Den bästa, eller i alla fall roligaste, konserten med Teddybears Sthlm som jag varit på var en kårpubkväll på Handelshögskolan förra året. Minst halva publiken hade Ralph Lauren-skjortan knäppt ända upp i halsen, diskuterade hur tentan i mikroekonomi hade gått och hade säkert bara läst om rockkonserter förut. I detta läge glider Patrik Arve upp på scenen och skriker “Vi befinner oss i fiendeland! Död åt alla moderater!” Gissa om folk satte punschen i vrångstrupen… Att den dyngraka ljudteknikern snart somnade på mixerbordet förlät man lätt när Patrik på slutet av konserten gav prov på sina skills som MC tillsammans med Petter, Ayo och Rusiak. Det var en oförglömlig kväll.
Jag påminner Patrik om spelningen när vi möts på Café Soda och han skrattar och säger att det var kul att vara där och retas. Att han rappade säger han sig dock ha glömt. Teddybears nya platta Rock’n’roll High School bjuder på elektronisk dansmusik i stället för punkrock. Den som hört singlarna Automatic Lover och Ahead of My Time med Daddy Boastin vet vad som väntar. Andra gäster på skivan är Thomas Rusiak och jamaicanska Scare Dem Crew.
— Vi har mest tagit med polare som gäster, berättar Patrik, som också tycker att plattan smeker folk medhårs och har potential att sälja.
Varför har skivan dröjt? Ni har ju kört många av låtarna live i flera år.
— Vi i bandet umgås inte så mycket som polare, så det är en anledning förutom att vi har kört värsta flummartempot. Vi hade faktiskt en färdig 8-låtars platta men vi skrotade den av nån anledning.
Vad är din roll i bandet egentligen? Sjunger du på några spår på nya plattan?
— Dels är jag en av tre hjärnor som gör musiken, plus att jag sjunger på några av låtarna. Jag spelar lite synt ibland också.
Det är ju ändå du som får klart mest uppmärksamhet i media. Vad tror du det beror på?
— För att jag är så jävla snygg!
Trots det skriker folk tjockis till dig på konserterna.
— Vi lever i ett samhälle där vikten är viktig, så jag får ta den smällen.
När jag frågar om turnéplaner berättar Patrik att ingen i bandet är sugen på att turnera mycket, men att de spelar på Hultsfredsfestivalen och följer med på Kalas-turnén i sommar.
— Det bästa jag vet är att stå på scen men efter tio spelningar är det inte kul, man härmar bara sig själv. Inte ens om man har James Bonds jobb är det kul om man gör det varje dag.
Man kommer inte heller i fortsättningen att framföra några låtar från de tidigare plattorna live eftersom de är ett avslutat kapitel. Förutom bröderna Jocke och Klas Åhlund (gitarrer/bas) och Erik Olsson (trummor) kommer man att ta med sig en keyboardist från Nåid, Daddy Boastin och andra gäster som medverkar på skivan.
— En bra grej med turnéer är att man når ut till mycket folk och får ett bra läge att vräka ur sig politiska tabloid-oneliners som “Gun Hellsvik kan dra åt helvete!” Det går ju ändå inte att föra en dialog.
Patrik berättar att han tillhör extremvänstern även om han “egentligen bara är politisk på kafferaster”, och pratar sedan om hur det är omöjligt att tillgodogöra sig all information i samhället, och om vilken makt de “filter” (dagspressen) som förmedlar informationen får.
Kommer spelningarna att bli längre än er vanliga halvtimme?
— Nej, jag hatar långa spelningar! Det borde fan vara lag på att man inte får spela längre än 30 minuter (Här följer en lång utläggning om hur jobbigt det är att gå på långa konserter för “man måste ju stanna kvar om det kommer jamaicanskt storbesök” och “man blir så trött i benen på en punkkonsert”.)
En av låtarna på plattan, Punkrocker, har även spelats in av Caesar’s Palace och Thomas Rusiak (Hiphopper). Stämmer det att Fireside också har en version på gång?
— Ja, Emocore-rocker, men de är riktiga jävla slöfockar och det händer ingenting. Peter Maniet ska spela in Pubrocker, och Candlemass och Switchblade ska också göra egna versioner är det tänkt.
På tal om punkrock berättar Patrik om planer på att tillsammans med Jocke, Frans (Fireside) och Fredrik (Randy), bilda 3-ackordspunkbandet The Diamonds. Man ska spela på sunkiga rockhak som Tre backar bara för att det är kul och för att få total utlevelse på scenen.
— Vi vill däremot inte köra punk med Teddybears, det blir för mycket allvar då.
Bland mycket annat är Patrik också DJ och även om han mest spelar reggae, soul och ragga ute visar det sig att han är intresserad av både black metal, hiphop och disco. När det gäller rock och liknande av färskt märke förhåller han sig dock sval. Ett band som (International) Noise Conspiracy sågas på grund av deras “rådåliga Py Bäckman-ljud på gitarrerna”.
— Det händer ingenting i kroppen när jag hör nyare vit musik. Det var annorlunda när man hörde Sex Pistols 1979 och slog sönder hela lokalen.
En nyare genre Patrik gillar är dark ambient som han beskriver som ond och filmisk. Han berättar om en efterfest där han i vanlig ordning släckte ner och spelade MZ 413 på högsta volym, och hur Henrik Berggren som råkade vara där blev livrädd, öppnade fönstret och skrek: “Stäng av den där dödsmusiken!”