”Shake, Rattle And Synt”?
Jaså, inte det. Men ”Synt Will Tear Us Apart”, då? Eller ”Synt On Through”?
När slutade du betrakta synten som en leksak, Mats?
– Leksak!!? Jag har aldrig sett den som en leksak. För mig var det… jag körde på orgel, men kunde inte få den intensiva ton jag behövde for ett solo. Det var så jag först använde synt, vilket ju är tvärtemot hur många använder den nu.
Själv hörde jag min första synt någon gång runt ’72-’73, i en Chicory Tip-låt (är det någon som fortfarande kommer ihåg Chicory Tip?), och Kaj Kindvall sade fortfarande ”moogmaskin”. Vilken syntlåt var den första du hörde, Pocke?
– ”Sgt. Pepper”, men det visste man ju inte då. Sedan hörde man Emerson, Lake & Palmer… men vi var ett seriöst popband då!
För både Pocke Öhrström och Mats Lindberg är veteraner, ja, riktigt ärrade. Pocke:
– Vi har kört ihop förut; började 1974 med Vinterminnen, sen var det samma medlemmar i Delirium fast då spelade vi improviserad musik. Vi hade syntar redan då.
Ja! Berätta om svunna tider, Mats!
– En gång, i Norrtälje, spelade vi i soluppgången… nej, nedgången måste det ha varit. Vi gick ut som sista bandet på söndagen, efter en fredag/lördag/söndag-festival, och den var helt slut. Kvar var bara folk som städade i gräset… spöklikt. Men det var jävligt fin luft; klar och frisk. Vi improviserade ju, en jävla kick… Ååh! Helt otroligt…
Man Tredje Mannen är långt ifrån bara ett par övervintrade Gärdestare. Nej, deras musik är lika okonventionell som den är enkel. Fyrfärgstryck i svart/vitt, två solar och fyra dimensioner. Mats syntar dominerar förstås, men inte på det trendigt vedertagna sättet, med svulstiga polymoog-mattor eller simpel pekfingerpop, utan här dunkar bassynten genom din bröstkorg till dina fötter (dansa!) och även en och annan Doors-slinga smyger sig in. Inte så det stör, utan smakfullt och Intelligent.
Pocke: – Doors har alltid varit mina favoriter, ja, sen ’67; såg dem i Stockholm då. Därför känns det lite löjligt när folk beskyller oss för att haka på Doors-vågen, när man gillat dem i femton år.
Joy Division, då?
– Ja visst, de gav väl en kick att börja lyssna på Doors igen. Ian Curtis sjöng liksom på Jim Morrison’s sätt, men hade inte samma resurser, så det blev naknare, enklare. Vissa sångare passar det, och jag fick själv inspiration därifrån. Förut sjöng jag mycket högre, skrek mer… det blev inte så lyckat då.
Men nu är det det. Pocke spelar sparsam gitarr: glittrande ibland, ibland flytande funky, som en Jeff ”Skunk” Baxter i ”Long Train Running”, men det är hans texter som för Mats rytmer till ett annat plan, och ”Lizard King” måste vara Jim Morrison själv, i svart läder: ”Lizard King är min ende vän i kväll”…
Efter Delirium körde Mats dubbelt med Trettioåriga Kriget och Delirium, men det problemet löstes när Delirium lade av för gott. Pocke fortsatte i Nerv, tillsammans med Deliriums bassist och trummis. De gjorde en singel innan de sprack, och sedan passade det rätt bra att börja lira med Mats igen när även Kriget gav upp. Tredje Mannen blev snabbt omtalade efter ett par spelningar. Dels deras skivbolag , Sonets, fest i höstas på RITZ, dels den på Kulturhuset strax därefter, och nu har de gett ut sin första singel: ”Cul De Sac”, med ”Lizard King” som baksida.
”Cul De Sac” har litet av den gråtmilda (nytt modeord i svensk musikpress, men försök själv hitta en synonym) sinnesstämningen som återfinns i Ratata’s ”För Varje Dag”, men är än mörkare: ”Jag känner knappt igen dig/Vad har hänt?/Du vill härifrån… härifrån”. överhuvud taget är Tredje Mannens musik som en annan av deras låtar, ”Mörk Romantik”: ”Rum fyllda med verklig mystik/Rum fyllda med mörk romantik”.
Den låt som jag faktiskt gått och nynnat hela denna mörka vinter, är dock ”Sailor”, en låt om rotlöshet och alienation, med en resignerad grundton. Den handlar inte om någon solig Indisk Ocean utan snarare om ändlösa seglatser på den stormpiskade Nordsjön med en himmel i åskblått, och en fantastisk refräng om flickors famnar i städer utan namn…
Pocke: – Det kallar jag för pigtjusarackord.
Vad?
– Pigtjusarackord: Verkligt gamla, goa ackord…
Det skulle kunna vara lätt att illustrera Tredje Mannens musik med parabolantenner eller champagneglas, d v s plocka ner den förutsättningslöst i syntbagen, men musiken är så full av frihet och poesi, både värme och rytm, att något sådant känns totalt främmande.
Pocke: – Mina texter är mer riktade till en person, inte till en folksamling.
Hur är det med självförtroendet som band?
Mats: – Det är ganska bra: När vi fortsatte var det inte som den 256:e spelningen med Kriget, utan som den första med Tredje Mannen. Men den andra var liksom… ja, kanske inte den andra, men den femte var som den tjugonde. Det gick snabbare. Man var ju lika jävla nervös, men…
Pocke: – Vi har ju inte kuskat runt i landet och spelat, det har ju gått ganska snabbt, med bättre och bättre spelningar. Jämfört med de andra sättningarna har det här fungerat till hundra procent. Vi har fortfarande bara spelat i Stockholm och Göteborg; idealet: Vi har gjort en femton-tjugo spelningar, medan vi med Kriget gjorde trettio per säsong: ett par i Stockholm, resten i småorter…
Mats: – Med Tredje Mannen är det viktigt med lokal och PA. Kriget kunde bara ringa upp och säga: ”Nu kommer vi: Sätt upp våra grejor så vi kan spela:” För oss är det viktigare med hur det låter. ”Rutan”, vår ljudmixer, är som en medlem.
Pocke och Mats är luttrade, och vill mycket med sin musik. Vi talar om Lustans Lakejer (säg det samtal om musik där de inte dyker upp…), som ju aldrig har upplevt hur det är att spela runt om i Sverige i tio år i halv- eller heltomma lokaler.
Mats: – Men de kan hänge sig! Här är skimret liksom borta… man ser så krasst på det hela: ”Ja det var ju kul att spela här, det gick ju hyfsat… vad händer sen då..? Inte så mycket…” Varje framgång är en ny framgång och inte en fortsättning på det tidigare.
Nu är Tredje Mannen i gång med att spela in LP:n, som bör komna i april. Personligen hoppas jag att Tredje Mannen får den framgång de två jobbat för så länge, men nu med spännande, kraftfull musik och med veteranens värdefulla erfarenhet, snarare än med den låtsade glättighet som präglar den synthesizerdominerade musikens utövare i dag, 1982. Deras enda problem kan vara att de inte går att stoppa in i något fack med sin unika musik, som inte tillåter sig att klassificeras.
Pocke: – Får väl klassificera den som unik då!
Lämna ett svar