“Vi skuggar solen med vårt hat
hat som får blommor att vissna
Ingen frid, ingen återvändo
Döden slukar era själar, syndens vita trälar
Det som en gång var ett kristet liv
Nu djupt i jorden gömmas…”
(Textrader hämtade ur; “Tills Döden Er Alla Tar” / I Det Glittrande Mörkrets Djup

Scenen i Borlänge är definitivt inte den angenämaste i Sverige när det kommer till grym metal. Och om vi rör oss ut i den riktigt svarta periferin och kikar efter så finns där icke mycket att skåda, man skulle kunna säga att SORHIN regerar stort på hemmaplan, någon nämnvärd konkurrens finns icke. Men Dalarna i det stora hela har dock ett par mörka diamanter att bjuda på. Jag inser att vi är eniga i den punkten när vi i stämma utropar HYPOCRISY.
— THE ABYSS är också ett av black metalbanden jag lyssnar på, de har känslan och råheten, deras musik är jävligt bra, snabb och våldsam och de är jävligt vettiga som personer också. I Borlänge finns det däremot ingenting. Ja, det finns väl några ungsvin här som håller på, men de är 15 till 18 år, och det är ingenting jag vill lyssna på. Man har ju hört allting förut. Det blir en del industri också, men då ska det alltså vara riktig dödsindustri, sinnessjukt och våldsamt, sedan rå black metal då.
Som?
— MARDUK, GORGOROTH, DÖDHEIMSGARD, MAYHEM, DARKTHRONE.
Mycket norskt du…
— Ja, tyvärr! Jag satt just och tänkte på det. MYSTICUM är också jävligt bra. Ja, Sverige har ju inte mycket i den våldsamma skolan, det är väl MARDUK och ALGAION som kommer i tanken först då. De sistnämnda har förvisso ändrat stil rätt så drastiskt på senaste plattan.
DISSECTION då, förvisso icke black, men…?
— De är jävligt bra, men det är inte riktigt min grej. Jag vill ha det våldsamma och destruktiva. Men deras budskap är ju det, sa de är OK.
Du tycker det hänger ihop en hel del, att det är viktigt?
— Det är jävligt viktigt. Det är ju det som bestämmer om man kan lyssna på det tycker jag. Men man söker sig ju till något nytt hela tiden… pop.
Det är musik i domänerna där CURRENT 93, DEATH IN JUNE och STRENGHT THROUGH JOY rör sig och sprider sköna vibbar i dunklet Nattfursth syftar på, och de lirar definitivt inte pop!
— Nej, inte pop, men det är soft musik, dock jävligt destruktiv sådan.
Zombiepop, inte helt rätt, men inte alltför långsökt?
— Nja, jag vet inte vad man ska kalla det. Men jag lyssnar mer på sådan musik än sådan här musik, säger han och grimaserar till tonerna av “House of the Rising Sun” som ljuder högt inne på “Jussi B”, där vi för tillfället befinner oss, en av de få besökvärda pubarna belägna i Borlänge, och fortsätter:
— Det är en helt annan känsla i den musiken, det är djupare, jag vet inte vad jag ska säga, åsikterna, eller tankarna förmedlas på ett annat sätt, alltså, det är svårt att förklara, men det ger mig mer att lyssna på sådan musik, zombiepop, än ny black metal, i dags dato som Christer Pettersson brukar säga.
Christer Pettersson?
— Han är hjälte.
Men det finns gott om hårdrockare i stan, fortsätter Nattfursth, exempelvis de han själv umgås med.
— Men de lyssnar på ACCEPT, MAIDEN och gammal hårdrock alltså, sådana finns det ju, som lever för öl och har lyssnat på hårdrock i hela sitt liv. Men black- och death metal, jag umgås inte alls med sådana, det ger inte mig någonting. Jag vet inte om det finns så många heller. Jag kanske träffar någon på pubben ibland, fast det är på fyllan, så det kommer man inte ihåg dagen efter. Men hårdrock finns det. Det finns ju jävligt mycket band här, det är en musikstad om man säger så, fast alla band suger mer eller mindre, enligt mig i alla fall. Jag menar, vad är det för band? OK, de är bra och spela, men musiken?
Suckar han och berättar vidare att SORHIN för egen del hållit sig på defensiven och genom undvikande av poserande i dagstidningar och liknande förblivit tämligen anonyma på hemmaplan.
— Så ska det vara och så förblir det.
Men de flesta här uppöver känner väl ändock till er…?
— De vet väl vem jag är som person, men bandet det vet jag inte, eftersom jag inte går och snackar om bandet. Fast de vet väl att jag är han som sitter hemma i källaren och dödar ungar ungefär, så går ryktena på stan, det är så det fungerar typ…

En mäkta upplevelse

Det som banade spåret in i undergrounden för Nattfursths del var när han 1989 såg SODOM i Fagersta, sedan kom MORBID ANGEL och gav allmänheten dåndimpen och därefter tyska thrash kungarna KREATOR, tja, vem minns inte den tiden?
— Ja det är fel att tacka punksvin som Babs, men det var ju Fagersta-spelningarna i början av 89-90, då man rände på en massa spelningar, det var då man kom in i det hela och köpte zines, demos och sådant. Men man har ju alltid sökt det brutala, det började ju med KISS, WASP och VENOM. Sedan blev det SEPULTURA, de var ju brutala i början. Ja, KREATOR, SODOM och METALLICA dessutom, HELLOWEEN också, i och för sig är det inte så brutalt, men man lyssnade ju på det i alla fall. Sedan blev det värre och värre. Men den skivan som, jag vet inte när den kom, 1990?, (1992 /reds. anm) “A Blaze In the Northern Sky”, det var ju då alltså som man fick upp ögonen mer för black metal.
Vilket var det absolut första black metalbandet du fick upp ögonen för?
— VENOM, BATHORY, kan man säga något annat! Nej, men det är ju sant.
Våra åsikter går i samma spår när det kommer till att gå på spelningar i dag… jag menar vart fan har demo och zines spridningen tagit vägen? Tar man med sig ett gäng blaskor och försöker kränga på spelningar i dag tror ju folk i lindriga fall att man är en bag-lady. Ett grymt hell till Mr. Zeptic som kånkade omkring på en kasse ute i Skärholmen där NAGLFAR och VINTERSORG med flera spelade, dess värre ett krasst arrangemang.
— Ja, band gör ju inte demos längre, de släpper skivor direkt. Det kommer ju band man aldrig hört talas om, de kommer från ingenstans och så säljer de 50.000 ex!
— I början av nittiotalet, då var det röj, alltså då röjde man själv, publiken hade inlevelse. Nu är det ju så här; “fan ska man röja, jag har ett eget band, vi är ju bättre”, så resonerar ju folk ungefär. Så undergroundspelningar av i dag har jag inte mycket till övers för. I och för sig det här året har varit jävligt bra om man ser till spelningar, man har ju sett allt som går att se.
Som?
— CURRENT 93, det absolut bästa, då satt jag och rös hela tiden, alltså “ni får inte sluta ungefär”. Är man på en underground-spelning upplever man det motsatta typ.
Han låter minst sagt lyrisk när han beskriver spelningen ovannämnda framförde i en kyrka i London, atmosfären suckar han…
— Det var så jävla, det går inte att beskriva med ord. Om ni inte var där har ni missat någonting. KING DIAMOND och MERCYFUL FATE var också jävligt bra, på, vad heter den där kinkyklubben… Electric Garden. Och sedan DEATH IN JUNE, NON och STRENGHT THROUGH JOY i Borås, det var också kanon. Sedan BLOOD AXIS nu senast på Cold Meat festivalen, det var så jävla bra så man…

Själens krav

Vad händer med SORHIN just nu?
— Det händer ingenting…
Ni gör alltså ingenting?
— Jo, vi håller på och skriver material till nästa skiva. Vi har gjort fyra låtar som är helt klara med text och musik, det är väl det enda vi gör. Repa har vi inte gjort sedan hösten fyrtiotvå. Nej, men vi repar här ibland, med trummaskin eftersom trummisen bor trettio mil här ifrån, Sundsvall.
Nattfursth syftar på Zathanel, föredetta SETHERIAL batteristen, numera involverad i inte mindre än två band, MIDVINTER och BLOT MINE. Med tanke på avstånd är det förståeligt varför SORHIN sällan repar. Men när Nattfursth spyr ur sig att han hatar, verkligen hatar allt vad repning innebär tycks det luta mer åt att det är faktorn som väger tyngst i sammanhanget, och inte avståndet.
— Det är bara en massa jävla skit, dåligt ljud och en massa rundgång och gnissel och… Det kan vara skoj ibland, om man gör det två, tre gånger om året med riktig trummis. Men trummaskin, det är fan det värsta som finns och repa med.
Trummaskiner eller inte, jag vet att jag inte är ensam i världen om att inbilla mig att själva tjusningen i att ha eller ingå i ett band bland annat ligger i just repningen, även om de blå dunstren för mina ögon i maklig takt låtit sig nötas bort med åren. Men ändock ställer jag alltid mig själv, och otaliga band frågan, som vid det här laget börjar kännas rätt så passé, varför man egentligen börjar lira? För att bara spela in skivor, eller vadå?
— Näe, det är själen som kräver det, man måste ju få uttrycka sina känslor. Nä, men alltså hade han bott här så hade vi repat mycket mer, det är jag helt säker på. Men det går ju inte och hålla på och resa, sextio mil blir det fram och tillbaks.
Men vad får er att orka, med tanke på att ni inte träffas så ofta?
— Ja men alltså det är ju någonting som driver oss, man måste ju få ut det. Det är ju mer eller mindre ens liv på något sätt. Det tar ju upp ens liv var och varannan dag i alla fall, för det är mycket mer än musik alltså. Det är ju inte bara att skriva musik och texter, du ska svara på intervjuer och…
Det är ju du bra på har jag hört. Blir man så lat?
— Men det har absolut ingenting och göra med att vi tror att vi är rockstjärnor eller något sådant. Det är att vi är så jävla slöa och orkar inte helt enkelt.
Jo tack…
— Men jag lovar det kommer tre, fyra intervjuer i veckan. Men tidningarna kommer ju inte ut. Jävla polacker med sitt “hej jag är så fattig, skicka din fru, din bil, ditt hus”. Det är ungefär så; “skicka en skiva jag ska börja en tidning snart, den kommer bli jävlig bra”. Jag orkar väl inte skicka till dem eller, va fan ska jag gå till Posten i onödan och posta brev? Nej, jag tycker tiden går alldeles för fort för att man ska hinna med någonting. Det blir att man ligger bara och degar på vardagarna, sedan på helgerna…
Häver man?
— Ja. Fast det betyder jävligt mycket ändå, bandet, det är ju en del av en själv, det är ju en själv.
Men tror du inte SORHIN skulle låta aningens annorlundare då om repning ägde rum mer kontinuerligt?
— Nej, det tror jag inte, jag tror snarare att vi skulle tröttna på låtarna fortare bara.
SORHIN är bandet som aldrig började repa, så har situationen i bandet alltid sett ut. Men att ha en trummis häckandes uppe i Norrland kan icke vara helt smärtfritt, och begreppet “portainspelade band” är följandevis ett välkänt begrepp inom bandet, likaså välanvänt. Eparygon spelar in musiken med trummaskin på en porta och skickar upp bandet till Zathanel i Sundsvall.
— Sedan kommer Zathanel hit och kan allting. Han är så lättlärd att det är skrämmande. Första gången han kom hit efter att han lyssnat på bandet räknade vi bara in och sedan körde han igenom alla låtar utan ett enda fel, vi gjorde mer fel än han. Han stannade upp typ; “Oj, ska det vara så där?”.
Till detta adderar sedan Nattfursth sina mörktsmakande texter födda ur hans egna tankar och känslor. Medans han själv står för allt textförfattandet ser Eparygon till att musiken tar sig form, det vill säga bortsett ett par riff som fursthen själv skapat, han hävdar bestämt att så har de alltid jobbat och så kommer det även att förbli. Utan honom själv och Eparygon skulle inget SORHIN finnas, om någon av dem slutar så slutar SORHIN, punkt slut. Men hur är det med textskrivandet egentligen, en outsinlig och alltjämt befintlig källa?
— Det kommer ju när det kommer av sig själv, man måste få ut det, man kan ju inte sätta sig ner och tvinga sig att skriva, men just nu är jag inne i en inspirerande period, så det blir mycket kaffe och sömnlösa nätter.
Det som inspirerar honom vid textförfattandet är inte black metal hävdar han bestämt, och några “politiska” åsikter blandas inte heller in, det har inget med SORHINS musik att göra. Med lite intelligens uppenbaras detta ganska snabbt då man ögnar igenom texterna som sträcker sig så långt utanför politikens ramar det bara går. Det han i stället låter sig inspireras av är sig själv.
— Alltså det kommer från ett djupare plan. Allt kommer inifrån, det är ju ens känslor och tankar som speglas, vilka är rätt personliga en del.
Inte skogen då?
— Nu var det längesedan om jag ska vara ärlig, jävligt längesedan. Sedan man flyttade in till stan blir det aldrig av, jag bodde ju mer eller mindre på landet förut. Men det är hat i största allmänhet, det kan vara vad som helst, att man är jävligt hatisk, aggressiv, och så måste man få ut det på något sätt. Det är mitt hat som återspeglas i texterna kan man säga, min avsky. Ja, mig själv, allt som jag har inombords vid tillfället när jag skriver. Och mina texter är bara för mig själv. Jag skiter i om folk inte gillar dem, jag skriver dem endast för att tillfredsställa mig själv, för att få ut någonting av det…
Bland textförfattare mannen mitt emot mig ser upp till återfinns David Tibet, CURRENT 93. En av hans personliga favoriter.
— Han kan förmedla känslor på ett oerhört djupt och symboliskt sätt, som mycket få är kapabla att göra.
— …STRENGTH THROUGH JOY, och FENRIZ också, speciellt texterna på gamla “A Blaze…” och “Under A Funeral Moon”. Men det är inte så att jag sitter och rippar dem rakt av, men de skriver jävligt bra.
Det Nattfursth anser känneteckna blackmetallens konst, och om inte ett måste i receptet är råheten, inget jävla trams. Musikaliskt sett anser han att det ska vara snabbt, rått, våldsamt och skränigt.
— Det är det som tilltalar mig, det ska inte vara något romantiskt tjafs. Synthar, vampyrer och sådant passar inte in, det ska vara jävligt mörkt och destruktivt, texterna lika så. Total död! Det har ju med mörkret att göra, helt klart, och det ska också utföras av de dedikerade. Sådana som vigt sitt liv åt naturens och människans mörka aspekter.
De som icke tillhör ovannämnda skara då?
— Ärligt talat bryr jag mig inte. Den sanna meningen med black metal är ju mer eller mindre förstörd om inte borta på grund av att det ploppar upp band titt som tätt, allt har gått i en alldeles för kommersiell riktning. Det är bedrövligt nu. Alltså band som “………” och sådana där band. Jag tycker det har spårat ur helt. Det är alldeles för kommersiellt, det är bara att kolla på DIMMU BORGIR och CRADLE.
True och Untrue passar kanske in i sammanhanget…
— True, vadå sann? Sann till vadå? Huvudsaken man är sann till sig själv och att man står för det man säger. Det där har också gått för långt, det är utflippat.
Och image…
— Det är det som är fel, det är ju bara image för det mesta. Var dig själv. Nu var vi där igen.
Jo, jag tänkte sammanfatta den här intervjun; svaret på alla frågor blev; var dig själv…
— Ja, alltså jag ska vara mig själv och alla andra ska vara förslavade. Nej, men de utger sig för att vara någonting de inte är. “Hej jag heter Mörker jag är femton år jag hatar livet jag ska döda alla”. Nej, men det är ungefär så…
Hur är det med er själva då, vad skiljer er från dem?
— Ja men alltså det är ett sätt att spegla en själv, känslorna. Vi spelar brutal musik, vi har ett destruktivt budskap, då kan man se lite destruktiv ut också.
Så för er del handlar det inte om image?
— Jag ser det inte som image. I och för sig, jag går ju inte runt i smink i vanliga fall, det gör jag ju inte. Men, nej, det är ingen image.
Corpsepaint?
— Ja, det använder vi ja.
Men är det enligt dig ett måste?
— Nej, det tycker jag inte, det behövs inte. Alltså, behövs… jag kan ju bara snacka för mig själv. Jag bryr mig inte om folk använder det eller inte.
Grisblod?
— Det är en effektfull ingrediens.

Säregen tonkonst

Vad tycker du om att SORHIN rätt så tätt jämförs med BURZUM? Jag har sett det på fler ställen…
— Har du gjort det?
Ja…
— Jag har sett det överallt jag, precis överallt.
Vad tror du det beror på…
— Det är sången. Gamla sången som den lät under demotiden, det måste vara det. Men alltså vadå, sjunga som honom, det är inte många som gör det, va fan, då borde de ju klaga på alla andra sångare som låter precis likadant. Att härma IMMORTAL då, det är helt OK att låta så. Men hur många sjunger som BURZUM-snubben då, det är inte många. Men så fort någon råkar låta lite likt då blir det ett jävla klag, då är det rip-off och så vidare. Äh, jag är så jävla trött på att det ska jämföras med BURZUM hela tiden.
Vad tycker förövrigt om musiken?
— Första skivan var jävligt bra, de andra gillar jag inte så mycket. Första var jävligt rå, den var ju inspelad och släppt före det att han hade gjort bort sig också, så varför ska man sluta tycka om den?
Vad tycker du om hela den grejen, mordet och det?
— Jag är rätt trött på det. Jag kände ingen av dem, så jag håller mig utanför det där, men det var tragiskt, för “De Mysteriis” är bland de bästa black metal skivor som har spelats in tillsammans med “Under A Funeral Moon”. Men det var också det som startade trenden, band som började våga spela, för han hade ju koll, Euronymous, då fanns det inte mycket band. Ja, runt 94 blommade det upp totalt ju, då kom det upp band överallt.
Vi skiter i BURZUM, vad tycker du kännetecknar SORHIN?
— Annat folk säger att vi har en egen stil, att melodierna låter annorlunda, och det tycker jag faktiskt också. Eparygon har en egen stil när han skriver, alltså hans låtar låter inte som de andra tycker jag. Jag kan ju inte säga att det är helt originellt, för det är det omöjligt att vara, men jag tycker vi har en egen stil, vi apar inte efter någonting i alla fall, det gör vi inte.
Men vad har hänt med SORHINs musik om man jämför med första demon, “Svarta Själars Vandring” som kom för fem år sedan, och promon “I Fullmånens Dystra Sken” året därefter? Båda upptryckta i fyrahundra exemplar och helt slutsålda i dag.
— Det var längesedan jag lyssnade på dem, jag vet inte. Det är ljudet som har utvecklats först och främst, musiken tycker jag håller sig inom samma ramar. OK, självklart har den utvecklats, men som sagt, inga drastiska förändringar har skett. Men “Demo 93” och “Promo 94” är inspelade på porta, så ljudet kan diskuteras. Det var i och med ABYSS då, ja, det lyfte oss med bättre ljud, om man säger som så.
Responsen utanför Svearikes gränser har varit bra, speciellt i Tyskland, icke speciellt ovanligt då tyskarna för närvarande tycks lida av totalt frosseri när det kommer till metal. Men det är det enda som räknas menar Nattfursth, “Tyskland har varit bra, och det är väl huvudsaken…”, tjo men de är ju som sagt galna i all slags metal kommenterar jag fånigt. “Ja, men det är väl Tyskland som är viktigast…”
Varför kan man undra?
— Ja men om man tänker tillbaks…
Tänker tillbaks vadå? Det hela slutar bara med ett fett garv… en kul grej…
— Nej, nu skippar vi det här. Ärligt talat bryr jag mig inte hur mycket den säljer. Det är kul om folk gillar den och om den säljer mycket, men jag går inte hem och grinar om den inte skulle sälja.

Inga våta turnédrömmar

Spelningar är inget som SORHIN ägnat speciellt mycket energi åt. Det har varit snack om att de skulle spela i Sundsvall, men hur det blir med det är osäkert.
— Men som sagt, spelningar är ingenting som vi prioriterar, och det kan ju ha och göra med att vi aldrig har haft en full line-up om man säger som så. Det har varit så jävla omständigt, mycket krångel eller hur man ska säga. Det är väl framför allt trummisar det varit strul med, vi använde oss ju av Peter Tägtgren på MCDn, och det ska han ha en jävla massa Heils för, vi är jävligt tacksamma för det…
Ja, han är skicklig…
— Ja det var med jävligt kort varsel han ryckte in, efter att Johan ringt mig ringde jag Peter, mitt i natten; “Ja vi kommer in om två dagar men vi har lite problem, vi har ingen trummis…”, “Äh fö’ fan det ordnar sig” sa han. Då repade vi ingenting, men han satte trummorna fort. Vi spelade in MCDn på två dagar, samt att vi mixade två timmar den tredje dagen, men annars gick det på två dagar, och då var han helt orepad…
Rent musikaliskt sett har Peter icke tillfört albumet något menar Nattfursth, däremot vet Mr. Tägtgren exakt hur SORHIN vill ha det.
— Vi berättar hur vi vill ha det och han bara rattar in det och så blir det helt suveränt sedan. Vi kommer med förslag och han slutför dem på ett jävla bra sätt. Så jag menar, jag tror inte någon annan skulle kunna klara av det. Alltså han tänker, han är inne i musiken, så han vet vad det handlar om. Jag skulle aldrig kunna tänka mig att spela in någon annanstans, förutom singeln då, men det är ett undantag…
Vad hände egentligen med Shamaatae och Sataros, något gick ju uppenbarligen snett…
— Jag har inget svar på det egentligen. Martin (Sataros /red.anm) såg man att han hade inget intresse i det alls. I början var det OK, men sedan såg man hur det blev sämre och sämre, det kan väl ha haft med avståndet att göra. Sedan skiljde sig väl åsikterna på en del punkter också. Men att Johan (Shamataae /red.anm) inte medverkade på MCD:en är för oss ännu ett mysterium. Martin var ju förvisso inte med på någon inspelning, bara en livespelning. Han kom inte med förrens efter andra promon augusti 94. Men det är inga “bad feelings” mellan oss nu, vad jag vet, inte från min sida i alla fall.
Jo, att det varit strul vad det gäller line-up har vi varit snara att upptäcka. Älskare av SORHINS musik har icke direkt haft mången chanser att försöka fånga bandet på, och jag menar hur många åker till Mora under Helloween? Dessutom var spelningen förlagd till Sandis av alla ställen, förvisso en schysst konsertlokal, men lik förbaskat en gammal fritidsgård som under ungdomens dagar bjöd på både det ena och andra, skoteroveraller, häxblandningar, biljard, pudelhårdrock, KISS och disco, nej fy fan. Inte ens jag som härstammar därifrån begav mig dit. Er chefsredaktör slår sig dock blå och vit samt faller in i depressionens töcken för att hon missade händelsen, då line-upen utöver de alltid närvarande Nattfursth och Eparygon även bestod av Sataros samt Shamaatae, skam på skabbigt land, jag hade liksom velat sett det. Jag vete fan om inte SORHIN lika skickligt som UNANIMATED och UNLEASHED för en jäkla massa år sedan röjde arslet av sig och lyckades skrämma iväg otillbehöriga i publiken, gjorde det samma. Enligt Nattfursth var det i alla fall deras bästa spelning även om publiken var den sämsta någonsin. Desto fler hann kanske se dem på Bryggargården i Västerås i juni 1996, då de spred mörker tillsammans med DARK FUNERAL, LUCIFERION, VINTERLAND och THRONEAEON, förövrigt deras sämsta framträdande om man får tro fursthen. Två månader efter, augusti 1996 ägde den senaste spelningen rum i Göteborg, denna gång med INVERTED, THE DARKSEND, INFERNAL GATES och ETERNAL MIND. I dags dato har SORHIN två session-medlemmar som rycker in om en livespelning mot förmodan skulle bli aktuell, två gamla vänner som det tydligen fungerar jävligt bra med. Men det ser som sagt dystert ut vad det gäller den biten, återigen tyvärr. Inte ens Tyskland lockar, skämt och sido. Inga våta turnédrömmar på tal här inte…
— Jag vet inte, jag har inte tänkt mig den tanken ens, det är inget jag gått och funderat över. Men jag har en känsla av att det kan bli jävligt krävande, mycket bakfylla. Jag är inte så mycket för det. Resa en massa mil bara för att spela en kväll och sedan åka hem, jag får inte ut någonting av det. Dåligt ljud, dåligt arrangerat, dåligt mongofolk och… Nej, ärligt talat är vi icke kapabla till att fixa det nu heller, eftersom vi ligger på ett relativt nytt, men ack så seriöst, skivbolag (Near Dark prod.).
Inget som lockar då?
— Nej inte direkt, men under bra omständigheter så tåls det att tänka på. Man är ju inte sämre än att man kan ändra synsättet vad det gäller den biten.
Vilka skulle vara de helt klart “grymmaste” att lira med?
— ALGAION, för de är goda vänner och vi kommer bra överens. Man måste ju vara realistisk, men det absolut grymmaste skulle ju vara NON eller CURRENT 93…

X-treme records suger hårt!

Near Dark och SORHINs samarbete fungerar som sammansvetsat, Nattfursth är överväldigande nöjd med att ligga på norrlänningarnas label. Visst skulle de säkerligen sälja mångt fler skivor om de låg på ett större bolag, men han delar åsikten med flertalet andra band att risken att bli ett band i mängden därmed också ökar.
— Då är det bättre att vara högt prioriterade på ett litet bolag, det blir ett mer personligt samarbete.
Inget annat bolag har direkt visat intresse, fortsätter han, och poängterar återigen att det inte heller finns något intresse hos bandet att byta bolag heller.
— Jag tycker det fungerar bra med Near Dark, vi känner varandra jäkligt bra, och har en daglig kontakt, så det är på en personlig nivå. Vi har samma åsikter om saker och ting också, något så när i alla fall. Jag skulle inte byta mot ett kontrakt på exempelvis Nuclear Blast, inte för pengar eller något. Vi kan snacka fram saker och ting, som typ de här bildsinglarna, och “Åt Fanders med Ljusets Skapelser” var också en sådan grej. Det är så generellt, ju mindre folk vi behöver ha kontakt med, desto mindre trubbel. Near Dark har skickat över kontrakt för typ två skivor till. Det är bara vi som är för slöa för att ha skrivit på, men vi har sagt att vi ska göra det.
Medans Nattfursth hyllar Kim och Tobbes Near Dark så haglar avskyn över X-treme, bolaget som startade under Arte De Occulta och likaledes det bolaget som de först låg på, och inom loppet av åtta minuter har mannen även lyckats övertygat mig om att SORHIN behandlats som gammal bränd koskit. När jag frågar vad de var missnöjda med blir svaret; ALLT!
Det låter ynkligt i sammanhanget, men jag fick en promokassett i alla fall…
— Jasså?
Ja.
— Ja, det tog ju bara ett år att släppa skivan för det första. Och sedan fanns det ingen kontakt alls, jag tror de ringde mig en gång, sedan fick jag ringa hela tiden och tjata på dem; “när fixar ni det?” “Ja, det ordnar sig, vi ska trycka tjugotusen flyers ungefär”. Jag har inte sett en enda. Det sade också; “tjugotusen glossy”, vad har jag sett? Kopierade flyers, med sned klipp och klistra logga och på hålat papper dessutom, så jävla berst. Alltså det är så oprofessionellt allting så det har inte fungerat alls, och sedan distributionen då…
Men hur kom det sig att ni signade för Arte De Occulta?
— Jag hade kontakt med dem och de gillade vår promo och ville släppa en MLP på vinyl, och sedan även på CD också. Så vi spelade in den, och vi skulle lägga ut för studion, vi skulle få tillbaks det direkt nästan. Det gick ett och ett halvt år innan vi fick pengarna. Vi spelade in den i augusti 95, och nio månader senare släpptes vinylen i trehundra exemplar. Då hade jag ringt hela tiden och tjatat, fan det hände ingenting alltså, de hade ju lovat så jävla mycket. Sedan skulle de släppa CDn också, direkt efter. Nej, då hoppade ju spanjacken av, han som jag hade mest kontakt med, han sket i bolaget, så då blev det ännu mer strul. Sedan slog sig Punken ihop med Joel och en till kille och tog namnet X-treme.
— Men sedan var det sådant jävla strul det också. De skulle registrera bolaget, alla tre skulle vara med på det, och det var bara två som fick klartecken från sin Arbetsförmedling, så det dröjde så in åt helvete. Sedan kom den ut till slut, ett år efter att vi hade spelat in den, och det var ingen distribution alls, ingenting. Alltså det var helt… alltså det fungerade inte alls. De ringde mig en gång på ett år, och sa så här; “nu har MLPn kommit, du får dem nästa vecka”. Annars fick jag ringa hela tiden och fråga hur det gick; “Ja, det är lite strul, men den kommer nästa vecka…”, och det gick ett år! Det är så jävla oprofessionellt. Och sedan att de gick den billigaste vägen hela tiden, bara för att de ska komma undan billigt. Texterna var ju med på vinylen, kopierade på hålat A4 papper. Sedan plus att de eftersom de inte ägde någon dator hade klippt loggan och klistrat den på textpappret så den var sned också, och sedan var det feltryckt på plattan, det stod tryckt på skivan att den skulle spelas på 33 varv då, men då hade de ändrat att man skulle spela den på 45 med bläck på textpappret, sådana där grejer; det såg så jävla oprofessionellt ut…
Men ni var inte uppbundna med X-treme på något vis när ni skulle gå över till Near Dark?
— Nej, men det var ju det att studiotiden hade vi lagt ut för, det var fyra och ett halvt tusen, det är inte så mycket pengar, men det är pengar i alla fall. Det skulle vi som sagt få direkt efter det att MLPn var släppt. Vi fick det ett och ett halvt år efter, när jag hade hotat med stämning. “Ja, jag har snackat med en advokat i dag”, sa jag, alltså då ljög jag ju bara, och sa det att om vi inte får pengar… “ja, vi sätter in ettusen då, nästa vecka” sa de. Så kom alla pengar den veckan, så de gav ju med sig till slut i alla fall.
— Men sedan signade vi för Near Dark, och de ville köpa rättigheterna till MCDn, den är ju bara släppt i tusen exemplar. Då skulle de ge X-treme, ja först och främst skulle Near Dark betala studion, det var innan X-treme hade gett mig studiopengarna, och sedan skulle de köpa upp alla exemplar X-treme hade kvar plus att de skulle få extra pengar också. Äh, då säger X-treme så här, “Ja du, Nuclear Blast köpte IN FLAMES för tvåhundrafemtiontusen. Så vi ska minst ha…”, äh, jag vet inte, det var så här skamligt, jag vet inte om det var femtio eller hundratusen de skulle ha för rättigheterna…
Allvarligt?
— Ja, precis. Fast Near Dark var villiga att betala dem och köpa upp allt som var kvar. Men sedan blev det ingenting, och nu vägrar de trycka upp nya. Så de visste ju även då att de inte skulle trycka upp några fler, fast de vägrade ändå att sälja…
Är det så?
— Ja. Alltså varför inte låta något annat bolag ta över det, bara för att hjälpa oss då? Near Dark hade kunnat släppa fler exemplar då. De skulle ju få pengar för det, nej, det var för lite. Istället sket de i det och sedan vägrar de släppa fler. Så jag har inte pratat med dem sedan dess.
Det är ingen gladlynt snubbe som för tillfället sitter på andra sidan bordet, lägligt nog ljuder “I Det Glimmande Mörkrets Djup” i bakgrunden, och Nattfursth undrar om han sagt det, att de ska skriva på för Near Dark i alla fall.
— Det är bara vi som inte orkat skriva än. Det blir för två fullängdare till. Plus den där bildsingeln och CD-singeln. Så vi är väl bundna där under ett par år.
Känns det inte tungt, jag menar blir det inte en oönskad press att producera nytt material, vill man inte göra det i sin egen takt?
— Jo, men det får vi göra också. Det är det som är så bra. De prackar inte på oss en massa skit att vi ska se ut, spela och låta så och så ungefär. Alltså vi gör ju som vi vill, vi har ingen press alls. Vi kan splittra bandet om vi inte känner för det något mer. Så vi är ju inte bundna till någonting tycker jag, det känns inte som det i alla fall.
Sedan “I Det Glimrande Mörkrets Djup” har det varit tyst ett tag, men inom kort gör sig SORHIN hörda igen, mest för att visa att de lever, och vi får ännu en gång smaka på gammal hederlig vinyl, den som trodde att det här med bildsjuor var ute borde kliva upp ur underjorden och byta bransch. Som tidigare nämndes finns fyra låtar klara som bara väntar på att brännas fast och förevigas, och gillar man SORHIN lär man fortsätta göra det, för även om Nattfursth prisar band som CURRENT 93, DEATH IN JUNE och NON högt så tillåter han inte sig själv göra samma misstag som alltför många; hoppa på samma vagn. Nej, det blir rå jävla black metal som pressas även denna gång, och bättre än förut, men dock i en sann SORHIN-anda utlovar Nattfursth, som inte ens känt sig småsugen att komponera ihop musikstycken i stil med ovannämnda band.
— Näe alltså det är ju som att hoppa på någonting. Varför skapa en ny trend? Det är bättre och låta folk som är insatta, som har hållit på med det i hela sitt liv, låta dem göra det. Det blir ju så mycket bättre då, de kan ju sin sak. Så jag har inga planer på det nej, det har jag inte. Det är samma sak med black metal, det ska göras av de som är inne i den musiken.
Innan den nya plattan kommit har vi hunnit svettats igenom en hel sommar, legat och gömt oss våra hålor. SORHIN kliver ur sina gömmor i slutet av oktober nästa år för att raskt och ännu en gång äntra ABYSS studio. Men för de riktigt hungriga, tyskar som svenskar kommer en liten ond karamell att finnas tillhands om inte allt för länge.
— Närmast till hands är väl att vi ska spela in en bildsingelserie plus en CD-singel till våren som kommer att spelas in i Borlänge, i “vår egen” studio som vi valt att kalla HINHÅLE STUDIO, eftersom ABYSS var fullbokat. Det blir alltså tre olika omslag på singeln, precis som VENOM gjorde förut, och den kommer skilja sig jävligt mycket ljudmässigt. Det är mest för att få ut något udda och exklusivt, något som skiljer sig från det andra, så har vi snackat i alla fall, och den kommer bli extremt limiterad, jag vet inte om jag vill säga till exakt hur många, men det lär bli ett symboliskt tal. Sedan återvänder vi till ABYSS i november för nästa fullängdsinspelning.
HINHÅLE studio, en sextonkanalare belägen alldeles intill SORHINS replokal, replokalen som nästan aldrig används. Studion har de använt förut, fast den gången skiljde sig medlemmarna samt bandnamn, och åtta kanalare var läget då. Nattfursth tillägger dock att andra band som spelat in där nu sedan studion moderniserats låter helt OK.
SORHIN kommer hursomhelst som alltid satsa på ett fördjävligt rått och skränigt ljud, eller försöka få det, något åt det hållet i alla fall avslutar Nattfursth, vi andra kan ju bara hoppas.

Weltmacht

Utöver SORHIN finns ett projekt till som består av honom själv samt Mårten och Mathias ALGAION, och Tobbe VERGELMER. Men allt tar som vanligt sin tid. Ingrediensen i detta nya projekt skulle man kunna säga är… hmmm… låt mig se, destruktiv.
— Vi ska spela in en skiva så fort vi får tummen ur arslet, antagligen i början av nästa år, som kommer släppas av Secula Delenda, ett jävligt ideologiskt korrekt bolag, drivet av Henry Möller, PUISSANCE. Vi fick ett kontrakt innan vi ens bildades. Det blir jävligt rå, primitiv snabb black metal, det blir VÅLD! Tyvärr trummaskin.
Vad gav näring till detta projekt?
— Själva bakgrunden är väl att vi känt varandra jävligt länge, och satt och diskuterade supandes på en pub i Linköping om att göra någonting ihop, något jävligt brutalt, så som black metal ska låta, våldsamt, jävligt snabbt och primitivt. Det gick typ ett år utan att det hände något.
Hur mycket är klart då?
— Kamijo, han som gör musiken är jävligt lat, men han kan ju om han vill så. Han skulle fixa i ordning låtarna, och jag texterna. Så i början av nästa år ska vi som sagt spela in.
Du tycker inte det finns något annat sådant i dag, brutalt och primitivt?
— Nej, jag tycker det är för mycket melodi och för rent ljud. Det är MARDUK då, de är våldsamma som få, i Sverige då. De är väl det enda jag kommer på nu i alla fall.
Tror du folk kommer störa sig; om vi ser till det “ideologiska”?
— Jag vet inte. Vi har inte diskuterat hur det ska bli. Ja, musiken vet vi ju hur den ska vara, men vi får se hur långt vi går med själva grejen, för det är ju lite, vad ska man säga, ett lite känsligt ämne. WELTMACHT kommer bandet antagligen heta, det är inte riktigt klart än, men det lutar åt det. Och alla i bandet har ju samma åsikter, alltså, vi tänker på samma sätt, i stort sett ungefär då, så det kommer bli våldsamt och bra.
Har du börjat fundera över några texter ännu? “Hail, Hail”, skämtar jag på.
— Nej, det blir inge… alltså, jag skriker inte “Satan, Satan” heller, då ska man alltså göra det på ett poetiskt sätt, det låter så romantiskt men… alltså…
Poesi, det är fan inte romantiskt…
— Nej, men alltså på ett djupare sätt, jag skriver inte rakt på sak om man säger så då, det är mer att…
Du håller meningarna i dunkel?
— Ja just det, fast åsikterna finns där. Det kommer spelas in hos Devo Andersson i alla fall, han som spelade med MARDUK. Jag tror vi ska spela in där i alla fall. NEFANDUS har spelat in där de också, de är våldsamma, eller Belfagor är det, jag har träffat honom ett par gånger. Han är en av de få jag respekterar för att vara satanist, han verkligen står för det och är jävligt våldsam och destruktiv. Ja, han är en av de få riktiga satanisterna som jag kan respektera.
Är det vad du anser satanism vara, destruktivitet?
— Det tycker jag. Kraft också, likaså makt. Jag ser satanismen som en mörk destruktiv kraft som är en del av mig. Det är inget jag tillber eller så, utan det är helt enkelt en del av mig.
Inget La Vey med andra ord…
— Jag har ingenting emot han, en del grejer… alltså det är skönt att han är död, nej men alltså en del grejer är jävligt bra är det ju. Men jag följer ingenting sådant där blint att jag läser bibeln och går efter den, det är inget sådant alls, en del grejer är bra men jag är inte bunden till någonting, förutom det här då, säger mannen och höjer bägaren.
Ölguden, alkoholdemonen…
— Men det är en annan sak, det måste man ju ha alltså, det är ju en del av livet. Ett sexpack Pripps Blå och en chipspåse, det är hårdrock det.
För att avslutningsvis återgå till SORHIN, bandets framtid, om låt oss säga tio år…
— Då finns inte vi.
Varför inte?
— Jag har ingen kontakt med scenen, inte om tio år inte.
Vad gör du då, har tio barn?
— Nej, inte tio, tre. Nej men alltså, jag tvivlar på det, att vi finns. Nej, nej, det tror jag inte, inte om tio år inte.
Om fem år då?
— I och för sig, vi är rätt så sega på och skriva material…