Umeåbaserade Refused har fått framstå som de främsta företrädarna för HC-explosionen i norr. Refused är det argaste, mest militanta och med den straightaste edgen sedan Anskar! KAKOFONI fick en pratstund med Dennis Lyxén (sångare i Refused) om bandet, revolutionen och sojaburgare.

Hur tycker ni den här Adrenaline-turnén har fungerat för er?
– För oss har det fungerat skitbra, säger Dennis, även om den har varit otroligt intensiv. Nej, vi har absolut inget att klaga på. Det har gått hur bra som helst!
Berätta lite om den beryktade HC-explosionen i Norrland.
– Det har funnits en HC-scen i Norrland de senaste 5–6 åren och den har varit groende. Men det är under det senaste 1,5 åren som alla de band som hållit på lyckats komma ut. Så företeelsen är inte ny. Explosionen handlar mer om att scenen har uppmärksammats och att banden har börjat släppa plattor.
– Visst har det bildats en massa nya band senaste året, fortsätter Dennis, men jag är inte chockad av utvecklingen.
Är ni ett HC-band, eller beskriver ni er själva i andra termer? Själv tycker jag att ni har väldigt tunga metall-influenser.
– Nej, vi är ett HC-band. Det finns ingen anledning att krångla till det. Vi är femte generationens HC-band som kommer fram nu och vi låter så här. Det är mycket metall inblandad i HC nu.
Nu när ni varit runt och spelat i Sverige, har ni fått någon uppfattning om hur läget är för HC? Är HC på gång överallt?
– Ja, helt klart! Det märks att det är på gång. Man kommer till små orter och det är mycket folk på spelningarna, folk kan låtarna och man har hört talas om oss o s v. Så visst märks det att HC är på gång. Det är kul som fan!
Ni har ju kommit ut med en hel del material också. Bortsett från alla samlingsplattor så har ni släppt material på Burning Heart och Startrec. Berätta!
– Ja, först var det en mini-CD på Burning Heart, singel på Startrec och sedan uppföljningsalbum på Startrec.
Varför bytte ni bolag?
– Grejen var att vi aldrig hade något kontrakt med Burning Heart. Det vi nu har gjort på Startrec var i princip redan spikat innan Burning Heart kom in i bilden. Vi tyckte det var kul att komma ut med några låtar bara… ganska opretentiöst, egentligen, berättar Dennis.
Har ni något mer på gång?
– Ja, vi ska in i studio under juni eller juli och spela in 5–6 nya låter, men det är inte bestämt när de ska släppas. Vi får ju se hur det går med det vi gett ut hittills också.
Ni är ju ett Straight edge-band också…
– Ja, men det är bara vi på Adrenaline-turnån som är Straight edge, fyller Dennis i.
Och alla i bandet är Straight edge?
– Ja, vi är ett Straight edge-band. Refused ÄR Straight edge.
Vad är det som har fått er att välja Straight edge?
– När jag vart Straight edge för fem år sedan var det en naiv tonårsgrej. Då handlade det om att jag inte ville sluta som mina kompisar som jag var med då. Nu är mina avsikter med Straight edge annorlunda jämfört med då. Nu handlar det om att få till stånd en personlig förändring innan vi kan göra revolution.
– Jag skulle kunna prata om Straight edge i flera timmar, hur man kopplar Straight edge till politik etc, etc, förklarar Dennis och fortsätter:
– Vi måste börja med oss själva innan vi kan göra större förändringar. Vi måste börja omvärdera allt som finns runt om oss. Partipolitik kan aldrig göra det bra, bara göra saker lite bättre eller lite sämre. Och för mig är Straight edge en bra grund att stå på, en bra grund att jobb utifrån om du vill ha en riktig förändringar.
Era texter har ju onekligen en väldigt klar politisk utgångspunkt. 
– Jag började spela musik för att det var kul och jag spelar live för underhållning. Men samtidigt måste du vara medveten om att om du står på scen och säger saker, gör saker, så kommer det att påverka folk. Folk ser upp till dig om du står på scen, hävdar Dennis och fortsätter:
– Alla politiska ställningstaganden jag gjort kommer från Straight edge och jag tycker verkligen att det är viktigt att vi, och den ungdomskultur som HC nu blivit, kan fokusera vår ilska och kan peka ut: ”Just det här tycker vi är fel”. Andra ungdomskulturer slår blint omkring sig: ”Samhället är skit”, ”Krossa samhället” o s v, samtidigt som de är en väldigt integrerad del av samhället genom att göra mycket som samhället har lärt dem.
Mycket som av det har stått om Straight edge i olika tidningar handlar ju om det personliga förhållningssättet; att man ska vara vegetarian, absolutist etc. Men vad är då kopplingen mellan detta och det strikt politiska budskapet i texterna?
– Jo, om 20 år är det vi som sitter och styr i det här landet och om vi växer upp, går i skolan och blir formade till den här massan som alla förväntas passa in i blir det ingen förändring. Straight edge är personlig politik, att du börjar ifrågasätta varför det är ”normalt” att supa två gånger i veckan. Vem bestämde att det är kul? Vem bestämde att det är ett socialt accepterat sätt att använda droger? Vem bestämde att vissa djur ska vi krama, andra ska vi skjuta och att några djur ska vi äta?, frågar Dennis och berättar vidare:
– Vi har börjat ta bort de idealen vi fatt oss iproppade av våra kompisar, våra föräldrar och våra lärare. Vi har tagit kontroll över våra egna liv för att sedan kunna påverka vår omgivning i positiv, konstruktiv riktning istället för att leva ett självdestruktivt liv. Och det är väl där kopplingen finns: i den personliga politiken.
Ska man som Straight edge avstå helt från partipolitiken, inte rösta o s v?
– Nej, själv ska jag rösta på KPH… KPFR… KP-vad-de-nu-heter. Så långt till vänster som möjligt. Jag är nog lite smyg-kommunist. Jag tror kommunismen är oundviklig. Målet för oss är i alla fall kapitalismens avskaffande!
I USA förekommer det ju inblandning av Hare Krishna i Straight edge. Är det samma sak i Sverige?
– Nej, men jag känner en massa Hare Krishnas, jag brukar vara där och äta och jag tycker de har bra saker att lära mig och jag kan säkert lära dem en och annan sak. Men HC-scenen eller Straight edge-scenen i Sverige har inte gjort att några blivit Hare Krishna. De som jag känner och som är Hare Krishna var det redan innan jag träffade dem.
Det finns ju ett utpräglat mode inom HC; säckiga brallor, skate o s v. Är det inte jobbigt att stå på scen och säga ”tänk själv” till en uniformerad massa?
– Det blir ju så i alla ungdomskulturer att man får en koncentration kring löjliga gimmicks som gör att man får en grupptillhörighet. Så är det bara och det är oundvikligt! Det är mycket lättare att känna att man är en del av hela grejen om man har lite uniform. Personligen tycker jag inte att kläderna är så viktiga. Men HC är absolut inget undantag från andra ungdomskulturer i det här avseendet, men vi vill att folk ska veta att det inte handlar om vida byxor, kedjor och skateboard, utan vad som finns inne i skallen, påpekar Dennis och förklarar vidare:
– Straight edge är ju lite kollektiv individualism; att man delar grundidealen, att man har lite av uniformen, men att det sedan handlar om att tänka själv.
Jag tycker att vi har avhandlat ämnet ”Straight edge” och börjar fråga om framtiden för Refused, en framtid som börjar med sommarens festivaler.
– Ja, vad jag vet nu så är det väl fyra festivaler klara, men sedan vet jag inte mer.
Vad är på gång utomlands för er, då?
– Vi ska ut på Europaturné i augusti/september, men inte heller här är alla detaljerna klara än. Men det är mycket på gång. Det går bra för oss. Det flyter på fint.
Ni kanske snart kan satsa på musik på heltid?
– Ja, förhoppningsvis efter sommaren ska vi kunna koncentrera oss på bara musiken.
Jag tackar Dennis för intervjun som jag genomförde under devisen: ”Lyssna och försök förstå, även om du inte håller med”!