Extranummer del 1
Artister om deras favoritmusik
Staffan Hellstrand — 1983 & 2002

Det här är historien om överraskningarnas 1983 — året innan den totalitära världsordningen skulle strypa varje försök till egna upptäckter. Sista chansen.
”I would go out tonight but I haven’t got a stitch to wear”. Jag hörde hans stämma för första gången och The Smiths steg upp på piedestalen i en aura av nordengelskt ljus.
Makt, korruption och lögner. Du önskar att jag kunde beskriva den där bas & gitarrfiguren som inleder Age Of Consent. Du önskar att jag kunde beskriva hur New Order seglade in i mitt liv. ”But I’m not the kind that likes to tell you just what you want me to”
Båda banden blev livslånga kärlekar. Men det här är sagan om en glömd, undanskuffad och nu så övernaturligt lyckligt återupplivad kärlek.

Det fanns några vinylskivor som jag spelade så sönder och samman så att jag var tvungen att köpa ett andra ex. En av dom var Aztec Cameras High Land, Hard Rain. Det var den då 19-årige Roddy Frames bandprojekt. Deras debutalbum är, förmodar jag, en hyfsat erkänd klassiker och om inte så är det inte mitt problem. För mej kommer den alltid att vara essensen av gitarrpop — glittrande, lättflyktig och komplex. Roddy Frame tappade dock fokus redan vid andra plattan och genom åren har jag sett hans namn dyka upp här och där, prövat på att lyssna på olika album, men aldrig blivit överkörd — inte förrän nu, 2002.
Surf är Roddy Frame ensam med akustisk gitarr. Iskallt svidande vackert.
Som om han satt där ensam med ett lätt stänk av bitterhet utan att bry sej det minsta om om nån lyssnar eller inte. Som om han bara trollade fram alla fantastiska melodier för sin egen skull. Det är så det ska göras…

Staffan Hellstrand

P.S. Till slut blev 1984 också ett bra år, trots allt. D.S.