D’ANGELO
”Voodoo”
EMI

Det fanns en risk att D’Angelo efter fem år i Electric Lady Studios tappat stinget. Men Voodoo är varken överproducerad eller förvirrad. Snarare en i det närmaste perfekt fusion av soul och hiphop, om man nu kan skilja dessa åt. Devil’s Pie har vi redan kunnat höra i form av soundtracket till filmen Belly och det var ingen dålig munsbit för oss som väntat på nya grejer från detta tjugofemåriga underbarn.
Voodoo är funkigt laidback. D’Angelo har försiktigt lagt sitt hjärta på bordet och smekt det mjukt, som en hi-hat gjord av guld, för att hitta sin nya musikaliska resrutt. Soul, r’n’b, funk — kalla det vad du vill, Voodoo är späckad av ett återhållsamt organiskt sväng och något så ovanligt som ett helt album angeläget i varje ton och inandning.
Många spår innehåller skönt handklapp. På Roberta Flacks Feel Like Makin’ Love, som lika gärna kunde vara en Al Green-låt, sitter de sakrala klappen som en uppenbarelse. Dessutom medverkar Lauryn Hill på kör utan att nämnas i konvolutet, vilket för många artister hade varit märkligt. För D’Angelo är det helt i sin ordning. Han behöver liksom ingen draghjälp.
Samtliga medverkande på Voodoo, som inte är många eftersom D’Angelo gör det mesta själv, besitter en påfallande följsamhet och känsla. Många gånger smyger sig D’Angelos sång in omärkbart, och ligger ofta långt bak i ljudbilden vilket gör att man får spetsa öronen. Kanske att D’Angelos Prince-lika körarrangemang blir lite överarbetade emellanåt men han sjunger så förbaskat bra att jag förlåter honom.