På den förra Yvonne-plattan introducerades vi för en ny sångröst i den svartklädda sextetten, gitarristen David Lindh delade sången med Henric de la Cour på singelspåret Bad Dream och gjorde albumets mest minnesvärda insats. Nu får vi höra honom igen, fast i en ny rock-outfit titulerad David Lindh & Hail Marys. Musiken har inget av de moll-odysséer vi vallats igenom av Yvonne, utan låter som Bruce Springsteen möter Television, medan plattans höjdare Glad I Found You låter som en alternativ tagning av Sweet Jane.
Vad har du egentligen i skivsamlingen?
— De du nämner är ju stora influenser. Springsteen, Lou Reed, Dylan, Tom Waits och olika slags punk.
Det är väldigt olikt Yvonne, har ni bara olika uppfattning om hur musik ska låta, eller har du skrivit i Yvonne också?
— I Yvonne har det alltid varit så att vi har gjort låtarna ihop i replokalen, och då blir det ju ganska annorlunda eftersom det är sex viljor som måste kompromissas ihop i något slags Yvonne-form som man kanske har satt en standard för fem år sedan så då kanske det inte är så där otroligt mycket spännrum, det blir ju nåt helt annat när jag får bestämma allting, då kan man köra på hur som helst. Och det som jag har gjort nu är låtar som jag gjort under ganska lång tid, en del av låtarna skrev jag redan när vi gjorde första Yvonne-skivan. Den äldsta låten, Don’t Ask, Don’t Confess, är från 1995.
Kan du höra att du har utvecklats sedan dess?
— Jag gillar verkligen den låten, men jag har en massa andra låtar från den tiden som inte kommit med för att de har varit för risiga, men den har jag alltid gillat, den har alltid legat på lager. Det är lite svårt att peka på nån generell skillnad, för det är ganska olika stilar på varje låt, och de är inte bundna till nån viss period. Det kanske är en jävligt snabb punkig låt skriven samtidigt som en lugnare mer Dylan-lik låt så det är svårt att se skillnad rent tidsmässigt.
Har ni testat någon av låtarna med Yvonne?
— Ja, nån har vi gjort. Testat. Men det funkade inte riktigt.
Hur länge har du funderat på att göra nåt av dina låtar?
— Det har nog varit sedan två år, för då gjorde jag en första demoinspelning med ett annat kompband, av Glad I Found You och Space och fick smak på det, för innan dess hade jag inte sjungit särskilt mycket. Så då började jag skriva mer låtar och fokusera mer på det för att få ihop grejer som hörde någorlunda ihop. Under de senaste två åren har jag haft några spelningar, och för ett år sedan satte jag ihop bandet jag har nu.
Och sen bad du bara skivbolaget om att få ge ut det?
— Jag började spela in själv och visste inte om det skulle bli en skiva eller demo, utan spelade in det jävligt billigt, 10 låtar på två dar. Och sen gillade skivbolaget låtarna och ville ge ut dem, så då gav jag lite mer tid till inspeningarna. Det är ju de demoinspelningarna som är på skivan, sedan har vi lagt till lite fler låtar, och tagit några dagar med lite fler pålägg. Därefter har vi mixat ganska mycket för det är som sagt en rätt enkel studio, så vi har fått lägga lite tid på mixning så att det fortfarande kan låta som en skiva.
Du har inte sjungit innan, var det jobbigt lita på sin egen röst och plötsligt vara sångare?
— Det var det faktiskt, men under den senaste Yvonne-turnén efter att vi hade gjort Bad Dream fick jag ganska stor vana på att sjunga i mikrofon och inför publik, och jag började köra mer och mer på flera låtar, så det var bra.
Existerar Yvonne parallellt med det här nu?
— Ja, fast vi ligger ganska lågt för tillfället, tar en lite paus.
Det blir ingen intressekonflikt eftersom så många är gemensamma medlemmar?
— Det är ingen fara, just nu håller nästan alla på med egna grejer, brorsan (Rickard) är med och spelar med mig, Henric och Johan har ett band som heter Detroit och alla håller på med lite olika prylar.