Årets svenska soul/funk-album har anlänt. En scen som kört på tomgång alltför länge vilket vi alla känt med saknad. Daniel Lemma går både framåt och bakåt med sin nya fantastiska skiva Meeting At The Building.

Det är svårt att bli hjälte i sin egen hemstad, stad, sägs det. Det verkar inte gälla Daniel Lemma. När vi träffas på fiket vid hans nya kontor alldeles intill Stigbergstorget i centrala Göteborg, fumlar tjejen bakom kassan duktigt med växeln, smått generad, trots att det förmodligen varken är första eller sista espresson han beställer just där, och på vägen till kontoret hinner han heja på nio av tio människor vi möter. Det är säkert till viss del hans okomplicerade sätt som gör honom populär bland folk. Just okomplicerad är en benämning som passar bra in på Daniel Lemma och för den delen även på hans musik. Även förhållandet till det han gör verkar vara skönt och avslappnat, något som kanske är frukten av den framgång förra skivan blev, eller kanske är det någonting medfött. Vi pratade inte om hur det kommer sig, men så verkar det vara. Att syssla med musik är inte enligt Daniel i sig ett ”kall” som andra musiker ser det, utan något han gör för att det är kul. Hade han inte skrivit musik själv, hade han förmodligen producerat eller på något annat sätt jobbat med musik.
När vi träffas är det ett par veckor till släppet av uppföljaren till dundersuccén Morning Train med hitten If I Used To Love You och på frågan om vilka förväntningar han och andra har på ”den svåra tvåan” ger han ett… okomplicerat svar. Så klart.
— Det känns väldigt bra, och jag känner ingen press alls, säger Daniel med ett leende på läpparna, och fortsätter. Det går liksom inte att jämföra med den första skivan, som sålde så bra med draghjälp av Jalla, Jalla. Det skulle kännas värre att vara i till exempel Håkan Hellströms skor. Även om just han säkert fixar det. Jag själv känner inte att jag måste leverera ”mästerverket”, och det känns bra.
— Skulle alla dörrar stängas skulle livet fortsätta ändå. Det finns många sätt man kan jobba med musik på, så det skulle jag nog kunna fortsätta med i vilket fall. Jag har också läst ganska mycket teologi, så det är inte helt otroligt att jag skulle jobba med just det kanske.
Vilken typ är du, när det gäller musikskapandet? Är det hård disciplin som gäller?
— Nej, men jag hör till dem som tror att disciplin ger resultat. Jag är ganska odisciplinerad av mig, men de dagar jag verkligen sätter mig och jobbar hårt, det är då det kommer fler saker till mig, det är då det händer grejer.
Hur gick det till med inspelningen av nya skivan? Det låter som att mycket händer på plats, i studion, men att du kanske har ramarna klara innan?
— Det stämmer. Jag har spelat länge med dem i bandet (The Cherrybombs, reds.anm.) och håller det hela ganska enkelt — arrangemangen tillkommer mest i studion. Musikerna har olika musikaliska bakgrunder, och jobbar alla i olika sidoprojekt. Många ganska jazz- och bluesorienterade. Så mycket sker i studion, när de hör låtarna för första gången.
Det hörs att det blir en skön mix av många olika stilar?
— Vad skulle du kalla den, musikstilen? frågar Daniel nyfiket.
Soul.
— Fast då riskerar man att hamna i ett fack, till exempel hos recensenter, och då kanske jämföras med artister jag inte känner mig det minsta besläktad med.
Å andra sidan spelar ju Dylan soulmusik, ibland? Och Van Morrison ska vi inte tala om. Soul och rythm & blues?
— Precis, då har vi samma syn på saken. Jag har jämförts med artister jag aldrig tidigare hört talas om. En gång var det någon som jämförde mig med den souldivan Eve, och som dessutom skrev att det lät lite väl mycket ”på riktigt” och att jag hade ”glömt bort maskinerna”. Han tyckte att jag skulle ha mer maskiner med… Ha ha. Det var faktiskt ganska kul.
Att det låter äkta och ”på riktigt”, det låter i mina öron som en positiv sak. Fast egentligen är det kanske skit samma vad recensenter tycker — det gäller väl att åka ut och spela, möta den riktiga publiken?
— Just det, och där är vi tillbaka från början, på svaret om hur det känns den här gången. Jag har gjort det till en dygd; ”ut och spela och så löser det sig”. Därav kommer detta att gå bra, för jag har insett att man inte kan hålla på och försöka göra det man tror är rätt, man ska göra det man vill, och det man är bra på.
Att du placeras i facket soul må vara hänt. Det viktiga är ju som sagt inte i vilken privata hylla musikrecensenterna placerar skivorna. Musiken som uttryck är ju till för lyssnaren att processa själv, skapa sin egen uppfattning om, och man kan ibland förundras över folks oförmåga att skilja på inspirationskällor och uttryckssätt.
— Ja, det där känner jag ofta. Folk tror att jag lyssnar enbart på soulsångare, men jag diggar mest Dylan, The Band, gamla bluesgrejer och folkmusik. Givetvis finns ett par soulsångare i favoritsamlingen, men inte så många som folk verkar tro.

DET FLYT DANIEL HADE MED Morning Train uppväger det oflyt han hade med det som egentligen var tänkt att bli debuten, men som blev liggande på en hylla någonstans i USA, hos ett amerikanskt bolag. Ett i sig kul och givande samarbete i New York ledde till en nu pågående rättslig process som förhindrar honom att släppa sitt nya material i USA. Det bekymrar honom inte nämnvärt (jag undrar vad som egentligen kan stressa karln…), utan han ser positivt på både fram- och dåtiden.
— Tillvaron i New York är ett bra exempel på hur musiken gett mig möjlighet och förmånen att träffa och arbeta med folk jag själv beundrar. Ytterligare ett exempel på det är samarbetet med Rebecka Törnqvist på den här skivan. Det är fräckt att kunna arbeta med folk jag verkligen diggar. Inspirerande.
Mmm. Rebecka är ju en riktig favorit. Ska bli kul att höra. Jag läste någonstans om att du i något sammanhang var på väg till ditt ursprungliga hemland, Etiopien?
— Jag var på väg ned till en festival, men innan sommaren ställdes hela projektet in. Trodde vi. För några veckor sedan ringde de och frågade om vi inte var på väg… Hmm. Vi måste försöka igen nästa år.
På vägen hit fick jag frågan av taxichauffören var jag kom ifrån. ”Malmö och Jönköping” svarade jag. När jag frågade detsamma visade det sig att han kom från just Etiopien. Och på följdfrågan ”känner du någon från Etiopien?” sa jag att jag var på väg till Daniel Lemma, och han brast ut i jubel!
— Skojar du? Ha ha. Fan vad roligt. Det är kul, för alla från Etiopien tycker att det är väldigt roligt när det går bra för en landsman.

DANIEL OCH HANS TVÅ ÅR yngre bror har under hela sin uppväxt haft kontakt med sin biologiska familj i östafrikanska Etiopien, något som är både unikt och bra, enligt honom själv. Helt enkelt ytterligare ett skönt avdramatiserat kapitel i historien om Daniel Lemma. Etiopisk musik har ju ett alldeles eget kapitel i musikhistorien, där personer som Alemayehu Eshete (inte för inte kallad Etiopiens James Brown) och Hirut Beqele var med och skapade unik musik i unika miljöer. Serien Ethiopiques, med nio volymer, rymmer skön soul, funk, jazz, rythm & blues och brittisk 60-talspop, allt kryddat med afrikanska rytmer och ljudbilder, främst från guldåldern i Etiopisk musik, 1969-1975 (ungefär samtidigt som Haile Sellasie’s styre). Efter militärdiktaturen 1975 tystnade musiken. På frågan om vart i Afrika man ska åka för att ta del av skön musik, rekommenderar dock Daniel Västafrika. Västafrika, till exempel Mali, rymmer i dag enligt honom en mer lättillgänglig musik.
Det verkar vara ett spännande land, Etiopien, sett ur ett musikperspektiv, särskilt den sköna oefterhärmliga etiopiska funken?
— Ja, det stämmer. Det roliga är att det faktiskt var en av figurerna bakom Ethiopiques-serien, Mulatu Astatqe, som var inblandad i festivalen jag snackade om. När jag var i Etiopien i vintras såg jag också Alemayehu Eshete på en bar i Addis Abeba. Det var riktigt häftigt. Och Mahmoud Ahmed, en av de andra bakom Ethiopiques.
— Det var kul när de skrev om Ethiopiques-serien på feber.se, trots att Etiopien beskrevs som en ”gudsförgäten håla”, det förmodligen bara för att det är så långt bort. Det var bara en slip-of-the-tongue, men en speciellt kul sådan med tanke på att landet är en av världens äldsta kristendomar! Etiopien kristnades faktiskt samtidigt som romarriket. Ha ha. Fast visst var det skitfräckt att de skrev om Ethiopiques-plattorna!
Titeln på det kommande albumet, Meeting At The Building är detsamma som namnet på en klubb du var med och drev här i Göteborg?
— Ja, det var en ganska opretentiös klubb dit folk fick komma och spela om de ville. Enkelt och spontant. Det fanns på den tiden fullt med klubbar häromkring, där man kunde få spela utan vidare krångel, ofta väldigt sent på nätterna. Det var riktigt kul!

Meeting at the Building är Daniel Lemmas inbjudan till sitt enkla och lättillgängliga musikhus, och jag rekommenderar dig varmt att gå till närmaste skivhandel, köp plattan, stig på och känn dig som hemma om du vill. Jag sitter redan där inne, tillsammans med Otis Redding och Van Morrison, och dricker kaffe och tappar foten i takt till musiken, och är det inte Mulatu och Alemayehu som just nu ringer på?