Här kommer nu en intervju med mannen som gjorde fanzinet ”Lollipop”. Japp, du läste rätt. Anledningen är den att det har öppnats en ny skivaffär i Sthlm med samma namn. Men Calle fortsätter med ett nytt projekt, fanzinet ”Acts Of Intersteller Torture”, förkortat A.O.I.T. eller Torture (sista alternativet lät fränast… -Red.) Lollipop har funnits i 2 1/2 år nu och kommit ut 6 1/2 nr. Till det senaste numret (6) medföljde det en flexi-ep med ”Union Carbide Productions” (1 fyra minuters låt), med cool rocken roll. Tidningen är nästan köpvärd för bara den. 6:an som är på 36 A4 offset sidor, med intervjuer med: Sonic Youth, Hüsker Dü, Sort Sol, Union Carbide, Walter, Hultsfred -87, recensioner + mm. för 15 spänn. Av gamla nr. finns: Nr. 3 — Lädernunnan, Tex And The Horseheads, Tav Falco’s Panther Burns, Go-Betweens, Brain Jones/Psychic TV, Hijackers, mm. Endast 15 ex. kvar… 19:-. Nr. 3.5 — Velvet Underground special. Endast 10 ex. kvar… 10:-. Nr. 5 — Suicide, Nomads, Richard Kern, Alice Cooper, Motörhead, Union Carbide Productions, Livingstones, Psychotronic film festival, Nancy (These Boots Are Made For Walking) Sinatra poster, mm… 22:-. Porto är inräknat… sätt in pengar på p.g. 490886-9, bet. mot Abrahamsson.
— Man måste verkligen vara intresserad och hängiven sin musik. Enligt Calle startades fanzines i Hollywood på trettiotalet. Då var man hängiven beundrare av filmstjärnor.
— Nu finns det ju inga riktiga filmstjärnor längre så nu handlar det om musik istället.
Calles ’zines handlar om rock’n roll, enkel och rak 50- till 90-tals rock. Han tror att hans fanzine är lite bredare än de flesta fanzines. Lollipop är inte registrerad hos Patent- och registreringsverket och någon ansvarig utgivare finns det inte.
— Jag behöver inget myndighetstjafs.
— Men tillägger han, blir det något bråk byter jag namn på blaskan och startar igen. Calle är mån om att behålla sin frihet, en frihet som innebär att han inte får några bidrag (starta studiecirkel -reds. anm.). Kostnaden för att göra Lollipop ligger runt 6000 kr. för 500 exemplar. Mångfaldingat sker i offset. Några pengar för sitt eget arbete är det inte att tänka på. Inte heller för att köpa material eller foton.
— Om någon fotar brukar jag betala filmen, inget mer, säger han. När det gäller artiklar är Calle noga med att inte stjäla, men med fotografi är det värre.
— Är det en bra bild kan det hända att jag tar den. Det ser jag som en hyllning till fotografen.
— Men vid den här bilden har du ju inte ens med fotografens namn, säger en av oss och pekar på ett foto i Lollipop.
— Nää, jag vet inte vad han heter… Lollipop har funnits sedan mars ’86. Från början var de fyra killar som gjorde tidningen, men en efter en har de hoppat av och idag är Calle ensam redaktör. Calle tänker försöka slå numera nedlagda ”Anarki Och Kaos”, som är hans förebild, i antal utgivna nummer. Den kom ut i 20 nr. så han får hålla på ett tag till. I Calles Lollipop handlar det mest om oetablerade band, sådana som inte har något kontrakt och behöver hjälp för att komma fram och för i andra tidningar fanns det inget intressant att läsa om. Musiktidningar som ”Slitz” har han inte mycket till övers för. De tar bara upp band som spelar på issadion. Allt är så glättigt.
— Slitz bryr sig bara om vinsten. För dem är det viktigare med Levis-annonsen än tidningen i övrigt, tror Calle. Han funderar också på att ge ut mera skivor, men det ska vara med okända grupper. Det ska inte vara ett sätt för mig att få tidningen såld i flera ex, utan ett sätt att hjälpa fram grupper. Tidningsmaterialet får Calle genom att kompisar skickar in material, men oxå genom att göra eget material…
— Det kan vara svårt ibland. Jag har ju inget presskort. Men skivbolagen har varit väldigt justa och fixat intervjuer åt mig, säger han.
Skivrecensioner är något Calle ogillar. För honom är det ointressant vad en person tycker. Är du intresserad så läs, om inte låt bli, resonerar han. Och nog är det många som tycker det är intressant att läsa Lollipop. Tidningen har enligt Calle gått bättre än väntat och av andra fanzineredaktörer att döma är Lollipop ganska känd och populär. Kanske beror det på Calles ärlighet.
— Jag kanske är mer ärlig än skicklig. Jag har ju mitt intresse som driver mig, inte en månadslön, säger Calle, en hängiven ’zinemakare med stort H. I nr. 1 av det nya projektet kommer det bl.a. innehålla en hel del om och med: Screaming’ Jay Hawkins… Men alla ni som har någon produktion ute på marknaden & etc. och vill ha det recenserat i ”A.O.I.T” skicka allt till: Carl Abrahamsson, Drottning Kristinas Väg 9, 114 28 Stockholm.