Rusty Bryant
Rusty Bryant Returns
Fantasy Records

Detta är knappast någon ny LP. Den spelades ursprungligen in 1969 men finns nu återutgiven i en digitalt ommastrad version. Rusty Bryant tillhör de verkligt stora jazzsaxofonisterna, kanske inte kommersiellt sett men väl musikaliskt. Detta är hett och kallt samtidigt. Här finns ett bitvis vitglödgat altsaxspel som samtidigt är relaxat och avslappnat. Strålande orgelspel av Sonny Phillips gör inte saken sämre. (Om det inte vore för stavningen skulle man kunna tro att organisten var reklamansvarig hos både SONY och Philips).
Skivan innehåller både groove och soulkänsla i massor samt snille, stil och smak. Det skulle inte förvåna mig om Rusty Bryant utgör en av de viktigare inspiratörerna till dagens extroverta soul- och dansorienterade svenska jazzscen, med förgrundsfigurer som Jon Rekdal och gruppen Blacknuss.
Lite jazzhistoria, Rusty själv blev själv ett hett namn på 50-talet vid sidan av Red Prysock, Big Jay McNeely, Jack McVea med flera. Saxofonister som alla började blåsa i en hårdare mer rythm n’ blues-orienterad stil. Flera av 40- och 50-talets förgrundsgestalter kom från Lionel Hamptons mer städade jazzband som tydligen fungerade som en utmärkt plantskola.
Rusty Bryants favorit och största inspirationskälla bland dessa saxsofonister var Red Prysock som i sin tur är mest känd som saxofonist i Tiny Bradshaws band mellan 1951 och 1953. Under denna period spelade Tiny och Red in mästerverk som Bradshaw Boogie och The Train Keept A Rollin. Den senare låten har spelats in av bland andra Motörhead.
Tiny Bradshaw befann sig någonstans i gränslandskapet mellan jazz, rythm n’ blues och rock n’ roll. Då, under början av 50-talet var Little Richard och Screamin’ Jay Hawkins med flera ganska städade rythm n’ blues-sångare med ungefär samma yttrycksfullhet som Christer Sjögren och andra dansbandssångare har idag.
Men under 1953/54 kom flera av dem att utvecklas till vrålande rocksångare, dock med i mångt och mycket samma repertoar som de haft tidigare. Skillnaden låg i att de plockade upp samma hårda drivande spelstil som man funnit hös föregångare som Tiny Bradshaw och den mer bluesorienterade Ike Turner (vars före detta fru Tina idag inte är helt okänd).
Under senare delen av 50-talet spelade Red Prysock med Alan Freeds band. Alan Freed var radiojockey och mannen som myntade etiketten rock n’ roll och bandet kompade de flesta av 50-talets stora rockstjärnor.
När Red lämnade Alan Freed ersattes han av King Curtis. King Curtis i sin tur hade en inte helt okänd gitarrist från Seattle i sitt band vid namn Jimi Hendrix och Motörheadgitarristen Fast Eddie Clark numera i Fastway var tidigare gitarrist i ett av de rythm n’ blues band där Jimi Hendrix varit hans företrädare.
Red Prysock spelade senare med flera av soulmusikens stora namn som Jackie Wilson och Sam Cook. Under början av 60-talet spelade Rusty Bryant en hel del med organisten Hank Marr och senare med Richard Holmes.
En av de bästa låtarna från tiden med Hank Marr var Sabotage ifrån 1964. När Rusty Bryant under slutet av 60-talet återvände till jazzscenen under eget namn var det med ett modernare mer soul och acid jazzdance-influerat sound som säkert även det delvis inspirerats av Red Prysock. Det är detta moderna jazzsound som bär med sig en så stor del av musikhistorien som man kan höra på LP:n Returns. Ett sound som i högsta grad är aktuellt och levande även i dagens musik.

Betyg 5 kakor