Thåströms projekt Peace, Love & Pitbulls (PLP) har släppt sin andra platta. Den blev inte nådigt mottagen av den svenska kritikerkåren.
Inte heller release-gigen fann någon nåd – tvärt om – de var sågade längs med fotsulan.
Vad vill Thåström och PLP? Är detta den naturliga fortsättningen för den gamle frontmannen i Ebba Grön och Imperiet: Ständig musikalisk opposition?

– Den första frågan jag skulle vilja ställa till dig är varför alla jounalister, i de intervjuer jag läst, ställer fortplantningsrelaterade frågor till dig?
– Nja, det där måste du nog förklara för mig.
– Fortplantningsrelaterade frågor?
– Ja, jag förstår ordet, men ställer de verkligen sådana frågor till mig?
– Ja, typ: “tycker du om sex?” osv.
– Jo, men det kan du ju faktiskt inte fråga mig om.
– Nej, i och för sig inte, men jag tänkte bara om du har någon bra förklaring till varför du får den typen av frågor väldigt ofta.
– Ingen aning, men det måste tydligen vara att jag lockar fram något djuriskt hos många journalister. Sedan förmodas det väl att jag ska svara på en sådan typ av fråga, och ibland gör jag väl det mer eller mindre frivilligt. Jag har svarat på så många konstiga frågor genom åren så på något sätt rinner bara frågorna in genom ena örat, ut genom det andra och däremellan säger jag någonting. Jag har svårt att ta sådana frågor seriöst. Hela fenomenet med intervjuer har jag svårt att ta seriöst. Men DU är ju här för att bevisa motsatsen, eller?, säger Thåström och skrattar.
– Precis, jag är en jävligt seriös journalist Men berätta nu vad du fick för reaktioner när du bildade Peace, Love & Pitbulls (PLP)? Redan Xplodera mig 2000 var ju Redan Xplodera mig 2000 var ju relativt hård, vissa industri-influenser osv, och för dem som missade de och kom till konserterna med en förväntan att höra en fortsättning på Ebba och Imperiet måste de ju blivit… öh… förvånade.
– När första PLP-plattan kom för två år sedan var det väl i ett läge när jag gav fullständigt f-n i vad folk tyckte. Och egentligen är det väl kanske den mest naturligaste inställning man kan ha. Jag tyckte om att göra den grejen och inte f-n vet jag vad som hände… Blev folk chockade?, undrar Thåström och fortsätter:
– OK, det var en hård platta! OK, det var en lätt obegriplig platta!
– Blev du förvånad över reaktionerna?
– Man måste ju göra plattor som är kul att göra och som har någon slags relevans till en själv. Man kan ju inte i första hand gå in för att göra plattor som tillfredställer andra människor. Det blir lite för många att tillfredställa på en gång.
– Du var ju nästan nationalhelgon ett tag. Skulle det inte ha varit lättare att fortsätta på den vägen; sjunga på svenska etc?
– Det var fruktansvärt. Jag tror inte det finns något värre än att få den rollen i Sverige. Det var något av det mest nedbrytande jag varit med om… Mentalt nedbrytande!
– Hade det att göra med att du blev igenkänd överallt?
– Nej, det var att bära den rollen, något som ligger så långt ifrån mig som man kan komma. I det läget var jag bara tvungen att fly! Dricka så mycket sprit som möjligt och dra härifrån!
– Du bor i Danmark nu, eller?
– Ja, i Köpenhamn. Det är i och för sig inte så stor skillnad gentemot Sverige, men rent privat är det lugnast för mig. Innan dess bodde jag i Holland, vilket var jävligt tråkigt. Tre år fick räcka. Det enda som var bra med Holland var att vi kom igång med PLP sista året jag bodde där nere. Vi träffades ju, som du kanske vet, i Holland.
– Det är svårt att veta vart man ska bo, berättar Thåström och fortsätter:
– När man väl börjat flytta är det lätt att man fortsätter. Man blir lätt trött på städer och samtidigt är det ju så lätt och skönt att bara fly när man tröttnat.
– Det kanske är läge att flytta när man märker att man hittar väldigt bra?
– Jag lär mig hitta jävligt snabbt. Då skulle jag få flytta en gång i månaden och det skulle bli för jobbigt… För dyrt om inte annat.
– Repeterar PLP som ett band, eller hur funkar ni?
– Du menar som att vi typ: “repar varje måndag”. Det går ju naturligtvis inte genom att vi är så geografiskt utspridda.
– Kommer ni ihop i en replokal och sätter ihop bitarna eller presenterar ni idéer för varandra?
– Det är ju Nicklas och jag som skriver allt material och då sitter vi hemma hos mig i Köpenhamn. Än så länge har vi bara en okey demo-studio där, men vi ska bygga en studio i Köpenhamn. Så svaret på frågan är: nej, vi repeterar inte som ett vanligt band i och med att vi utgår ifrån maskinerna och gör musiken… tillsammans med maskinerna (skratt)! Vi låter maskinerna vara en del av den skapande processen, fast det är klart att vi ibland kan utgå ifrån t ex ett gitarriff.
– Saknar du inte den sociala biten att träffas en, två gånger i veckan och repa?
– Jag har alltid hatat att repa, så jag saknar det inte alls. Och speciellt när man under massor av år har repat på just det sättet är de ju skönt att göra något annorlunda.
– Du har skrivit minst 150 texter, i alla fall runt 150 som blivit publicerade. Hur många av dem kommer du ihåg?
– Jag kan ingen text utantill!
– Ingen?!?
– Nej.
– Hur mycket kasserar du av det du skriver? Hur mycket är det som faller bort?
– Va f-n! Menar du att jag har skrivit 150 texter?
– Ja, minst.
– Ja, då är det inte så mycket som faller bort. Faller det bort så kasseras det vid ett så tidigt stadium att jag inte fullföljer idén. Men till den här plattan är det första gången som jag har varit med om att vi haft material till, egentligen, nästan två plattor. Alla andra plattor jag har varit involverad i har det varit tvärt om; brist på material.
– Nu ska vi göra ett test. Om jag säger “Konstgjord energi”, vilken låt är det ifrån?
– ……….
– Party.
– Jaja.
– Ibland använder du dig av tyska. Warum?
– Jag har aldrig läst tyska och jag kan inte tyska, men jag älskar band som sjunger på tyska. Det är nog det optimala språket för tung musik. Det låter politiskt agitatoriskt i sig självt.
– Första plattan, om jag får kalla den för det, som hette Peace, Love & Pitbulls, var en solo-platta om jag förstått saken rätt.
– Det började som ett solo-projekt och Nicklas kom väl in efter halva plattan i något slags havererat tillstånd när vi var tvungna att börja mixa om plattan och göra om 2/3 av materialet. Så vi utvecklades till ett band efter hand.
– Omslaget till den här plattan; är det någon koppling till kommunismen? Jag tänker på mannen med släggan.
– Det är ju i och för sig en gammal ungersk propagandaaffisch. Och när vi kom på titeln “Red Sonic Underwear”, som egentligen inte betyder någonting, tyckte vi att han gjorde sig bra. Så: nej, det har ingen koppling till kommunismen.
– Men annars; har du haft någon politisk dragning åt kommunismen? Eller; har du varit kommunist någon gång?
– Nej, men jag har alltid stått långt till vänster.
– Vad blir “långt till vänster”? KPML(r)?
– Nej, herregud (skratt), jag har ingen sådan parti-ideologisk ambition överhuvudtaget!
– Så du kommer inte att rösta heller?
– Nej!
– Och har aldrig gjort så?
– Nej!

– OK, hur arbetar ni fram låtstrukturerna? Hur arbetar ni fram materialet?
– Nicklas programmerar och sedan bestämmer vi t ex att: “Idag gör vi en låt i 98 BPM och borde inte trummorna…” etc. “Idag är en dag då man borde göra en sådan eller sådan låt”. “Idag gör vi en sådan låt på förmiddagen, sedan går vi och käkar och på eftermiddagen gör vi en annan låt”. Och på så sätt får man en jävla massa låtar. Sedan lyssnar vi igenom och en del är skit och går inte att lyssna på och i andra låtar märker man att det finns något att bygga vidare på, berättar Thåström och fortsätter:
– Det kan också vara en titel, typ Hypnodoom och så bestämmer vi oss för att göra en Hypnodoom-metal-låt. Vi sitter och leker fram det mesta.
– Jag har suttit och läst igenom texterna till Red Sonic Underwear och jag fattar i stort sett vad alla texter handlar om, utom en: 2000 ways to get drunk.
– Vill du att jag ska förklara den för dig?
– Ja, gärna.
– Men jag tänker inte ge dig någon förklaring till den. Texterna är i och för sig väldigt flytande och kan ibland vara vad som helst, men just den tycker jag det är jävligt uppenbart vad den handlar om.
– Finns det någon koppling till Xplodera mig 2000.
– Nej.
– Du skriver texter på ett annorlunda sätt än tidigare, tycker jag. Beror det enbart på att det är ett annat språk nu?
– Det är klart att det spelar in, men… F-n vet, jag tycker det är jävligt svårt att diskutera texter. Jag har ingen kontroll över det jag gör textmässigt. En del tycker jag är väldigt klara och en del ska inte vara så jävla glasklara, det passar bara inte. De ska bara beskriva stämningar egentligen. Om jag sedan lyckas är en helt annan fråga.
– Om man översätter Ebba- och Thåström-texer, så får man ju inte PLP-texter.
– Nej, det är klart. Texterna måste ju passa in i bandets idé. På första plattan var jag också influerad av mycket Sience Fiction-läsning.
– Cyber?
– Typ, men på ett lekfullt sätt.
– ?
– Nej f-n, jag grejar inte det här, jag har ingen distans till de här texterna.
– Om jag frågar dig om några år.
– Ja då kan jag nog ge bättre svar om texterna till PLP-plattorna.
– Vad hände med “Xplodera mig 2000”- filmen?
– Filmen?
– Filmen!
– Den var inte jag involverad i.
– Den med en massa CNN-klipp.
– Va!
– Det gjordes ju en film i samband med Xplodera mig 2000.
– Nähä.
– Jo!
– Vaddå “jo” (skratt), lägg av!
– Det ligger en uppe på MD.
– Det finns 10 st videos – lågbudgetvideos – som gjordes enbart till releasefesten för den plattan. Vi gjorde 10 videos på en vecka: filmade fem dagar och klippte tre, tror jag. Det är det du tänker på. Extrem lågbudget. Det kan hända att någon liten snutt av den där är visad i TV, annars har den bara visats två gånger; en gång här och en gång i Oslo.
– Finns det liknande planer för PLP?
– Nej, det gör det inte.
– Vore det inte lättare att göra en konceptgrej med PLP?
– Det skulle kosta för mycket tid och pengar och ingen av oss har väl direkt någon sådan ambition för att det ska bli omsatt i praktiken. Jag är inte heller speciellt frälst på det där med videos. Va f-n, jag är glad att plattan är färdig och utgiven. Nu vill jag göra nytt material.
– Jag läste att du har planer på att starta en egen industri-label?
– Ja, men det gick inte. Det blev för mycket strul.
– Hur långt kom ni?
– Det blev inte mer än en demo. Jag har mycket planer men man har, tyvärr, alldeles för lite tid.
– Men tanken var alltså att ni skulle signa band?
– Ja, visst.
– Vad hittade ni för band?
– Vi hittade inte mer än ett projekt; en platta som skulle basera sig helt och hållet på feedback. Det är det enda jag vill avslöja.
– Vad har ni för planer med PLP? Kommer det en singel?
– Ja, det kommer.
– Låt mig gissa: Warsaw
– Nej, tyvärr inte. Det var annars vårat val. Men jag känner inte att jag vill sitta och bestämma singel, för jag väljer ofta fel, så då får andra göra det. Och det belgiska skivbolaget ville helt enkelt ha Animal, så då blir det den. Personligen tycker jag att Warsaw är en bättre singel, men…
– Förhoppningsvis blir det väl fler singlar?
– Ja, vi ska göra en del remixar och förbereda för fler singlar.
– Har du råkat utför att folk börjar sjunga “800 grader”, när du går på stan?
– Ja, nästan.
– Nästan?
– Ja, det kan väl hända. Om det händer när man sitter på t ex bussen, då kan det vara väldigt pinsamt.
– Genom Ebba ock Imperiet satte du ju spår i en hel generation vad beträffar klädesval, politisk inriktning – även om du inte har någon själv…
– (skratt)
– Tror du att du kommer göra samma sak med PLP?
– Nej, det gör jag verkligen inte. Jag har skitsvårt överhuvudtaget att bedöma det. Men jag har väldigt svårt att tro att vi skulle kunna ha den genomslagskraften hos så många. Vi har inte heller den ambitionen. Vi har inte den typen av låtar folk går omkring på stan och sjunger. Nej, har man gjort det en gång så räcker det.
– Det är inget du saknar från Ebba och Imperiet?
– Nej, det enda skulle väl vara att sälja plattor. Det är alltid kul att sälja plattor. Men PLP kan ju inte räkna med att sälja några jätteupplagor.
– Det var ju nästan tonårshysteri ett tag…
– Nej, det saknar jag inte alls! Verkligen inte!
– Jag har inga bra frågor kvar. Har du något som du vill tillägga?
– Nä, det blir väl bra så här.