Redaktör Andre bad mig skriva en artikel om The Join, emedan han själv känner sig alltför intimt sammanlänkad med bandet. Jag accepterade men visste innerst inne att inte jag heller skulle kunna skriva en saklig artikel om detta band. Varför det då? Jag känner ingen av medlemmarna, jag har bara sett ett par av deras konserter, och borde kunna vara kallt saklig.
Men det går inte.
Det får bli en hyllningssång i C-dur till The Join, fyra pojkar från Mariedal i Umeå som är 19 år gamla.

Lars Oskarsson, Fredrik Gratin, Peter Rosenberg och Roger Nordin gick i samma klass. Lars hade en granne som var punkrockare. Han hade helt otroliga skivor som Lars fick låna. Lars i sin tur spelade skivorna för sina kompisar. Dom fick helt enkelt lov att bilda ett band och börja spela själva. Men – hur gör man?

Bräntbergsskolans musiklärare P-A Sundbaum som har spelat själv och vet vad det rör sig om lånade ut skolans förstärkare och instrument. Det var inga märkvärdiga grejer men det kom ljud ur dom.

Efter två månader kom det första offentliga framträdandet som var på skolavslutningen. The Join hade två låtar och körde en låt två gånger, för det blev extranummer.

Det blir nästan alltid extranummer när The Join spelar. Kanske för att det är så befriande att höra Peter Rosenberg, både blyg och stolt på samma gång, tillägna en låt till ”alla som tycker att det enda man kan göra är att sitta på café och diskutera”.

När refrängen kommer, ”Fy fan vad jag hatar Café Pastell!”, måste man le och inse att det här är angeläget. Här står fyra pojkar på scenen och är inget annat än vad de utger sig för att vara. Hur ovanligt är inte det i dessa dagar! Jag tycker att det ofta saknas trovärdighet på kulturscenerna.

Men här står sångaren Roger Nordin som verkligen är en tilltalande blandning av bilmekaniker och punkmonster, Fredrik Gratin som är skittuff bakom trummorna och snusen flyger nästan ut ur läppen när han drar upp tempot, och Lars Oskarsson, helt koncentrerad, har sina flickfans framme vid scenkanten.

Man är helt slut efter en konsert med The Join men man fortsätter skrika och applådera, för man vet att då kommer dom tillbaka.
Peter Rosenberg berättar för mig att The Join började spela för att ha nånting att göra. Man kände inga rockmänniskor och analyserade inte sin musik, utan spelade helt enkelt istället.

– Rockskolor tror jag inte på, säger Peter. Då blir rocken som idrotten, eller nån slags ”ungdomsverksamhet”.

– Jag var på en rocktävling och tittade, säger Lars Oskarsson. Föräldrarna var där och satt och applåderade artigt och hade med sig tårta som dom delade ut efteråt…
– Vi är inte med på sånt. Förresten skulle vi komma sist!

Om jag satt i juryn skulle The Join slå ut det mesta och alla tårtor delas ut till Roger Nordin på scenen. Då skulle publiken inte gå säker.

Musikläraren P-A Sundbaum spelade på 60-talet i Umeås popstoltheter The Zettlers som gav ut tre singlar. /Blaskoteket red.