barnvagn nere i centrum eller Carina i turistbyrån om de känner till något band i Fagersta lär de inte svara CDOASS.
CDOASS är nämligen inte ensamma i stan om att bära kostym och spela skramlig rock.
Det finns ett band till.
De heter The Hives.
— Vi var på Hives första spelning på Disco Burken 1994. De gick väl i nian och vi i sjuan. Men då hette de The Pineapples och folk tyckte väl inte att de var så jävla bra.
— Anders har förresten sett till att Nicke i The Hives (Nicholas Aurson, gitarristen) har blivit portad från båda pubarna i Fagersta, flinar Fredrik.
Anders rycker på axlarna.
— Vi ska tydligen vara ganska lika. Så en gång när jag blev utkastad från krogen frågade vakten min flickvän om jag var den där gitarristen i Hives. Och hon sa ja. Det brukar komma fram tanter på stan och säga att det är så kul att det går bra för oss och att de har sett oss på tv, haha.
Sedan skriver också lokalblaskan Fagersta-Posten minst en helsida varje vecka om att The Hives kontraktstvist med Burning Heart fortfarande är olöst.
— Oss har tidningen ringt en gång. Jag trodde inte att de visste vilka vi var överhuvudtaget. När vi skulle spela på Hultsfreds demoscen läste de om oss i Vestmanlands Läns Tidning och tyckte att vi skulle ha informerat dem. De vill att vi ska höra av oss när det är något att skriva om.
Anders petar i sin vegetariska lasagne och berättar om hur tröttsamt det är med lokaltidningsfrågor som oftast går ut på hur mycket de har inspirerats av The Hives.
Jag frågar ändå.
— Ingenting. De är bra på sin grej, men vi låter inte som dem. Det förstår alla som lyssnar på musik. Det var bara en gång när vi spelade i Sandviken som vi hade jävligt dåligt ljud och recensenten skrev att vi lät som Hives.

KATALIN, Uppsala. Peter tullar medhavd öl ned i glaset och kikar sig omkring så att ingen såg. Vikarierande trummisen Kristian armbågar honom lätt i sidan. Han vill också ha.
CDOASS har tackat ja till att åka med som förband på Bad Cash Quartets turné. Men de är oroade över att de inte får någon öl av arrangören. Och de får ungefär lika mycket pengar.
— Vi går minus på varje spelning den här turnén. Ingen har ju egentligen bokat oss. Vi följer bara med. Det är Bad Cash Quartet de har bokat. Vi har fått låna pengar av vårt bokningsbolag för att kunna åka med. Hur vi ska betala tillbaka? Vi får väl göra mer välbetalda spelningar framöver.
En halvtimme senare har CDOASS svidat om till gåbortkostym och ställt sig på scen.
Den som eventuellt skulle få för sig att beträda dansgolvet löper en omedelbar risk att drabbas av lappsjukan. Ingen dansar och ingen hoppar. En flicka i grå topp knackar fingernaglarna mot framtänderna i takt med musiken.
Det är också allt.
— Det kändes lite skumt i dag. Folk bara sitter och tittar. Man känner sig lite som en irriterande geting som ingen egentligen vill ha där, säger sångaren Anders när han tar av sig den svettiga skjortan efter spelningen.
Ni uppträder i kostym. Varför gör ni det?
— Är det fest vill man ju klä upp sig. Det är ju inte snyggt att gå upp på scen i jeans. “Det vore ju guld om man kunde hyra kostym och byta efter varje spelning, den blir så jävla svettig”
— Musik är aldrig bara musik. Musik är allt från skivomslag, till hur man beter sig, hur man ser ut, förväntningar, allt… Vi vill att publiken ska förstå att vi är något speciellt. Det gör man inte genom att gå upp på scen i vardagskläder, säger Peter.
En bit in i lokalen står Anders Bjurenvall lutad över en svart väska med cd-singlar. Han är bandets allt-i-allo. Anders ger mig en knapp med bandets tryck och säger att det alltid är bra med lite reklam.
— De här killarna måste ha någon som ser till att de kommer dit de ska spela. Och att de kommer i tid. De är helt hopplösa. Kommer aldrig i tid, tar aldrig ansvar, suckar han.

KLOCKAN närmar sig midnatt när jag och Fredrik sitter i en ståltrappa bakom scenen.
De övriga bandmedlemmarna har stuckit ut i vimlet för att hitta kärlek eller vad det nu är man kan hitta på en klubb i Uppsala en torsdag.
Bad Cash Quartets apfulle sångare Martin Eliasson skriker “I’m coming home” på andra sidan väggen. Fredrik flyttar ned ett trappsteg för att jag ska höra vad han säger.
Ändå måste han skrika.
— Ibland känner jag väl att jag skulle vilja komma ifrån Fagersta och allt. Bara hamna nånstans. Men tio minuter senare inser jag att det är bandet som måste gå i första hand. Ibland kan man känna frustration över att man liksom är gift med bandet. Men det är som det är. Musiken är viktigast.
Senare ser vi Martin Eliasson stagediva från en högtalare.
— Steget till Fagersta AIK är aldrig så långt som man kan tro, säger jag till Fredrik.
Han hör inte.