Historien om Electric Boys börjar i Stockholm 1987.
Sångaren och gitarristen Conny Blomqvist och hans polare basisten Andy Christell slår sej ihop med trummisen Niclas Sigevall och gitarristen Franco Santunione.
Boysen spelar in singeln ”All lips ’n’ hips” i oktober och får stor uppmärksamhet ganska omgående.
På en paketturné med de svenska (och nu nedlagda) banden Treat och 220 Volt åker Electric Boys runt i folkparkerna sommaren 1988 och tar även färjan över till Finland för flera spelningar. Debutalbumet ”Funk-o-metal carpet ride” släpps i februari 1989 och senare samma år inleds ett samarbete med vulgokomikern Svullo genom singeln ”För fet för ett fuck” som blir en stor succé på såväl daghem som diskotek i hela Sverige.
Electric Boys uppmärksammas utomlands och i USA mixar demon-producenten Bob Rock (Metallica, The Cult, Mötley Crüe) om fem låtar på ”Funk-o-metal carpet ride” som ges ut i nytt skick på våren 1990.
Förväntningarna inför uppföljaren ”Groovus maximus” (1992) är mycket stora men trots den av Beatles doftande singeln ”Mary in the mystery world” och en hel del fina recensioner blir 1992 ett tungt år för Conny & Co som har problem med skivbolaget i USA.
Och efter en misslyckad turné med Mr Big och Hardline lämnar Niclas Sigevall och Franco Santunione.
Nya Electric Boys kan beskådas i maj 1993 som förband till Metallica på Stockholm stadion. Thomas Broman från nedlagda stockholmsbandet Great King Rat spelar trummor och Martin Thomander är den nya gitarristen.
Under två månader i slutet av 1993 spelas det aktuella albumet ”Freewheelin'” in i London. Första singel blir ”Ready to believe” i februari 1994 och en månad senare släpps albumet.
Med anledning av releasen träffade David Bogerius boysen.

Conny, hur träffades ni i bandet?
— På Tjärhovsplan för en halvtimme sen.
En klassisk inledning på en intervju med Electric Boys. Som tur inte den här.
Vi börjar i stället med att konstatera att the boys are back in town. Närmare bestämt Stockholm, Vasastan och fiket Ritorno på Odengatan.
Conny Bloom, Martin Thomander, Thomas Broman och Andy Christell kommer i taxi direkt från skivbolaget i Sundbyberg och är på mycket gott humör — trots att de inte har ätit något på hela dan.
— Det känns kul att börja göra intervjuer igen. Det är ju ett bevis att något nytt är på gång.
— Men när man sen gör sin sjuttionde intervju under en turné är det ju inte så kul längre, inleder Conny.
Thomas och Andy får syn på min förhandskassett med låtarna ”Mountains and sunsets”, ”Groover”, och ”Sad day”.
— Det där är ju plattans lugnare låtar. ”Sad day” är den enda låten som kan kallas för en ballad. De flesta nya låtarna är mera som ”Ready to believe”.
— Du borde ha fått en annan tape eftersom du skriver för en rocktidning, säger Conny och letar i sin plastkasse efter omslagsbilden (men hittar först bara Soundgardens nya CD).
— Det är en enkel bild på bandet till skillnad från det fula omslaget till ”Groovus maximus”.
Vad skall ni göra den närmaste tiden?
— Vi skall turnera i Tyskland, England, Holland och förmodligen Japan. Men vi vet inte hur länge vi blir ute. Det beror på hur många länder som hoppar på plattan.
— Det viktiga är att skivbolagen hinner göra reklam för skivan innan vi kommer dit och spelar. Och a-t-t de gör reklam.
Vad hände egentligen med lanseringen av förra albumet ”Groovus maximus”?
— Vi hade stora problem med skivbolaget i Amerika. De fattade inte riktigt vad vi var för ett band. Någon snubbe där borta hörde ”Mary in the mystery world” och sade ”va fan, det här är ju en singellåt”.
— Vi tyckte det var helt åt helvete eftersom folk kom ihåg oss som bandet som gjorde ”All lips ’n’ hips”. Vi tänkte att folk kommer att tro att vi har bytt stil eller nåt sånt där.
— Vi kom inte alls överens med bolaget.
Men ni åkte över till USA och turnerade i alla fall?
— Vi gjorde en turné med Mr Big och Hardline. Det gick sådär. Det var i alla fall ingen säljmässig succé.
— Sen kom vi hem och då sätter man sej ner och tänker ”va fan är det som händer, det här går ju åt helvete” och så tänker man på allting som hänt runt bandet. Hur många bra chanser man haft att ta sej upp till toppen men som av olika anledningar gått fel.
— Nu har vi försökt reda ut allt det och försökt se till så att vi har folk runt omkring oss som fungerar den här gången och inte gör om misstagen.
Varför splittrades bandet?
— Jag (Conny) ställde ett ultimatum för jag var den som ruttnade först. Jag kände att det här går bort, bandet utvecklas inte. Jag hade en lång diskussion med Ankan (Andy) och han höll med mej.
— Sedan snackade vi med Niclas som sade att han inte hade någon lust att turnera mer och ville vara här hemma i Sverige och meka med sin hoj och lira mer som hobby.
— Och Franco, där kan man väl säga att det var lite mer delade åsikter och grejer och han trivs nog bättre nu. Vi är fortfarande polare så allt är ju cool.
— Vi tog tag i oss själva och bytte ut management och allting. Vi har fått värsta nytändningen och gjort vår bästa platta så nu känns det som om vi är på rätt spår.
— Sen går det säkert åt helvete i alla fall men det är bara att garva.
Känns det som om ni är ett nystartat band?
— På ett sätt gör det det men samtidigt var det ju inte låtskrivaren som gick.
— Det här bandet startade som gamla Electric Boys men vi har utvecklas mycket tack vare att Martin och Thomas har bidragit med grejer som inte Niclas och Franco gjorde vad det gäller låtskrivandet.
— Mycket av låtarna på plattan växte fram när vi jammade. Vi låste in oss i en liten lokal och bara lirade.
— Vi tänkte aldrig att nu skall vi göra en tyngre platta utan vi gick in och lirade så som vi lirar med hjälp av en ljudsnubbe. Det har blivit tyngre och hårdare men framför allt mer övertygande.

”Man blir förbannad när man sitter i en replokal i sju månader och är med i världens bästa band men ingen annan vet om det.”

Har låttexterna ändrats?
— Jag (Conny) tycker själv att det är de bästa texter jag skrivit. De har faktiskt förändrats mycket, det är mer verklighetsanknytning.
— Man har varit med om mycket och är förbannad på allt som gått snett och det färgar av sej både på musiken och texterna. Man är förbannad i studion samtidigt som man har det i bakhuvudet att många går och tänker att ”nu skall vi se om Electric Boys fixar det här”.
— Och dessutom blir man förbannad när man sitter i en replokal i sju månader och är med i världens bästa band men ingen annan vet om det.
Vad hände med den planerade mini-CD-n som skulle släppas förra året?
— När vi började jobba på den märkte vi att det är lika bra att vi gör en hel platta i stället så vi sköt upp allting. Plus att bandet inte kändes riktigt färdigt, vi hade inte hittat vår stil på nåt vis.
— En del av låtarna som var planerade att vara med på mini-CD-n är med på ”Freewheelin'”, till exempel ”Mountains and sunsets” men de låter annorlunda nu.
Hur var det att göra er första spelning inför 25.000 som förband till Metallica?
— Det var ett blygsamt premiärgig. Martin visste inte när vi skulle in på scenen.
— ”Vad är det här för låt?”, undrade han. ”Det är ju introt”. ”Va!?”. Det var kul.
— Sen körde vi en massa andra festivaler som Roskilde och Hultsfred och allt som allt blev det en 15—16 spelningar i somras. Vi ville komma ut och visa att vi fortfarande finns och köra några av våra nya låtar inför publik.
Varför valde ni engelsmannen Andrew Scarth som producent för ”Freewheelin'”.
— Han har jobbat som tekniker åt producenten Terry Thomas (Foreigner, Bad Company) och vår manager föreslog honom eftersom han gillade oss.
— Han hade total koll på vad vårt band är för något så vi tyckte det kunde vara kul. Han måste vara en av världens bästa ljudtekniker och då kan vi jämföra med de tekniker som jobbade med Bob Rock när vi gjorde den andra versionen av ”Funk-o-metal carpet ride”.
— Vi ville jobba i studion Abbey Road (London) igen för det var så kul där sist, men det var inte ledigt. Som tur var var det någon som avbeställde en bokad tid så vi fick i alla fall två veckor.
— Hade Abbey Road varit ledig hade vi stannat där hela tiden men nu fick vi spela in och mixa i två olika studior i London.
Headbanger’s Ball inledde ett specialprogram med svenska band med videon till ”Dying to be loved”. Hur spelades den in?
— Det var vårt ”fuck you” till hela jävla skivbolaget.
— ”Dying to be loved” skulle släppas som andra singel från ”Groovus…” och vi frågade om budgeten till videon. Skivbolaget svarade att det inte skulle bli någon video.
— Så då gick vi till ett ställe där vi hade sett att man kunde göra en egen video till sin favoritlåt. Det funkade ungefär som en karaokemaskin och kostade 18 dollar och 95 cent.
— Vi skickade den till MTV och skrev ”vi heter Electric Boys och vårt skivbolag vill inte bekosta vår video så vi har tagit våra sista slantar och gjort en egen”.
— Jag tror vi hamnade på 38 plats på en sammanställning av det årets bästa videor på Headbanger’s Ball. Videon till ”Mary in the mystery world” som kostade så jävla mycket mer att göra var inte ens omnämnd.
Hur kommer era gamla låtar att låta live?
— Som den nya skivan. Vi har inte snackat om vilka låtar vi skall spela än, vi har alltid ändrat låtset från spelning till spelning för vi blir uttråkade så fort.
— Vi brukar bestämma oss för att byta öppningslåt precis innan vi skall in på scenen vilket pajar totalt för ljustekniker och andra…