”I mörkret bakom ljuset
förs ett spel bakom våra ryggar
Vad är det ni döljer?
Vad är det vi inte skall se?”

Att lyssna till en sång kan ibland bli en existentiell fråga om att finnas till eller ej, om liv eller död, himmel eller helvete. Den kan beröra dig så starkt, intellektuellt eller emotionellt, att du knappt klarar av det.
Så är det med ”Mörkret”, en låt från Tant Struls LP, och jag vacklar varje gång jag träffas av det enorma utspelet i Kajsas sång. Av de knivskarpa gitarrerna som letar sig in i ditt undermedvetna och påpekar desperationen. Av det övertydliga arrangemanget med en storslaget dramatisk flygel som understryker allvaret i sången: ”En dag känner vi stanken/En dag blod på vägen… JAG HAR REDAN SETT!!!”
I mina anteckningar från Tant Struls spelning på RITZ står bara skrivet två ord vid ”Mörkret”: ”Vilken kraft!”

En frisk och kall vinterkväll i januari befinner sig fotograf Nyman och jag i Vaxholm, några mil norr om Stockholm, för att besöka Tant Strul under mixningen av deras första LP, som kommer nu i februari. Kajsa Grytt, Malena Jönsson, Liten Falkenholm och Micke Westerlund har för en vecka isolerat sig i MNW:s studio som ligger idylliskt i den snötäckta skärgårdsstaden. Tony Thorén, Eldkvarns bassist, hör också till Tantfamiljen. Förutom att producera plattan, är han också gift med Liten, och deras dotter Maja, tre år och ett obotligt charmtroll, bidrar till den avslappnade familjestämningen som omger den gamla träkåken, med vedspis och gammeldags veranda. Ja, egentligen är det en aura av ärlighet och total avsaknad av egocentricitet som möter oss, en obändig vilja att kommunicera, och genast känns alla de schabloner som omger det här med rockmusik helt fel. Vare sig det gäller den tystlåtna Malena, som inte hinner säga så mycket eftersom hon mitt under vår pratstund rycks iväg för att lägga på den aggressivt majestätiska flygeln i ”Mörkret”, eller den angeläget rättframme Micke, trummisen, eller Liten, bassisten som flyttade till Stockholm från Norrköping 1972 när Eldkvarn kom hit, så talar vi samma språk.

Kajsa insisterar på att du skall förstå det hon vill säga. Att uttrycka sig och sina känslor betyder mycket för henne, och det märks. Hon spelar mycket fin, ibland spröd gitarr i Tant Strul, och när Körsty Stich, som tidigare sjöng, lämnade gruppen för att åka till Indien och fotografera, fick Kajsa även ta hand om sången:
– För Körsty var det alltid kul att stå på scen, kul att spela, kul grej. För oss var det… man måste uttrycka sig jävligt nära, det viktigaste för oss alla är liksom livet. För henne var det inte på samma sätt.
Det var Körsty som skrev texten till ”Pappas Tant”, den charmiga poplåten om hur det kan gå om pappa är otrogen på Mallorcasemestern: bor mamma och jag i Västerskog/Och pappa ensam i en etta…”
Kajsa: – Vi tyckte också att den var charmig tills vi hade spelat in den, men den gav ett sånt glättigt intryck. Atmosfären i låten var ju så glad och sprallig. Jag träffade en kille en gång som hade tagit låten väldigt seriöst. Han hade lämnat sina barn i en skilsmässa, och var så tagen och gripen av den låt som jag själv skrattat åt. Men Körsty har aldrig genomlidit det där personligen, och skrev väl mest låten som en travesti på det där med att åka till Mallorca.
– Så efter ”Alice Underbar” slutade Körsty och jag var tvungen att lära mig sjunga. Det var svårt. Känslomässigt var det jävligt svårt, för ena stunden var det så häftigt, men så hörde jag det på band, och då lät det hemskt!

Kajsa förklarar varför det tagit ett helt år sedan den fantastiska ”Alice Underbar”:
– Vi har bara haft den arbetstakten. För oss får det ta den tid det tar. Vi är inte så erfarna och kan inte heller åka på turnéer ute i landet och spela, spela, spela, för Liten har ju ett barn, och det känns inte motiverat. Det tar ju ett tag att utveckla vad vi vill göra… vi är ju inte klara än! Men om människor vill ha det, då känns det så häftigt. Vi tycker det är häftigt att åka ut och spela. Jag känner inte det där… måste ut… men det är ju det man vill, spela. Det är det som är häftigt!
När Kajsa säger ”häftigt”, är det inte bara ett ord, utan uttrycker mer det primära behovet, det outtryckbara, det allra, allra…
– Det är ju vad jag vill göra: uttrycka mig i musik. För mig är det en anledning… ja, en anledning till att finnas!

Medan Kajsa drivs av känslostormar, så är Micke mer koncis och bestämd:
– Det var väl mest en lek från början, det var kul att hålla på, men blir man indragen i något som blir mer och mer seriöst får man ett ansvar för publiken som köper våra skivor och betalar för att se oss. Det är liksom ömsesidigt. När vi spelat har vi alltid gjort våra bästa spelningar på landet.
Kajsa: – När vi spelat i Stockholm har det bara varit… misär. Man är så uppladdad: ”Ah Gud, det skall bli så häftigt:”, och sedan står man där: ”Hej, vi heter Tant Strul…” Det är så frustrerande.. Sedan när man spelar i Linköping, så dansar folk, och efteråt riktigt lyser de, och… det är så bra, det känns.
Liten vet varför det är så:
– Man känner mycket mer deras längtan att få höra oss. Man blir eggad av deras känslor, de väntar sig så mycket. Här i Stockholm är alla så mätta på nåt sätt.
Kajsa ger sig inte förrän hon övertygat mig, och hennes vilja att nå fram är överväldigande när hon fortsätter:
– Det handlar mycket om… ens nära känslor, ledsamhet eller glädje… att man skall känna igen sig. Jag vill att människor skall känna både vad de tänker och vad de har här inne, säger hon och rör vid sitt vänstra bröst. – Vad man är ensam ned. Det skall plötsligt vara som… riktigt att ta på, man ser det! Att stå där och sjunga: plötsligt finns det där, ärligt, erkända, realiserade på nåt jävla vis, riktiga. Plötsligt är de riktiga, och man får kraft i det, man är något, man finns!
Hon har accelererat , snabbare och intensivare, och nu tystnar hon, som utmattad och frågar, tveksamt, osäkert: – Förstår du?

Om jag gör! Det är den mest påtagliga vilja att kommunicera , att vilja, att förmedla jag någonsin känt, och jag vill ryckas med i din emotionella entusiasm, jag vill känna vad du inte finner ord för, Kajsa: så spontan, så öppen men ändå osäker, sökande.
Lp:n är fylld av drömska popmelodier, med litet av det vackra i Doors eller Valvet Underground, fast avskalat, naket och sedan omspunnet igen. Personligt, känsligt med Malens ljusa orgel och Litens stora Rickenbacker-bas. Och så, Kajsas texter: de kan ge dig tröst när du känner likadant, man de kan också vara smärtsamma om de påminner dig om det du vill ha tröst för. De hjälper dina tvivel, för du är inte ensam! Kajsa är också osäker, likväl som jag eller våra vänner. Vi längtar alla efter kärlek och värme. Vi har alla en Alice Underbar inom oss.
”Du får inte lämna mig/utanför dig”, eller ”Ta mig på min längtan/att älska det jag inte får”: Känner du? Jag gör! Får du kraft? Jag får! Vill du inte älska? Jag vill!

Kan då inte killar skriva sådana texter, Kajsa?
– VI är ju tjejer, vi är ju uppfostrade på olika sätt. Vi är ju faktiskt olika på något vis, så det är ju tjejer som spelar… bra och så där… som Go-Gos! Jag bara rös av deras musik. Om de varit killar är det inte säkert det känts på samma sätt.
Liten: – Texterna är nog också annorlunda. Det låter banalt, naturligare. Killars associationer är nog mer… konkreta. Tjejers är suddligare, mer drömska.
Micke, du är ju killen i bandet! – Tjejer och killar har ju olika referensramar. Man betraktar saker och ting olika, man ser ju t.o.m. olika saker. Om man tittar på en bild kanske en tjej ser vissa saker som en kille inte ser. Om man sen skall återge det är det naturligt att tjejen talar om det hon har sett. Det är nog bara fråga om att utvidga synsätten, att inte ge en ensidig återgivning av verkligheten.
Kajsa: – Det är mycket kärlekstexter på plattan. Det handlar rätt mycket om längtan efter ett förhållande, men också att man inte klarar av de relationer som finns… om att känna sig ensam mitt i det. Ändå finns det utrymme att inmuta hopp. Det är ju så jävla svart runt omkring oss… det är ju faktiskt dåliga tider, och väldigt få människor är ihop med varandra och har det bra. För mig känns det mer naturligt att inse att jag finns mitt i det, i stället för… champagne och så… Man vänder sig bort och ser inte. Nya Romantiken bygger ju på det..: verklighetsflykt.
Micke: – Man kan inte undgå att se det svarta i vitögat:

Det är så svårt att skriva om kärlek, popens viktigaste texttema, utan att det blir schablonmässigt eller påträngande. Det är sällan det verkligen berör en. Micke:
– Det är ju bara för att det inte berört den som skrivit om det.
Liten: – Det har jag funderat över länge. Det finns så vackra rocktexter om kärlek, men de som skrivit dem som om de redan haft den, tycks själva söka kärleken.
Micke: – Man kan väl skriva om kärlek både när man söker den och när man redan har den, fast man då skriver på olika sätt.
Kajsa: – Ena gången är man hungrig, medan andra gången är man…
Micke: – … lycklig!

På plattan finns också en låt som Stry Terrarie skrivit, ”Vågar Du Va Ensam I Natt?”, ett collage av alla de känslor som yr runt Stockholm sent en lördagsnatt.
Kajsa: – Den handlar om storstadens kärleksjakt.
Micke: – Det här stora… greppa någon, finna någon..: ”Jag vill gärna va  kär/om någon vågar älska mig…”
Det är mycket frustration, och det finns knappt tid och utrymme för kärleken. Dels kanske man inte vågar, dels blir det så uppstyckat.
Kajsa: – Men mitt i det där, att man liksom skall förverkliga sig själv, så har man den där naturliga kärlekslängtan, den där… att vi alltid levt tillsammans med en enda människa. Det är ju ens inre drift också, att leta upp den här jävla människan! Stry förklarar det här, att man är ensam med sig själv när man ligger och sover…

På PITZ gjorde Tant Strul sin sista spelning med Micke, som tycker att han vill syssla med andra saker just nu. Det var mycket känslor och osäkerhet denna kväll, mycket också beroende på att de inte spelat ute på tre månader. Jag nämner efteråt för Kajsa att de trots sin utstrålning, sin värme och ärlighet gav ett osäkert intryck:
– Men jag är väldigt blyg. Jag menar, texter som jag suttit ensam och plitat ner i min lägenhet… väldigt personliga, och sedan är det en massa kompisar jag sjunger för. Vad skall jag säga mellan låtarna? Vart skall jag ta vägen?
Kajsa, du behöver inte ta vägen någonstans, vi behöver dig här och nu, på Tant Struls LP.

Den kanske är… den kanske kan uppfattas som litet ledsen, men det finns ändå hopp… något hopp…

Vill du älska mig, Alice Underbar?