THURSTON MOORE
”Root”
Border

Dammsugarpåsen på omslaget på denna skiva talar sitt tydliga språk. Skräp. Skit. Äckligt. Gamle Thurston har även tidigare försökt vara avantgardistiskt märkvärdig och på sitt aviga sätt protesterat mot Sonic-fansen, och skrattat åt dem när de inte har velat ta till sig hans experiment, men med den här skivan befäster han en gång för alla att han bara är en föråldrad nerrökt hippie som vägrar lämna puberteten bakom sig. Tio minuter gitarrimprovisationer har han skickat ut till remixare som t ex Third Eye Foundation, Stereolab, Mogwai och Alec Empire, men ingen (!) av dessa har lyckats göra musik av skräpet. Fullständigt olyssningsbart, i klass med William Reids soloalbum. Och det är åter bevisat att herr Moore behöver sitt Sonic Youth, vilket tonårspubliken för längesedan har fattat — the kids are alright!