Det är torsdag natt, och snön lyser vit på taken — endast undertecknad är vaken.

Den svenska våren är med andra ord lika svårfångad som vanligt. Jag tar och slår en signal till Kalifornien där John Norum är bosatt sen ett tag tillbaka. Där har han precis lagt sista handen vid sin kommande platta: ”Face the Truth”.
• Hur är det i Los Angeles idag?
— Solen skiner här som aldrig förr. Det verkar som om sommaren har börjat. Jag höll precis på att klippa gräsmattan när du ringde.
• Trivs du med att bo där?
— Ja, jag har varit här i tre och ett halvt år nu. Jag bor på Manhattan Beach, som ligger 45 minuter ifrån Hollywood. Det är ett väldigt lugnt område, faktiskt. Huset jag bor i är en sorts radhusvariant, som bara ligger ett par minuter ifrån stranden.
• Blir det något surfande och rockklubbsliv för din del då?
— Nej, jag är inte så mycket för att gå ut och festa. Det händer väl… en gång varannan månad så där!
Den sjätte april kommer Johns andra LP. Bandet består denna gång utav: Peter Baltes (Accept), Hempo Hobo, Glenn Hughes och John själv.
— Peter kom med för att vi spelat ihop i Dokken, och jag vet vad han går för.
Singelduetten ”We will be strong” med Joey Tempest är det enda poppiga spåret bland de elva låtarna. Den är för övrigt endast släppt som singel i Skandinavien
— Som ett nostalgiskt minne. I resten av Europa lär det bli ”Nightbuzz” eller ”Face the Truth”.
Den 1:a plattans starka Rising Force-influenser har försvunnit. Istället blir det lite mer av gamla Deep Purple och Gary Moores ”Run for Cover”, enligt John. Keyboards är det rätt ont om också.
— Nej, här är det bara ”krossa” som gäller.
• Många gitarrister som också sjunger känner att det kan bli svårt att hålla ihop båda sakerna. Det ena blir alltid lidande. Särskilt i livesituationer.
— Gitarren kommer absolut i första hand för mig. På den här LP’n sjunger Glenn sju av de elva låtarna. Jag har otroligt höga krav på mig själv och min sång. Så jag tänkte att jag skulle stå tillbaka lite den här gången, för jag har mycket kvar att lära som sångare. Är det inte på Coverdales nivå så får det vara! (skratt).
• Du gillar att hålla i allting själv, va? Ha solokarriär, producera själv…
— Jag har en exakt bild av hur min musik ska låta. Det bästa med att vara soloartist är att man har sista ordet. Därför väljer jag att producera själv, så att jag är med från början till slut. I Dokken fick man hålla igen, även om man tyckte att ”det där kunde han ha gjort så här istället”. Dokken var mer av ett jobb för mig.
• Vad fick du för första intryck av det amerikanska musiklivet?
— De kan behandla dig efter hur långt du har kommit. Musikaliskt finns det en stor teknikfixering och övertro på skolor och lärare.
• Har du varit och kollat på MI någon gång?
— Ärligt talat så är jag inte intresserad. Jag gillar inte gitarristerna som har gått på GIT. Om någon börjar spela rätt sent kan jag förstå att han får panik och vill ta intensivkurser. Men jag förstår inte riktigt den här grejen, eftersom jag är självlärd. Musik… det är ju som ett personligt språk. Du kan nästan höra vad en bra gitarrist har för personlighet när han spelar. Och så ska man sitta hemma och studera papper med skalor som en lärare har skrivit..?
• Har du något visdomsord över för de som tänker pröva lyckan i Los angeles?
— Stick inte iväg bara hux flux, utan se till att du har ett jobb eller ett gig INNAN du åker över. Skicka en tape till det band du är intresserad av, eller deras management. Visserligen är det tusentals som gör likadant, men det handlar faktiskt om hälften talang och hälften tur. Yngwie gjorde precis likadant. Det tog nio år för honom att bygga upp sitt rykte, trots att han är bra.
• Tror du att du kommer att göra något mer ihop med Joey Tempest?
— Det har alltid varit en speciell kemi mellan Joey och mig. Jag slutade ju inte i Europe för de andras skull, utan för att jag inte kunde med den där ”managern”. Gud, jag kan inte ens ta namnet i min mun… (skratt) Hur som helst så hade jag tre låtar som jag ville att han skulle sjunga. Han fick bestämma vilken han ville ta, och så blev det ”We will be Strong”. Vi ville bara ha kul. Snacka gamla minnen.
• Har du träffat de andra i Europe någonting?
— Vi sågs när de spelade in demos till sin senaste platta. Jag har rätt bra kontakt med dem. Speciellt John (Levén). Vi hängde alltid ihop i Upplands-Väsby och delade hotellrum på turnéerna. Han ringde mig för tre veckor sedan, faktiskt.
• Jag hör att du redan börjar få en amerikansk accent. Saknar du inte Sverige någonting?
— Jag får ju aldrig tillfälle att prata svenska här. Det har gått ett och ett halvt år sen jag var i Sverige sist. Jag saknar svenska damer väldigt mycket. Men man lever mycket mer hälsosamt i Los Angeles: alla tränar på gym, äter hälsokost och ”herbs”. (Å andra sidan måste man köpa sitt dricksvatten eftersom det är så förgiftat, min anm.)
• Kommer du hit till Sverige någon gång?
— Så fort plattan släpps ska jag åka iväg på en promotionturné i Europa. Fast då blir det bara intervjuer. I så fall kommer jag till Sverige i slutet av april-maj. Sen får jag se om det blir någon spelning. Det beror på hur plattan går.
(Eventuellt kommer John att sitta med i juryn den 8/5, när finalen i Sverige ”guitar-battle” avslutas på Kool Kat i Stockholm. Men observera det är bara KANSKE)
• Till sist: Kan du nämna 5 nya plattor som du tycker är hörvärda idag?
— 1: Gary Moore ”After Hours”. 2: Lynch Mob: ”Wicked sensation”. 3: Ozzy: ”No more Tears”. 4: ”MSG”. 5: Dokken ”Up from the Ashes”.