En regnig torsdag på Stortorget i Malmö möts de två hjältarna igen i en Nygammal vals. Skivaktuelle Svante Thuresson och allkonstnären Lill Lindfors träffas för första gången på flera år och det tillsammans med Martin Röshammar. Det blir ett lunchsamtal som börjar trevande men som slutar i gemensamma framtidsdrömmar.

I slamret på den flashiga lunchrestaurangen mitt i centrala Malmö är de gamla parhästarna lite artiga och stela, de pratar vänligt om varandras projekt. Som att Svante har planer på att göra en andra skiva med material av Beppe Wolgers och att Lill efter avslutad säsong av musikalen Nine i Malmö, ska kasta sig ut på resande fot med diverse seminarier och företagsspelningar.
Det är uppenbart att de båda har fullt upp och att de kastar sig mellan olika genrer, som de alltid har gjort. De är svåra att placera in i något fack. De spelar jazz, de sjunger med stråkkvintetter och uppträder både här och där. Och då och då gör de också en ny skiva. Lills senaste Ingen är så go som du kom i vintras och Svante släppte sin Nya kickar tidigare i oktober.
— Det skulle vara skönt att ta time-off, jag tycker bara att man jobbar. Jag gillar ju det, men jag inser ju att det finns en skapandeprocess, säger Lill och ser drömmande ut.
— Precis, allt arbete får inte bromsa skapandet. Man åker fortfarande runt och tycker att det är jäkligt kul, annars skulle man ju stanna hemma. Men man måste hela tiden ha något annat i bakhuvudet som rullar, säger Svante och ser nästan löjligt nöjd ut när han fortsätter:
— Det är aldrig ett jobb som är det andra likt. Det går inte att tröttna, det finns inte en chans om du hela tiden är omgiven av jävligt begåvade musiker. Sen måste jag sätta mig ner, “Nu måste jag göra något åt det och det”. Då sätter jag mig vid datorn.
Att Svante för första gången skrev egna låtar och egna texter i samband med Nya kickar var till stor del en slump. Han skadade ryggen och hade ingen möjlighet att kuska runt på vägarna från spelning till spelning som han gör annars. Han beskriver pausen som en perfekt period som födde en “gräslig massa saker”.
— Man ska inte önska sig själv något sådant, men det vore ganska skönt att vara tvingad. På ett sätt kan jag känna att det vore skönt att landa, säger Lill.

DE BÖRJAR PRATA OM MISSADE 60-årskalas, hur det är i musikalernas förlovade värld, och vad det egentligen var de gjorde tillsammans senast. De enas om att det var ett tv-program någon gång i början av 80-talet, kallat Sammy Karlsson Jr och sedan landar de två som nu fått upp farten, i branschens förändring från den tid de slog igenom, för närmare 40 år sedan.
— Det är alltid roligt att vara efterfrågad, det är fantastiskt att kunna säga att jag har så mycket jobb att jag kan tacka nej till mycket. Det är kul att kunna välja. Det är en lyx. Också med tanke på hur många begåvade ungdomar som går arbetslösa. Det finns en begåvningsreserv i dag som är helt otrolig. Så många är väldigt duktiga på att sjunga och dansa, på att spela instrument och läsa noter. De är bra skådespelare också. Jag menar, det finns en kader av unga människor som gör att det finns hopp, säger Lill och Svante hakar på:
— Sedan finns det ju alltid en oro i bakgrunden. Man vet aldrig vad som händer längre fram, men om man har framförhållning är det lättare att mota bort den oron. Man måste nog vara medveten om att det finns ett slut. Men man måste jobba och sikta framåt. Jobben kommer inte om man bara sitter, utan hela tiden måste man vara jävligt bra. Man måste sköta jobben bra.
— Så är det det där med att hålla en massa olika bollar i luften. Det är en slags styrka hos oss som växte upp då, att ha den förmånen att ha kommit in i branschen på 50-60-talet. Vi fick en bredd, man fick spela revy, man fick åka ut i folkparkerna, man gjorde alla möjliga konserter, man spelade jazz och gjorde krogshower, minns Lill.
— Och man fick göra plattor på ett annat sätt än nu. Man hade en annan syn på hittar. Det gjordes inte hitlåtar som det görs i dag. Det bara blev hittar. I dag är det ju redan klart vilka låtar som ska sälja. Det är tajmat och klart. Det är pepprat och saltat precis så mycket som ska räcka och sen är det promotion, promotion, promotion. Det går inte att missa va. Men då gjorde man en platta och så åkte den upp på en lista och låten började sälja. Plötsligt var det en hit, säger Svante.

1966 var de två med i Eurovisionsfestivalen i Luxemburg med Nygammal vals och även om Lill redan hade fem års scenrutin bakom sig var det två okända svenska artister som åkte ner för att tävla.
— Jag minns det som en lärdom, den där tiden i Luxemburg. Svante och jag kom dit, vi hade ingenting förberett, vi hade inget reklammaterial att dela ut. Vi hade inte en reklambild att dela ut, vi hade ingen aning om hur det skulle gå till, säger Lill och ser road ut vid tanken på hur amatörmässig deras vistelse var.
— Vi gick omkring där med stora ögon och i gathörnen stod folk och delade ut autografkort på artister. Vi tyckte “Vad knäppa de är, hålla på med sånt”. Stjärnorna där var riktiga stjärnor och riktigt uppbackade, till skillnad från oss, säger Svante.
— Vi gjorde inte ens en platta tillsammans, vi gjorde inte ens en inspelning. Vi var på olika bolag som inte kunde komma överens så Svante och jag fick aldrig sjunga in Nygammal vals tillsammans och då hade vi ju inte heller något med oss. Men vi kom ju ändå tvåa va, poängterar Lill och Svante vet hur det hade sett ut nu:
— Det hade varit ett gigantiskt uppbåd, vi hade haft ett helt flygplan med personal med oss. Då undrade de vad fan vi hade där och göra.
— Sen när vi kom tvåa blev det ganska påtagligt att det inte fanns något promotionmaterial om oss. Det fanns ingenting. Alla de andra artisterna hade ordentligt stöd, säger Lill 36 år senare.
— Ja, det var ju otroligt, det stämde inte nånstans. Vi var ju totalt otippade, säger en nöjd Svante.

Efter melodifestivalens internationella final sjöng Svante och Lill tillsammans in låtar som Axel Öhman och många andra och de gjorde mycket tv, för att inte tala om långköraren på Berns, Albin och Greta.
Men precis som innan fortsatte också deras karriärer på varsitt håll. Lill gjorde den tidlösa skivan Du är den ende. Det är fortfarande en aktad platta, bland unga popnördar och den publik som följde dem då och inte minst bland dagens kritiker. För att inte tala om att det är en dyrgrip bland skivsamlarna i Japan.
Svantes Du ser en man-platta har nästan samma rykte, med stora arrangemang, sköna tolkningar av Bacharach-låtar och soulhits. Dessutom sjöng han avslappnat och, som det verkade, utan ansträngning och den där lugna attityden har funnits med genom hela hans karriär, även under åren med gruppen Gals & Pals. Image har aldrig varit intressant för mannen som gav pipskägget ett ansikte.
— Nej, den här imageprylen är det jag tycker är mest galet i dag. Det att ett grammofonbolag bestämmer hur en artist ska vara. Sen får artisten inte göra några jobb som inte ingår i den här formen. Vad de ska göra är istället att lira varenda jävla kväll. På klubbar, på stadshotell, överallt. De ska möta en publik, det är då musiken lever, när publikreaktionen studsar tillbaks direkt!
— Ja, det är då man kan växa som artist, när man inte har nischat sig så hårt. Det är så man får publiken att växa. Jag tror att det kommer att ändra sig. Först har du en hit, sen har du framgångar och så backas du av grammofonbolaget. Då gör du en platta till och så får du ingen hit, då dumpar de dig. Då har du blivit upphaussad, fått service, bott på världens lyxigaste hotell och har inget annat att falla tillbaka på. Det blir en väldigt tråkig och grå vardag väldigt fort. Media glömmer blixtsnabbt. Men bolagen måste tillåta att man jobbar i olika konstellationer, att man får skaffa sig olika erfarenheter, säger Lill.
— Allt det här bottnar i att det kostar så helsikes mycket pengar att göra en platta i dag. Det kostar ju miljoner om man ska spela in en video och med alla förberedelser. Då förstår jag de som vill ha tillbaka pengarna. Den plattan måste leva länge, det blir en ond cirkel och man vågar ingenting. Musikvärlden blir bara fegare och fegare och på sätt och vis smalare och smalare. Det är också så att efter en skiva får folk aldrig höra de låtarna istället för att hela tiden fylla på och utöka sin repertoar. Just nu spelar jag ovanligt många låtar från 60- och 70-talen, det är bara att jag ser till att fräscha upp dem med nya arrangemang som passar i dag. Sen så sjunger jag likadant som jag sjöng då och alla är jätteglade, jag med. Det är bra musik, det är därför jag en gång sjöng de där sångerna och de håller fortfarande, säger Svante.

JA, MUSIKVÄRLDEN SER ANNORLUNDA Ut i dag. Lill Lindfors och Svante Thuresson kom fram som artister under en tid då det var okej att kasta sig handlöst mellan genrer, men det var också en tid då svensk musik mest var översättningar av internationella hittar, om än ofta väldigt bra sådana. De tycker att branschen har blivit mycket hårdare, men är noga med att de inte vill framstå som sura och gnälliga.
— Det hade varit värre om du och jag inte hade haft något jobb, suttit här bittra och besvikna. Men det är vi verkligen inte, menar Lill.
— Nej, jag vill att branschen ska utvecklas och de som jobbar i den också. Det är viktigt, väldigt viktigt, säger Svante och nu har Lill börjat fundera:
— Det hade varit kul att gå tillbaka till de där texterna som vi sjöng, de som ingen kommer ihåg längre, som en flashback fast sätta det i något sammanhang med nya musiker.
— Med lite nya saker emellan. Nu har ett nytt hjul börjat snurra, säger Svante.
— Ja, nu sätter det igång. Fy vad kul det hade varit. Men det tar sin tid, inflikar Lill.
— Ah, vi har ju den disciplinen. Man får sticka mellan då och då med en liten tanke. Men det är ont om tid på ett annat sätt, med tanke på den publiken som vi en gång har haft, när den en gång tynar av för vi har ju en grundpublik där. Å andra sidan var det bara mormor och morfar och mamma och pappa som gick på konserterna tidigare, nu sitter ungarna med också. Det är ju fantastiskt. Man gör det ju inte speciellt svårt för sig om man sätter igång det här hjulet, säger Svante och Lill är lika positiv:
— Jag får en lustfylld känsla av det här, det känns kul!

De två tar adjö. Lill ska kurera sin förkylning och Svante ska sätta sig i bilen för att köra hem till Vasastan i Stockholm. Och det syns på dem att Lill på sin cykel och Svante i sin bil kommer att låta det där hjulet med tankar om ett kommande samarbete, snurra vidare. Nygammal vals i en 2003-tappning kanske?

Två odödliga svenska klassiker

LILL LINDFORS
Du är den ende
(Polydor/Universal)

SVANTE THURESSON
Du ser en man
(Warner)