Om du trycker på skipknappen sex gånger på Monsters nya platta hamnar du på Ain’t Getting Nowhere. Den är så tajt och svängig att man bara vill lägga sig ned. Att det dessutom låter som sångaren Anton Wendin har Damon Albarn flåsande i nacken så att puffskyddet fladdrar gör det inte sämre precis.

På sitt andra album, Gone Gone Gone/A Bash Dem, har Monster tonat ned ska-rötterna till förmån för ett ganska rent pop-sound. Lite softare, lite lugnare och sången är mer varierad.
— Snabb musik är svår att förmedla på skiva och vi ville visa vår bredd. Vi ville inte att folk bara ska tro att ”vi är det där ska-bandet”. När vi är ute och spelar och kör en lugn låt tar folk det som ett skämt och det är synd, säger trombonisten Viktor Brobacke.
Ibland kan man ana den norrländska maffians (som ligger bakom produktionen) inflytande. Inledande Gone Gone Gone hade lätt kunnat vara med på Bear Quartets senaste platta.
”De låter lite konstiga” sa man här på redaktionen när de tryckte plattan i handen på mig. Konstiga för att vara Monster kanske, men absolut inte arty eller pretentiösa. Monster har gjort ett fint album och medlemmarnas skivsamlingar har fått fritt spelrum vilket också resulterat i en cover på Lauryn Hills Ex-Factor.
— Det var sångaren Anton som hade lyssnat in sig på Lauryns platta och tyckte att det var en bra låt. Han är en sann modernist till skillnad från mig som är lite mer saggig i min musiksmak, säger Viktor.
Titeln på plattan Gone Gone Gone/A Bash Dem?
— Det är Jamaica-slang och betyder ungefär ”ingen sätter sig på oss”.