Synthslingorna är här igen. Det vet ni. Flirtarna med 80-talet blir allt fler. Och nu är det dags för Alice in videoland. Episkt, mörkt och dystert. Men med punkig sång.

Toril Lindqvist satt hemma i lägenheten i Malmö och fick en idé. Hon tänkte på Calle Lundgren som hon inte sett på fyra-fem år. Hon ringde upp och undrade om de kunde göra musik ihop. Det blev en fika och sen rullade det snabbt på. De ville göra synthmusik och de fick med sig Calles bror Anders och Torils kompis Anders Alexander.
De började spela ihop i februari och fyra månader senare lirade Alice in videoland på Hultsfredsfestivalen. Det var en av de femton-sexton spelningar de gjorde inom loppet av två månader. Ryktet började spridas, skivkontrakt skrevs och nu kommer debutskivan “Maiden voyage” ut.
— Bara en sån sak att man får feedback på det man gör är fantastiskt. Och jag tycker att vi snabbt blir bredare och bredare. Alldeles i början var det väldigt smalt och distat, säger Anders Alexander.
— Ja, men vi är ju fortfarande mer synth än elektro. Äh, vi är mer synth-rock nu, det vi gör är ganska tidlöst. Vi håller oss inte inom samma ramar hela tiden utan experimenterar hej vilt. På skivan finns ju 50-talsstuk, som en bluestolva på synth, säger Calle Lundgren.
Speciellt de båda bröderna Lundgren var rädda för att ta in gitarrer. Men för att utveckla ljudbilden gick de till slut en smula motvilligt med på det.
— Fast jag sa stopp när “Alex” (Anders Alexander) ville ha med koskällor… Men vi ville profilera oss mer. När man lyssnat på sex låtar med synthar vill man nog ha variation så vi gick nya vägar på vissa låtar. Visst kan man vara rädd för att det ska vara spretigt, på skivan finns en massa olika musikstilar. Men jag tycker att det håller ihop, man hör att det är vi, säger Calle Lundgren och fortsätter:
— Musikaliskt kommer vi fyra från olika världar. Så när vi gör musik ihop blir det alltid något cp.
— Äh, jag vet inte hur man gör synthmusik så det är när de olika idéerna möts som det blir intressant, säger Anders Alexander.
I vintras gjorde Anders Alexander och Calle Lundgren musik på distans, de skickade datafiler till varandra och Calle skickade en cd-rom med synth så att Anders “skulle fatta”.
Alice in videoland är ändå mest synth, det är bröderna Lundgrens tio år som synthare som går som en röd tråd. Det som sticker av är sången, Toril Lindqvist går in och sjunger rock, hon låter som en mer nasal Debbie Harry. Resultatet blir att det låter som något det göteborgska skivbolaget Radium hade gått igång på i slutet av 1980-talet. Fast med renare, klarare ljud och tyngre basgångar. Den gamle radiohjälten Lars Aldman hade kört skivan om och om igen i sitt program “Bommen”.
— Jag hade aldrig sjungit tidigare, men det kändes bra direkt, från första gången. Fast man måste ju tänka på ett annat sätt nu, menar Toril Lindqvist.
De hoppas på en bredare publik än den som finns i den smala och rätt insnöade synth-världen. Allt de gör kretsar kring Alice in videoland och när intervjun görs några timmar före en spelning på Debaser i Stockholm, har de börjat fundera på vad tidningarna ska skriva om skivan. För en gångs skull har skivbolagsvärlden jobbat fort, skivan var helt färdig för tre dagar sedan och bara ett par veckor senare ska skivan finnas i butikerna. Vilka ska de jämföras med? Blir det sågningar eller hyllningar?
— Det är nästan så att jag hellre tar några rejäla sågningar än mellanbetyg. Jag tycker att man kan jämföra oss med Faithless och deras debutskiva. Inte så mycket i hur det låter, men att den var så varierad och bred. Den hade kritikerna också svårt att placera. Sen är ju frågan om de kommer att gilla alla de där basgångarna som är inspirerade av DAF. Men energin är ju allt annat än stelt tysk, säger Calle Lundgren.
— Bara det vi gör inte kallas för electroclash så är jag nöjd. Det är ett riktigt skällsord, menar brorsan Anders.