Björns vänner är inget vanligt band. Eller också är det just det de är. Men det är något konstigt med bandet, det är jag övertygad om.
Att de fått sitt namn efter sin manager måste bara det vara unikt (Björn Ericsson, reds anm). Att de sedan lägger sig själva på is som musikvärldens svar på Özti (ismannen ni vet) endast drygt fyra månader efter debutalbumet släpps låter ju rätt konstigt.
Men så har de en lite annorlunda syn på saker och ting, trots att de erkänner att det är lite trist att sluta när väl hjulet börjat snurra.
— Man tänker ibland på vad det skulle kunna bli, eftersom band ofta blir bättre med åren, säger Richard.
— Men ska vi egentligen upplösa bandet? Conny känner inte att frågan ställts på sin spets…
— Nej, jag åker iväg ett tag, och… Richard avbryts snabbt.
— Richard är ju utbytbar, skrattar David.
David heter även Fridlund, och är David i David & The Citizens. I Björns vänner får han spela trummor. Conny Fridh, som spelar bas, är också han normalt medlem i Citizens. Richard Schicke är sångare och låtskrivare och överger snart Malmö för London där studier väntar. Utöver dessa består bandet av Markus Slivka på klaviatur, och Pelle Holmgren på gitarr. Pelle delar låtskrivandet med Richard. I oktober släpptes debutalbumet Tappat halva hjärnan på Adrian Recordings i Malmö.
Bandet kan härröras till ett slags musikkollektiv främst bestående av musiker från Malmö med omnejd. Loosegoats, Songs of Soil, nämnda Citizens och Thirdimension är alla delmängder av kollektivet. Dock ej nödvändigtvis musikaliskt. Då är det snarare Velvets, Lou Reed, Dylan, fast på skånska då, som får stå som referenser. Dosera dock lite mer pop-gung. Och en ordentlig skvätt countrypop på toppen. Att bandet ofrivilligt hamnat i ett ”nyproggfack” (?) skrattar de mest åt.
— Jag tror mycket handlar om att många skribenter får så litet utrymme, att det handlar om att snabbt sätta epitet.
Pelle försöker hitta en förklaring.
— Fast jag hörde när Wermelin [SR P3] spelade upp och snackade om ett annat band, och avslutade med… ”fast det blir ju inte riktigt bra om det inte är på skånska, och det gör ju Björns vänner, mycket bättre”. David hittar en annan vinkling på det.
Richard håller inte med, fullt ut.
— Det hade varit roligare om…, jag menar jag pratar ju skånska, det vet jag redan, och det hade varit kul om det skrevs och pratades om något annat, något som överraskar mig.
Ska vi såga proggfacket också, när vi har ångan uppe?
— Det hänger ju ihop med skånskan. Det är Hoola Bandoola, och så vidare.
David är säker på sin sak.
— Sen finns det en del inslag av samhällskritik också.
— Fast det är så j-la lite.
Richard anser sig bara ha skrivit två låtar med visst inslag av traditionell proggkaraktär, ”Stoppa Porren” och ”Flyttlass” som handlar om att betala pengar för kärlek, respektive bostadsbristen.
— Vi kom direkt efter Dungen, och det kändes som att de ville lägga oss i ett och samma fack, den så kallade nyproggen.
Richard sågar begreppet.
— Det hade varit helt okej om det funnits en våg, en trend med en massa bra band. Men det gör det ju inte.
Det är snarare så att Björns vänners låtar mer handlar om inre förändringar, än större samhälleliga yttre, som proggen en gång i tiden var inriktad mot. Här handlar det istället om förlorad kärlek, förlorad styrfart genom livet, förlorad oskuld. Fast med en glädje under den melankoliska ytan. Banala händelser beskrivs på ett sätt som gör att det hela går rakt in i hjärtat, utan att man egentligen kan sätta fingret på exakt vad det är som skapar den sköna känslan. Det är känslor om utanförskap, höst över skånes ängder, om uppbrott och längtan, om att växa upp utan att veta vad man ska göra när man blir vuxen. Och detta på ett sätt så att faktiskt till och med en 30+ skribent med två barn kan relatera. Konstigt, eller hur? Så bra, så stor potential att vi verkligen får hoppas att Björn’s Vänner får fler vänner. Jag tillhör definitivt en av dem.