Kungarna av svenskt vemod filar på en ny skiva. Den här gången blir det helt instrumentalt, utan gästsångare.
— Den blir lång och romantisk lovar Jonas Lindgren som spelar fiol i Fläskkvartetten.

Eftersom Freddie Wadling agerar Frankensteins monster på Stadsteatern i Göteborg och därmed är uppbokad för hösten bestämde sig Fläskkvartetten för att gå in i studion ändå. Det fanns redan en uppsjö av färdiga låtar som gjorts för teater, dans och film men som inte spelats in tidigare, och som bara väntade på att få komma ut. Albumet beräknas komma i slutet av november, passande nog. För finns det något hand som låter mer november än Fläskkvartetten?
Den här gången har man bytt skivbolag från MVG till det lilla Primal Music, som bland annat tillhandahåller mer eller mindre dansorienterade band som Baxter, Krom och Darchives. Primal Musics plattor distribueras i USA av inte helt okända Maverick Recordings — Madonnas skivbolag. Med sådana kontakter undrar man om det vankas utlandslansering även för Fläskkvartetten och om de kanske lagt in lite drum’n’bass-influenser på plattan?
— Nya plattan innehåller allt möjligt men inte techno, säger Jonas Lindgren, men det kanske kunde vara nånting. Vi bytte till Primal Music för att vi kände producenten där, Carl Michael Herlofsson (även medlem i Baxter) sedan tidigare.
Utlandslanseringen vill Jonas Lindgren tona ner. ingenting är klart ännu och förväntningarna är inte speciellt höga.
— Vi hoppas ju men samtidigt har vi inga förväntningar alls. Inte för att man föraktar framgång eller försäljning men det får bli på våra villkor. Och vi spelar väldigt o-hittig musik, säger Jonas Lindgren.
Några stinna skivbolagsbossar från USA har alltså inte lagt sig i och försökt göra Fläskkvartetten till popstjärnor med treminuterslåtar och smart image. Inte ännu iallafall är det kanske bäst att tillägga.
Det är svårt att tänka sig er som popstjärnor även om ni ju är ganska stora här hemma.
— Vi är inte så medialt intressanta precis. Vi har aldrig haft en enda groupie! Och vi får faktiskt mer respons i Norge och Danmark än här hemma, vi är fan större där, säger Jonas Lindgren och låter lite sur.
De flesta kanske minns den suveräna, engelskspråkiga plattan Flow som kom i början på nittiotalet. Fläskkvartetten hade blivit Fleshquartet, Freddie Wadling sjöng smäktande duett med Stina Nordenstam och flera av låtarna på plattan blev radiohits. Kommersiellt gångbart, starka låtar, starka röster och samtidigt Fläskkvartettens omisskännliga svenska vemod. Som bäddat för en lyckad utlandslansering kan man tycka, men så hände… ingenting.
— Det var skivbolaget Warner som strulade till allting. Vi åkte på promotion runt omkring i Europa och allt var helt osynkroniserat och dåligt upplagt. Om vi bara får chansen att komma ut och lansera oss ordentligt kommer allt gå bättre den här gången, tror Jonas.
Och framgång även utanför Nordens gränser är dem väl unnat. Fläskkvartetten var länge ett av få band, kanske det enda, som man kunde spela upp för folk utomlands utan att skämmas ihjäl (före Cardigans, då Roxette, Ace Of BAse och Dr. Alban representerade svensk musik). Bandet har dessutom strävat på sedan åttiotalets början och tre av medlemmarna har spelat ihop sedan 1972! Nästan trettio år sedan alltså.
Jag kommer ihåg när ni var förband till Imperiet på Scandinavium, det måste ju ha varit tusen år sedan! Hur gamla är ni egentligen?
— Jag kommer ihåg den spelningen. Efteråt hade någon skrivit FLÄSKÄCKELGUBBAR på turnébussfönstret. Vi var gubbar redan på den tiden så då kan du ju tänka dig… skrattar Jonas Lindgren.