”Alla människor föds som original, men de flesta dör som kopior.” Electric Boys hör tack och lov inte hemma i den senare kategorin. De har aldrig sysslat med kalkylerande idéer om ”inne-sound” eller obligatoriska ballader som alla ”måste” ha. Jag lärde mig en sak under min intervju med dem.
Nämn för Guds skull aldrig ordet ”funkrock”.

— Nej, vi har inte hört alla dessa nya band som kommit på sistone! (Ankan och Conny sjunker ihop i en sovande pose över bordet.)
— Vi har samma musikaliska rötter som alla andra rockband. Huvudsaken är att låtarna ska svänga och ha ett groove, men det eftersträvar väl alla?
Faktum är ju att idén att blanda svart funk och färgglad psykedelia med vit hårdrock redan fanns hos Led Zeppelin. Men bland de nyare banden är Electric Boys ett av de få som lyckats experimentera med klass. Deras musik låter aldrig stel eller ”vit” som hos Extreme och Co.
Nu släpps ”Groovus Maximus”. Och visst hittar man en hel del ”funky grooves” bland de tretton låtarna. Men det psykedeliska har nästan fått stryka på foten för mer blues och så kallad ”traditionell” hårdrock. Gillar man Jimi Hendrix ”Electric Ladyland”-plattan kommer den här att gå non-stop på skivspelaren. Det är mycket aggressivare sång och ”punsch” i refrängerna.
Mycket på ”Groovus Maximus” är inspelat i den legendariska Abbey Road-studion i London. Ett bra smakprov på det blir den första singeln ”Marg in the Mystery World”, som är en femminuterstripp till Sgt. Pepperland.
— Fläskkvartetten är med och spelar stråkar på den och en annan låt.
Resultatet av detta låtsnickeri har alltså blivit en riktigt intressant och helgjuten rockplatta. På något sätt lyckas de lyfta en standardlåt med mycket små medel. Kanske ligger det mycket i Electric Boys sätt att skriva låtar, som inte är speciellt unikt men ändå ovanligt bland hårdrockband:
— Det mesta kommer till genom jam, säger Conny. Vi spånar runt på några riff ett tag, och så får en se vad det blir för låt av det. Det är lätt att allting blir så strikt. När vi spelade in ”Groovus Maximus” vägrade vi att använda en ”click track”, t ex. Mycket är inspelat under en enda tagning.
— Ibland hade vi bara själva stommen på låten, fortsätter Ankan. Det fanns en text och musik till verserna och refrängen. Sedan hittade vi på alla gitarrslingor och fill-ins under inspelningens gång.
Denna gång står bandet som producent till plattan, eftersom de är ”fullt kapabla att fixa den biten själva”. Bob Rock (förre producenten) lär vara rörande överens med dem om den saken. Electric Boys lät honom remixa debut-LP:n för USA-marknaden. Men vad hände egentligen där?
”All Lips And Hips” har blivit en kultlåt på stripklubbarna i Los Angeles. Nämner man namnet Electric B… för Alice Cooper börjar han automatiskt nynna på denna låt. Alla vet alltså vilka de är, men det som saknas är en ordentlig skivförsäljning.
Nu ska Electric Boys hårdlanseras på allvar. Man har upptäckt att det finns ett svenskt band som verkligen har stor ”quality”. Förmodligen kommer antalet ryggdunkningar att öka i takt med att Connys ansikte dyker upp på ”Headbangers’ Ball”.
Många kallar honom kaxig. För mig verkade han snarare lite reserverad, speciellt när jag som främmande person började fråga honom om hans privatliv.
Det är bara de närmaste vännerna som känner den Conny som inte står på scenen eller poserar på rocktidningarna i psykedeliska outfits. Han skruvar besvärat på sig när vi kommer in på de olika rollerna som musiker i band brukar ta på sig. Basister SKA vara kolugna typer i bakgrunden medan sångarna exponerar sig på varenda bar i stan.
— Egentligen är det precis tvärtom. Niklas är den store festaren medan jag sitter tyst i ett hörn.
Någon måste ju skriva låtar också. Och den 5 maj kan man alltså få höra och se ”Groovus Maximus” i sin helhet. Mitt tips är att balladen ”Dying to be Loved” kommer att bli en nattmusiksfavorit av stora mått. (Som en kuriosadetalj kan jag nämna att skivomslaget är designat av Hugh Simes, en konstnär och fotograf som är känd för Rush mycket märkliga skivomslag.)
I maj åker de ut på en folkparksturné. Jag tror inte att någon blir besviken den här gången heller. Varje gång Electric Boys liveshow förs på tal tänker jag på en speciell kväll i Stockholm 1989: Yngwie Malmsteen skulle spela, men hans förband hade lyckats strula till det på något sätt. Ett okänt svenskt band fick uppgiften att rycka in. Ofta brukar dessa ”special guests” skapa perfekta tillfällen till toalettbesök och popcorninköp. I I varje fall hade jag ställt in mig på detta när jag kom dit. Då kommer Electric Boys in och slår ner som en bomb i den svenska hårdrocken, som fortfarande höll på att gå igenom sitt värsta Europe-komp. ”Har de någon platta ute?” var det första jag tänkte. När ”Den Store Gitarrakrobaten” sedan gjorde entré hade jag detta förband i så starkt minne att jag helt enkelt satte mig på bussen hem igen.
”Maximus Impression” var ordet.

(Eller ”Maxima impressio” som romarna hade sagt. /sättarens anm.)