Vår londonkorrespondent Martin Carlsson sprang på Kent Norberg i Sator på rockklubb i den engelska huvudstaden. Det blev ett snack om gruppens nya coverplatta ”Barbie-Q-Killers”.

Kent fingrar lite urskuldande på sin Kent.
– Jag röker vanligtvis inte. Det blir bara när jag dricker öl. Semesterröker, skrattar Sators basist och` sångare Kent Norberg.
Semester är just vad han och flickvännen Maria är på. En billig charterresa till London för att kolla in turistmål, shoppa och gå på rockhak. Det var i metropolens hårdaste rockklubb Borderline vi stötte på varandra föregående natt. när Kent och Maria stod och lyssnade på udda och brutala band i högtalarsystemet.
– Hårdrock är roligt, den har blivit mycket bättre på senare tid. Jag kan bara inte med äldre prylar som Saxon och Iron Maiden.
Annars är det just en förkärlek till gamla obskyra band som tagit Sator tillbaka i fokus efter en längre tids självförvållad tystnad.
Nya coverplattan ”Barbie-Q-Killers” är en hyllning till favoritband som huvudsakligen har somnat in sedan en lång tid tillbaka.
– Chips (Kiesbye, gitarr) är ett samlarfreak och har miljoner av gamla punkskivor som ingen vill lyssna på.
– Vi har koncentrerat oss på låtar från tidiga amerikanska punkband främst från Los Angeles under perioden 1976–80. Chips är hjärnan bakom projektet.
Att sammanställa ”Barbie-Q-Killers” var en på papperet ytterst besvärlig uppgift. De flesta av grupperna existerar inte längre och dessutom gjorde Sator det extra svårt för sej.
– Inte en enda av låtarna finns utgiven på en studioskiva!
– Någon finns med på livealbum, men i övrigt är det material från bootlegs och demo- och livetejper.
– Dessutom var det helt omöjligt att höra vad som sjöngs, eftersom ljudkvalitén var bedrövlig.
Hela två år tog det att spåra alla de udda amerikanska grupperna. Namn som Zeros, White Flag, Weirdos, Avengers, Dils, Crime och Suicide Commandos betyder idag ingenting, men denna generation punkare banade väg för en mer vitt utbredd hardcorescen som på 90-talet lever vidare med band som Bad Religion, Fugazi, Sick of it All och Biohazard.
– Vi hade god hjälp av White Flags Bill Bartell att hitta dessa musiker. Det visade sej att den ene kände den andre och visste vart en annan jobbade och på den vägen var det.
Frågan är hur dessa amerikanska band reagerade när ett för dem okänt svenskt band ville göra en cover av en femton år gammal låt som inte ens ansågs vara bra nog på tiden då det begav sej.
– Ha, ha. Vi har inte fått så stor respons från banden, utan mest haft med Bill Bartell att göra.
– De tycker väl att det är kul, men det skall bli intressant att se vad de säger när de får höra våra versioner. I vissa låtar var det omöjligt att avgöra vilka ackord som används, så det är inte alls säkert att vi spelar som originalen, ha ha.
– Vi har faktiskt spelat tillsammans med en av sångarna i Suicide Commandos i Borlänge! Körde en av deras låtar och Steve Almaas som är från svensktrakten Minneapolis gick upp på scen!
”Barbie-Q-Killers” känns avspänd och det verkar som om det varit kul i studion.
– Ja, verkligen. När vi gör någonting eget kan det lätt bli lite för allvarligt. Nu gjorde vi en hel platta på tre veckor och det kändes skönt.
De positiva erfarenheterna av ”Barbie-Q-Killers” kan resultera i en uppföljare. Ingenting är bestämt, men att döma av Kents optimism väntar volym två någonstans bakom hörnet.
Guns ’n’ Roses då? Parallellen till rosornas punkiga coveralbum ”The spagetti incident?” (1993) är oundviklig.
– Vad skall man säga? Det är olyckligt att den skulle komma just nu.
– Egentligen skiter vi i det, men lite tråkigt är det ändå. En del kommer säkert att tro ”ja, ja, Guns ’n’ Roses gjorde en så då gör de också en”. Då får väl folk tro det, men vi har som sagt var arbetat med projektet i flera år.
På tal om andra band så påminner irländska Therapy förfärligt mycket om Sator. Allt från musik till ordlekar med skivtitlar (”Headquake” – Sator, ”Troublegum” – Therapy).
– Det låter ju ganska mycket Sator om dem. Jag hörde en av deras låtar på radion (”Screamager”) och trodde att det var vi! Jag tänkte ”va fan är detta för någon låt — det här är ju inte vi”, ha ha.
– Jag tycker att de är skitbra. Jag vet inte om de har hört oss, men det måste de ju nästan ha gjort.
För tillfället arbetar Sator hårt på nästa ”riktiga” album. Efter den misslyckade utlandslanseringen av förlagan ”Headquake” (1992) vill Kent ligga lågt i snacket om uppföljaren som kommer efter sommaren.
— Skulle tippa att det varken blir lika poppigt eller hårdrockigt som ”Headquake”. Det kommer inte att låta som ”Slammer” (1988), men det blir lite smalare och mer enhetligt. – Utomlands hade man svårt att fatta förra plattan med ”We’re right, you’re wrong” och ”I wanna go home” som jävligt olika singlar. I Sverige kan vi köra ganska brett för folk vet vilka vi är och även om låtarna är olika känner man igen det distinkta Satorsoundet.
— Jag har aldrig sett oss som ett hårdrockband. Sator är ett hårt rockband. Lite som Clash fast de hade reggaedelar och vi har lite hårdrock i oss.
– Vad är hårdrock idag? Nirvana medverkar i metaltidningar, men jag tycker att de är mer punk, avslutar Kent Norberg.

HEAVY*MENTAL

Från vänster: Hasse Gäfvert, Kent Norberg, Micke Olsson, Chips Kiesbye.