Det är nu äntligen dags att få förklaringen på varför två av medlemmarna i bob hund envisas med att äta gås och svartsoppa, men också vad som egentligen menas med att rea ut sin själ. Hundarna är tillbaka!

bob hund har rykte om sig att vara lite krångliga. De tackar nej till intervjuer när tidningen enbart vill prata med en viss person i bandet. Jag pratar med Mats Hellkvist som är basist i bob hund. Han menar att tidningar ofta blir sura när de inte får som de vill.
– Det brukar vara så att media är mest intresserad av sångaren. Men vi delar istället upp det för att Thomas Öberg inte ska behöva sitta dygnet runt med det. Vi är ett band där alla betyder lika mycket och den bilden vill vi förmedla på ett lite solidariskt sätt. Ibland är inte tidningar intresserade när de får höra att Thomas inte har tid eller lust att göra en intervju och då är det upp till dom. Varför ska vi spela efter deras regler?
Mats har inte mycket till över för den mer nöjesbetonade delen av musik- och mediabranschen. Han säger att det är ett nödvändigt ont för medlemmarna i bob hund.
– Det är ingen av oss som går på kändisfester. Vi sitter vid samma bord, på samma krog som vi gjorde för tio år sedan. Det är möjligt att man hade varit mer imponerad om man varit nitton år. Svensk media och speciellt tidningarna får Sverige att framstå som litet eftersom de återkommer till samma saker hela tiden, E-type vecka 1 och sedan blir det E-type vecka 6. bob hund håller sig borta från sånt som bara känns påklistrat och fånigt.
De är eniga i bandet om att det finns tillräckligt med kändisar som ställer upp i TV-program där de inte har något att göra.
– Vi har aldrig ställt upp på något typ glasstest, det har inget med musik att göra. Men visst man kan väl ställa upp i ett debattprogram om religion, men varför ska svenska folket veta en halvsjabbig rockmusikers tankar om kristendom och hinduism?
Samtalet kommer in på spelställen i Sverige och Mats menar att han föredrar att spela på de mindre orterna ute i landet där det finns en fungerande rockförening.
– De har sina lokaler där de håller till och det brukar vara jävligt trevligt, sånt finns inte direkt i de större städerna. Det brukar vara ett helt annat bemötande i småstäderna, de är måna om att det ska vara bra för bandet. Man möts aldrig av två gorillor som vill se legitimation.
bob hund arbetar tillsammans när de snickrar ihop sina låtar, det är också anledningen till att det kan låta lite flippat ibland, menar Mats.
– Vi sparar allt på band och på nya skivan hittade vi t ex en grej från 1995 som vi modifierade och stoppade in i en låt. Det är ett bra tips till alla läsare. Spara allt på kassett! Vi har ett helt soprum med kassetter som vi ligger och badar i. En enkel bandspelare går bra när man spelar in, en för 200 kronor på Konsum, det fungerar även utmärkt som dagbok.
På bob hunds nya skiva Jag rear ut min själ! Allt ska bort!! visar bandet delvis en ny sida än vad vi är vana vid. Denna gång är det ett mörkare bob hund, både i text och musik. Deras bästa album hittills tycker jag. Som vanligt egensinnig musik men med en ny spänning. Plattan är inspelad i Edvin Medvind Studio, deras eget ställe i Stockholm där även Fint Tillsammans och Hellacopters har spelat in. Jag ber Mats att ge sin syn på plattan med kommentarer till varje låt.
bob hunds 115’e dröm är en av mina favoriter på skivan, vad säger du om den?
– Den kallades från början Intro, men typ två timmar innan skivomslaget skulle tryckas kom vi på titeln. Det finns en jättelång låt med Bob Dylan som heter Bob Dylan’s 115th dream. Vi är eniga i bandet om att den låten har en väldigt bra text och eftersom det inte finns någon text till vår låt så döpte vi den till bob hunds 115’e dröm. En indirekt hyllning till Bob Dylan.
Tralala lilla molntuss, kom hit ska du få en puss.
– Den höll vi på och tragglade med vårt andra band Bergman Rock, vårt sidoprojekt där alla bob hund-medlemmarna är med. Det är engelska texter och bara nya låtar. I alla fall, vi höll på med den här låten till det här bandet och Tomas stod och sjöng på halv-Kalle Anka-engelska, men så började han helt plötsligt sjunga tralala och det lät bra. En uppåt-låt.
Helgen v.48
– Vårt skivbolag hade tänkt släppa skivan den första december men de upptäckte vår låt och bestämde sig för att släppa den vecka 48 istället. Bra timing. Det är en tom, hemsk helg när det kan kännas tungt att gå hemåt på natten. Alla har väl varit i den situationen när man är sexton–sjutton år och bara går omkring på stan, det är känslan jag får av låten.
Det är nu det börjar.
– Den började vi spela i somras på Kalasturnén, så den har folk hört tidigare. Vi tyckte att vi lät lite 50-tals-parafras blandat med Ramones.
Goddag & adjö.
– Vi lånade in våra kompisar från Fläskkvartetten som är med och spelar. Vi har aldrig vågat ha med stråkar tidigare, men nu kändes det bra. Låten är fyra år gammal och den föll på plats nu under hösten.
Nu är det revolution på gång.
– Det är inte så mycket att tillägga. Texten handlar om känslan att det måste hända något trots att man inte gör något själv, man hoppas att någon annan ska börja och då kan man möjligtvis hänga på. Ett obehagligt drag, men mänskligt. En gjuten bob hund-låt.
Raketmaskinen.
– Den kom till när vi höll på att spela in, och är faktiskt den vi är mest nöjda med. Den blev väldigt bra. Vi har ju sagt att vi influeras av bl a Velvet Underground och Kraftwerk och här är den blandningen ganska tydlig. Vi är väldigt nöjda med detta lilla paket.
Jag är inte arg.
– Den spelade vi också i somras på turnén. Det är en fin liten bit.
bob hund 1999.
– Vi kallade den för Can-låten förut, du vet bandet Can. Vi tyckte det lät lite åt det hållet, speciellt soundet. Låten har en känsla av tågstationer och tåg som kommer och går som jag tycker om. Det är en av min favoriter.
Jag rear ut min själ.
– Texten är ju inte direkt munter. Det är en av de mörkare stunderna i bob hunds historia, men det är lika viktigt att ta fram som alla andra känslor. Här sitter verkligen musik och text ihop. Grunder i texten är utanförskap och isolation. När man känner sig som mörkast så brukar det kännas som det bara går runt. Att rea ut sin själ kan man göra när man går där med ölglaset i hand och berättar roliga historier, fast man egentligen vill sitta hemma och sticka. Den handlar om oro och frustration.
Den sista låten, bob hunds 115:e sång.
– Det är en fortsättning på första låten. Från början hette den Intro med sång. Vi har provat med sång på den första låten men det har inte alltid låtit så bra, så vi stöpte om det och lekte fram låten i studion. Det är en ganska dyster stämning i låten. Men skivan är överhuvudtaget ganska dyster, men… man kan inte vara glad jämt…
Hur träffades medlemmarna i bob hund?
– Det var 1991 och de två skåningarna Jonas och Thomas hade precis flyttat till Stockholm. Sedan dess har vi försökt att stockholmisera dom men det går inte. De sitter där med sin svartsoppa och gås och vägrar anpassa sig. I alla fall, vi träffades på någon bekants bekants fest. Jonas spelade i ett band som hette Apa och Thomas och jag spelade ihop i ett annat band som hette Epa. Thomas var trummis på den tiden. John kände jag sedan tidigare och han kände Mats. Conny hade replokal, det var därför han fick vara med. I början var vi inte speciellt seriösa, alla var över 25 när vi bildade bob hund och rockstjärnedrömmarna hade börjat avta. Att köpa ett jetplan var inte allt. Det var då liksom nu avslappnat, vi lyssnade inte på svensk musik, läste inte tidningar. Istället repade vi, drack bärs och gjorde konstig musik.
Kan du förklara er framgång?
– Vi har spelat mycket live, det är nyttigt, är man inte bra live, så är man inget bra band. Det kan låta kaxigt men så är det. På scen är det allt eller inget och sånt märker folk. Jag tror också att vi är populära för att vi inte suttit i Gunde Svans soffa och larvat oss. Folk tycker nog det är trovärdigt.
Är ni förvånade?
– I början var vi det, det tog ett tag att smälta. De trettio första konserter bevistades av tre–fyra polare som stod och garvade, så det var konstigt när det plötsligt började komma folk.
Vilket är ditt bästa konsertminne med bob hund?
– Vi spelade i Falun för tre år sen. Det var på Ungdomens hus, ett jättefint ställe som ser ut som en teater. En alkoholfri och skön kväll med massa härliga tonåringar. Jag minns inte vilken låt det var, men det var full tumult. Plötsligt kom det upp sju–åtta killar på scen, den yngste var max tolv och alla hade bar överkropp. Det var världens röj på scen och helt plötsligt känner jag att någon står bakom mig på trumpodiet och masserar min nacke när jag spelar. När jag vänder mig om ser jag en liten glad trettonårig kille med snedlugg. Då har man schyssta fans. Han kanske tyckte att jag såg lite spänd ut.
Slutligen, vad är det roligaste som hänt er i bob hund?
– Om du skulle fråga alla i bandet skulle svaret säkert bli när ridån gick upp på Roskilde förra sommaren. Vi hade byggt upp ett tältområde på scen där våra polare satt, många var barndomskompisar. De satt där och drack vin, tog foton på publiken och på oss, de gick in i tälten och la sig när de blev för fulla. Vi spelade med en publik på typ tio–elva tusen åskådare. Det var ett stort ögonblick i bob hunds historia.